DEBATT De sista veckorna Reza andades kände han sig jagad. Han sa att Migrationsverket ville ta livet av honom. Han skulle utvisas och i Afghanistan väntade hunger, våld och virus.
Men Reza mördades på en buss i Kiruna. Någon annan hann före. Han trodde att polisen skulle rycka honom ur sängen på natten men polisen tog istället hans mördare. Han fick aldrig en plats att leva sitt liv på.
Vi träffades en vecka innan mordet. Jag lovade att skriva allt, att berätta sanningen. Men inom mig sörjde jag redan, för hans chanser var små. Vårt sista halmstrå var att ruska om, visa hur samhället behandlar människor, få de ansvariga att ompröva utvisningen.
Även det togs ifrån honom. I nästan samma ögonblick som jag skickade texten till en kvällstidning fick jag beskedet om Rezas död. Torsdag 16 juli 2020, kl 10.06.
Jag tänker inte helgonförklara. Helgon finns inte i vår värld. De överlever inte människosmugglare, migrationsverk och rasister. Men jag kände honom som godhjärtad och lojal. En ung, stark man som ville starta sitt eget liv i Sverige. Han kämpade för det. Reza kämpade för sin frihet.
Brottsutredningen får visa motivet bakom mordet. Inget förvånar mig längre. Vi som borde hålla samman förtalar varandra, underminerar varandra och avlivar varandra. Många unkna ideologier frodas i samhället. Min ilska kommer att vända ditåt när bilden klarnar.
Men ni ska veta att Reza redan var märkt. I våra samtal fruktade han aldrig svenskar eller afghaner; han fruktade den svenska staten. Han stod redo att fly igen men mördades på tröskeln.
Kanske får han nu en bit av den här jorden, kanske återbördas han till sin mamma i Teheran. I vilket fall så är han borta. Han ville att jag skulle publicera hans berättelse och det gör jag nu. Kanske kan den hjälpa andra. Men min vän Reza är död och inget kan ändra på det.
