Det har talats länge nu om en pandemilag, ända sedan regeringens tillfälliga bemyndigande löpte ut i våras. Tanken med en lag är att komma till rätta med det absurda i att köpcenter har kunnat fortsätta vara öppna som vanligt, medan till exempel träningsmöjligheterna för barn, utomhus, kraftigt begränsats och teatrar tvingats stänga alldeles oavsett hur man anpassar sin verksamhet. Nu har vi ett konkret lagförslag som skickats på remiss och i måndags lämnades det slutligen in till lagrådet. Med lagförslaget visar Regeringen att man också, utöver att komma till rätta med problemen ovan, vill kunna ta oss närmare en lockdown och mer efterlikna det som hänt i övriga Europa. Tanken var att lagen skulle börja gälla i mitten på mars, nu har man dock tidigarelagt startdatumet och när lagen nu i måndags lämnades till lagrådet föreslås lagen börja gälla den 10:e januari. 

Lagen har kritiserats, mest för att det tagit så evinnerligt länge innan den lagts fram (och för att remisstiden för lagen ändå var så kort). Regeringen fick ett tillfälligt bemyndigande i våras och det var redan då svårt att se riktigt varför, vad man egentligen ville ha det till. Bemyndigandet gick ut oanvänt och sen har det fått gå både en sommar och en hel höst innan ett lagförslag kommer fram, med tanke att åtgärda de problem man sett redan i våras. Det är inte svårt att ställa sig frågan vad det är som tagit så himla lång tid? Den här lagen är inte ens någon åtgärd. Varje sak regeringen, eller någon annan, kan göra med hjälp av den här lagen är något riksdagen redan kunnat genomföra om regeringen bara lagt fram förslaget till dem. Man måste ställa sig frågan varför regeringen inte lagt fokus på att faktiskt agera istället för på rätten att få agera allena, med begränsad insyn. Istället för att förskansa sig makten att avgöra själv hade man kunnat göra sitt jobb och lämnat in beslutsunderlag till riksdagen för att åtgärda de problem man ser.

Lagen har också fått kritik för att den är temporär, och bara gäller covid-19. Man kan såklart se det här som en säkerhetsventil. Ett skydd och en sund inställning till att man inte tar en lag, mitt under en pandemi, med långtgående rättigheter för en regering att begränsa invånarnas fri och rättigheter. Det är inte nu vi är som klokast och mest eftertänksamma, eller har förmåga att överblicka de skador vi får i andra änden: Med barn och vuxna som inte rör på sig som vanligt. Med begränsat umgänge och oro. Bris har rapporterat att den absolut vanligaste sökningen hos dem i år är ångest. Vi skrev igår (tisdag) om att anmälningarna om kvinnomisshandel av någon bekant ökat hela året. Det är fortfarande för tidigt att avgöra om det beror på just hanteringen av coronapandemin. Men det är en konsekvens som tyvärr är väntad.

Kanske är det därför klokt att en eventuell lag är just temporär och att den bara används till just den här sjukdomen. Men det är svårt att inte undra om det egentliga skälet inte är att regeringen inser att en sån här lag, med så långtgående möjligheter att inskränka människors liv, vore ruskigt farlig i fel händer. Om de ser det är det klokt, men själv är jag tveksam till att deras egna händer skulle vara tillräckligt mycket bättre.

Men främst och fränast, innan lagrådet kommit med sitt remissvar, har kritiken varit från riksdagens ombudsman (JO). I hennes remissvar poängterade dels det ovan, men också att det tar så lång tid mellan det att regeringen beslutat om föreskrifter och det att föreskrifterna ska vidimeras hos riksdagen. Ursprungligen tänkte regeringen sig en månad. Nu i det remissförslag som lämnades till lagrådet efter JO’s kritik är det 2 veckor. Men det är fortfarande väldigt långt ifrån den bestämmelse som gällde med ungefär samma bemyndigande i våras. Där det omedelbart skulle underställas riksdagens prövning.

JO har helt rätt. Även om det mot förmodan skulle uppstå en situation där regeringen har så pass bråttom att agera för att förhindra smittspridning att man inte kan vända sig till riksdagen om det innan (man har inte riktigt visat upp någon sådan situation hittills) finns det inget som helst skäl till att man inte ska vända sig till riksdagen direkt efteråt. Enda teoretiskt rimliga skälet är om man är rädd att riksdagen inte håller med om att det ingreppet stod i proportion mot det man försökte uppnå.

Men situationen är värre än så. Man har, mot det tidigare bemyndigandet, kraftigt begränsat rätten att överklaga beslut som fattas med stöd av den här lagen.

När vi summerar förslaget till lag går det att skönja ett mönster. Regeringen tillskansar sig på ena sidan makt att plötsligt genomföra stora drastiska förändringar i vårt privatliv: Vi pratar om möjligheten att förbjuda dig att resa kollektivt, att förbjuda rätten att besöka platser och förbjuda rätten att samlas i grupper. Samtidigt som man på andra sidan minskar möjligheterna att få sina beslut överprövade.

Lagen är inte bara onödig, den är dessutom farlig. Riksdagen behöver avslå lagförslaget. Mitt förslag till regeringen är att man lagom till den 10:e istället för att lägga fram det här lägger fram ett lagförslag om det man egentligen vill göra, det man skulle ha gjort om den här lagen vore lag. Om det så är att stänga gym eller minska antalet tillåtna bussresenärer. Är förslaget välmotiverat kommer riksdagen godkänna det. Fast det förstås, herrarna i regeringen är kanske för upptagna med shopping?