Det finns vissa ord som när de sätts samman, oavsett i vilken ordning eller i vilken kontext, alltid kommer skapa språkliga associationer till något helt annat, eller något mycket specifikt. Två sådana ord är ”porr” och ”barn”. Hur man än vrider och vänder på dessa ord, vilken ordning man än sätter dem i och vilka andra ord man placerar dem i relation till, så kommer ordet “barnporr” på ett eller annat vis alltid dyka upp i tankarna.
Barnporr är, som sig bör, definitivt något som vårt samhälle enhälligt fördömer. Det finns inget som helst utrymme för samhällelig diskussion kring barnporrens vara eller icke vara, här är vi alla överens – den skall icke vara.
Därför är det oerhört smart branding att som organisation, som tjänar på att skapa en omedelbar och intuitiv känsla av förfäran hos dem man vill påverka, använda sig av just dessa ord. Porrfri barndom är just precis en sån organisation. Eftersom ”porr” och ”barn” så absolut inte hör ihop i vår gemensamma sinnebild vill vi genast ställa oss på organisationens sida – klart barndomen ska vara porrfri! Klart inga barn ska utsättas för porr! Och redan där har den övergreppsretorik vars frö såddes i namnet gett skörd.
Porrfri barndoms definition av att “utsättas för porr” är helt enkelt att barn, och vi pratar om barn i åldern 5–15 år här, tittar på något (helt odefinierat) pornografiskt material – antingen med flit eller av misstag. För att hindra barn från att titta på porr kräver organisationen att alla skolor ska införa porrfilter, att alla tele- och internetoperatörer ska erbjuda porrfilter till barnfamiljer, och att föräldrar ska ta sitt ansvar att installera porrfilter hemma.
Porrfilter är en mycket ifrågasatt lösning, av flera anledningar:
• Sidor med viktig sexualundervisning riktad mot barn och unga riskerar att filtreras bort på skolornas datorer.
• Barn och unga har sällan mobiltelefoner utan egen internetuppkoppling så huruvida skolans wifi har porrfilter eller inte kommer inte göra någon skillnad.
• Risken finns att vanlig porr stoppas men riktigt grov porr kommer igenom filtret eftersom de sidorna har annorlunda sökord.
En av de forskare i ungas nätkultur som hela tiden ifrågasatt och kritiserat vurmandet för porrfilter är Elza Dunkels. Förutom punkterna ovan har hon även pekat på att när porrfilter installeras tenderar vuxna att förlita sig på den tekniska lösningen och därför inte ta snacket med barn och ungdomar om porr, eller om hur man förhåller sig till oönskade bilder och filmer online överhuvudtaget.
Denna kritik verkar Porrfri barndom ändå tagit till sig av, för nu kommer deras krav på porrfilter ihop med uppmaningar om att just samtala med barn och unga om porr. De har även en egen sida på hemsidan där kriminologen Nina Rung i några videor berättar hur hon tycker att föräldrar ska ta det där snacket. Och varför. Exempelvis används argumentet “ni vill väl inte att era söner ska begå övergrepp”, eftersom det tydligen är vad som riskeras om ungdomarna ser på porr.
Även när råden handlar om att vi måste ha kunskap om och förstå att barn så unga som tolv år självmant kan uppsöka pornografiskt material, så utgår ingenting i det Rung säger ifrån att exempelvis tala med barnen om deras sexualitet, om deras lust, om varför det känns spännande att titta på exempelvis nakenbilder. Istället får vi veta att vi ska säga till våra tolvåringar som just börjat utveckla en sexuell nyfikenhet att de som är med i porrfilm ofta inte mår bra och att de gör saker som gör ont.
Mm, det låter ju som exakt vad man ska säga för att inte skambelägga barns spirande sexualitet och få dem att lita på sina vuxna, verkligen.
Det är även slående i dessa råd hur porrtittande kopplas ihop med sexuella övergrepp på barn. Det talas om kroppslig integritet, att man ska tala med barnen om att ifall någon ber om att få bilder eller filmer på deras kroppar så måste de berätta det för någon vuxen, och samma sak om någon skickar bilder eller filmer till en. Barnen måste veta vad de ska göra om de blir “utsatta för den typen av material”.
Retoriken kring att porren ”utsätter” barnen syntes även nyligen i Nina Rungs make Peters argumentation på Instagram, där han beskriver sitt stöd för Porrfri Barndom med orden “för att jag inte vill att porren ska ha tillgång till våra barn”. Som om porren i sig var ett monster som vill få tillgång till och utsätta barn för övergrepp?
Porrindustrin är (liksom det mesta inom kapitalismen) ett tillhåll för utnyttjanden och exploatering, och det kan och ska kritiseras (liksom det mesta inom kapitalismen). Men det finns ingen agenda hos “porren” som sådan att utsätta barn för visuella sexuella trauman genom att dyka upp på lågstadieskolornas ipads.
Och att barn, ungdomar, tonåringar, ser på porr är faktiskt inte samma sak som barnporr. Och även om vi alla håller med om att alla borde ha en “porrfri barndom” så är porrfilter och skräckhistorier inte rätt väg att gå, speciellt inte om vi vuxna vill skapa tillitsfulla relationer till barnen.
Tumme upp:
Kontot Vardagsrasismen på både Facebook och Instagram.
Tumme ner:
RFSU anklagas för att vara ”för porr” p g a säljer glidmedel? Avgå alla.
