Jag växte upp i ett hem dominerat av en våldsam och gravt alkoholiserad pappa. Han misshandlade min mor i många år tills hon lyckades samla ihop tillräcklig kraft för att slänga ut honom. Jag minns lättnaden när hon berättade att de skulle skiljas. Livet blev plötsligt enormt mycket bättre. Men såren satt kvar. Sitter kvar. Trauman under barndomen är svåra att radera ut. Det finns liksom ingen medicin mot en taskig barndom.
Problemet är att många inte löser sådana problem med att vända sig emot en toxisk manlighet, med att själv försöka vara människa på ett annat sätt. Det finns en sorglig tendens att själv upprepa det man upplevt under sin barndom.
Nästan alla de unga män jag arbetade med när jag jobbade på ungdomshem hade själva utsatts för liknande grejer som de själva sedan utsatt andra för.
Våld i nära relationer är ett pågående problem i vårt samhälle och det är inte begränsat till vissa samhällsgrupper. Rika och fattiga män slår. Religiösa och ickereligiösa. Till vänster i politiken och till höger.
Som med så många andra samhällsproblem finns en koppling till alkoholen. Spriten förändrar människors personlighet och släpper fram, skapar och förstorar känslor. Under min barndom var helgerna värst. Jag låg vaken och väntade på att pappa skulle komma hem, vågade inte somna förrän jag visste att han inte ballade ur, gav sig på mamma.
Min barndom var extra galen, men det behövs inte så mycket för att barn ska ta skada. Det behövs inte mycket för att vidarebefordra en toxisk manlighet. Men samtidigt behövs det inte mycket för att göra något åt det. Vi känner alla människor som dricker för mycket. Vi vet vilka som blir fullast på fester, vi vet vilka som blir vresiga och kanske till och med aggressiva.
Inför utomstående håller vi fasaden uppe längre än inför våra närmaste. Jag har alltid fascinerats av hur människor ofta är elakast mot dem de säger sig älska. Om man nu har hittat en person att älska borde det väl vara tvärtom. Närhet är komplicerat och barn lär sig att relatera av oss vuxna. Det går inte att veta riktigt vad de plockar upp på vägen, men det är definitivt inte en särskilt bra idé att dricka för mycket.
I vår kultur finns en stor förståelse för att människor beter sig annorlunda på fyllan. Det är ju därför det sups. För att våga. För att släppa på hämningar och få en chans att befria sig från vardagens krav. Men barnen är inte med på det. Faktum är att någonstans upp till sex–sjuårsåldern är en människas identitet inte färdig och för att skapa en stabil och någorlunda harmonisk individ krävs det att de vuxna omkring oss är tydliga, stabila och pålitliga. Inte direkt egenskaper vi förknippar med alkoholkonsumtion.
Det sorgliga med alkoholmissbruk är att ingen bestämmer sig för att bli alkoholist. Det är en långsam process och du upptäcker det alltid försent. Ingen vet heller vem som kommer att åka dit. Just därför hoppas jag att så många vuxna som möjligt inte bara tar ansvar för smittspridningen i samhället utan också för sin alkoholkonsumtion.
Det är trist och tråkigt, jag vet, men jag tillhör dem som inte kan hantera alkohol och avstår därför helt och hållet. Jag kan inte klandra någon för någonting, men kanske just därför är jag orolig för hur många barn har det i sina liv just nu. Ingen känner om jag skulle lukta alkohol på jobbet om jag jobbar hemma. Ingen märker att jag är hålögd och ångestdriven för att jag är bakfull. Men barnen ser, barnen vet. Mycket mer än den som missbrukar vill tro.
Naturen tar tillbaka det vi stulit.
Industrialisternas tjatter om att vi måste tillbaka till rovdriftseländet.
