Dora Wester och zonen – kapitel tolv: Pidjin

Dora drack upp det sista av saften. Den kändes bra i magen. Som nyponsoppa på en utflykt. Hennes hjärna kunde snart inte ta in mer. Men hon var nyfiken på kojorna i trädtopparna.

– Jag såg kojor i träden. Är de de som är byn?

Jonatan nickade.

– Vilka är det som bor där?

– Ynglen. Och deras föräldrar.

– Men jag har inte sett några vuxna vad de nu heter.

– Espianer? föreslog Jonatan. Det ord som de vuxna använder om sig själva betyder flygare, ungefär. De är nattvarelser. Sover största delen av dagen och är vakna på natten.

– Men ynglen?

– Sover inte mer än ett par timmar mitt på dagen.

Dora undrade hur någon kunde låta sina barn springa vind för våg medan de själva sov.

– Det är rätt komplicerat. Jag berättar mer sen, men ynglen föds. Eller kläcks, eller vad jag ska kalla det, ganska färdiga. Kompetenta. De är egentligen det andra stadiet av fyra i en espians liv. De första två åren är de nymfer och tas hand om av mödrarna som bär dem med sig hela tiden. Som känguruungar.

Dora viftade intensivt med händerna.

– Fattar ingenting, sa hon.

Growin skrattade igen.

– Inte jag heller och jag har hängt här i många år. Det är extremt krångligt. Men de är snälla människor.

Jonatan viftade åt Kut att han ville betala. Han tog av sig halsbandet som satt runt hans hals och plockade loss några av de guldskimrande ringarna och gav Kut.

– Pengar? undrade Dora.

– En sorts. Vi tar det där med fortplantningen och sånt nån annan gång. Egentligen ville jag bara att du skulle veta att det flygs en hel del på nätterna och att det inte är något att oroa sig för. Det sjungs en del också. Och knakar och brakar. Men du vänjer dig.

Det verkade vara ett genomgående tema. Att hon skulle vänja sig.

– Ser du det där gräset? Som ser ut som vass.

Dora tittade dit Jonatan pekade. Hon nickade.

– Plocka några av de ulliga grejerna i toppen. De funkar bra som öronproppar. Kan vara bra de första nätterna. Det finns inga ormar, inga farliga djur eller insekter här. Bara grymtoxarna, skitjobbiga små jävlar, men de håller sig på stäppen, vågar inte komma i närheten av någon by eller stad.

– Vaxljusen, sa Growin.

– Vaxljus? undrade Dora.

– Ett mellanting mellan djur och växt, som svampar med attityd. De har också en rätt komplicerad fortplantning, och i ett stadium är de parasiter. Kan ställa till en massa problem, men så länge som du inte har tänkt att vada i något träsk borde du vara säker. Ska du vada så är det bra med stövlar.

Mörkret hade börjat falla. Dora kände sig trött igen. Det var ingen överdrift att den här dagen hade varit den innehållsrikaste i hela hennes liv. Hon trodde att den antagligen skulle hålla det rekordet för resten av hennes liv. Men något sa henne att risken var stor att så inte skulle bli fallet.

Growin gick och hämtade en tygkasse hos Kut. Dora hörde på klirrandet att den var full med ölflaskor. Han skulle ligga i hängmattan i en av hyddorna och tömma dem medan mörkret föll.

Dora reste sig sakta och gick bort till vassruggen som Jonatan hade pekat ut. Hon plockade några av de ulliga blommorna, eller om de var fröställningar. Hon struntade i vilket. Hon kollade noga så att det inte fanns någon ohyra i dem. Allt snack om märkliga varelser, parasiter och växter som var djur som var svampar hade fått henne att vilja vara lite försiktig, men hon litade redan helt och fullt på både Jonatan och Growin. Magen pirrade av förväntan, eller kanske var det hunger. Hon såg fram emot att få sätta tänderna i brödet och kanske prova någon av de underliga, men alldeles vanliga frukterna. Hon hoppades att bananen skulle vara lite mer exotisk än de där vindruvorna.

Jonatan följde henne längs stigen ner mot byn. De promenerade under tystnad. Den lilla hyddan kändes redan som hemma. Eller åtminstone välkomnade hon tanken på att få krypa upp i hängmattan och sova. Det tog lite mindre tid att hitta en bekväm ställning än tidigare. Hon balanserade brödlimpan på magen medan hon skalade bananen. Fruktköttet såg ut att vara vitt i skymningsljuset och var torrt och poröst, nästan som sockervadd, med små hårda, svarta frön som hon antog att hon skulle spotta ut. Det smakade himmelskt. Som ingenting annat hon hade ätit i hela sitt liv. Brödet smakade sirapslimpa. Som hos farmor. Hon önskade att hon hade haft lite messmör.

Hon hade glömt att stoppa in ullen i öronen. Eller rättare sagt hade hon somnat innan hon hann göra det. Det kändes som om hon precis hade somnat när hon väcktes av märkliga ljud. Men mörkret runt henne var kompakt, så det hade nog gått minst någon timme. Hon hörde ljudet från flaxande vingar. Kraftiga slag i luften som måste komma från riktigt stora vingar. Då och då rasslade det till bland grenarna ovanför henne och något som liknade sång hördes här och där mellan träden. Som om kor kunde sjunga. Vackert.

Det var inte alls skrämmande. Nu när hon visste vad det var kändes det snarare tryggt. Hon hade aldrig varit särskilt mörkrädd, men mörkret på Espia var det mörkaste hon varit med om. Så intensiv att det inte bara var avsaknaden av ljus, utan motsatsen till ljus, tänkte hon. Som negativt ljus. Hon insåg att det var en aning flummigt, men det kändes verkligen så.

Hennes fantasi skenade iväg. Hon ville så gärna se hur de där flygarna såg ut. Hon försökte se ett av ynglen förvandlas. Hade inte Jonatan sagt något om ett tredje stadium, mellan yngel och flygare. Tankarna snurrade i hennes huvud och allt hon kunde se i sin inre syn var stora yngel med vingar. Efter dagens märkliga avslöjanden från Jonatan anade hon att sanningen var mer komplicerad än så. Hon gäspade ett par gånger och bestämde sig för att trots allt stoppa ullproppar i öronen. Hon kunde behöva en lång natts obruten sömn.

Och det fick hon. Dammen låg nära Espias ekvator och hade nästan lika långa nätter som dagar. 13 timmar vardera med jordtid mätt. Knappt några årstidsväxlingar. Eftersom planetens axel inte lutade lika mycket som jordens var polerna extremt ogästvänliga med bister kyla året om. Det var i princip bara ett bälte runt ekvatorn motsvarande en tredjedel av planeten som var beboelig och bebodd. Det var som om stora delar av planeten drabbats av en evig istid.

Skymningen föll snabbt och gryningen var en lika kort historia. När Dora vaknade till framåt morgonen var det som om någon tände en stor lampa. Eller en energilampa, tänkte hon. På mindre än en halvtimme försvann mörkret och det var strålande solsken. Halva limpan låg bredvid henne i hängmattan och hennes tröja var full med smulor och kladd från sockervaddsbananen. Hon hade inte tänkt på kläder. Hon borde ha bett Growin ta med sig lite från jorden. Men de hade ju sagt nåt om att simmare bara kunde ta med sig begränsat med grejer från en plats till en annan. Var gränsen gick visste hon inte, men även om Jonatan hade rätt lite kläder på sig så hade han ju onekligen kläder. Och de måste ju komma någonstans ifrån.

Det skulle lösa sig. Idag kunde hon borsta bort det värsta och sen tvätta kläderna så de fick torka under natten. Mer hann hon inte tänka innan ett intensivt visslande tjatter fyllde hyddan som verkade bada i ett syntetiskt blått ljus. När hon strukit sömnen ur ögonen insåg hon att det var de där blå, ulliga varelserna som Jonatan hade kalla visslare som yrde omkring i hyddan. De försökte kommunicera med henne på de få engelska ord de kunde, men pratade så fort och med så hög ton att Dora inte fattade någonting.

Ingen ledning hade hon heller av deras kroppsspråk och gester. Deras mimik sa henne ingenting. Hon blinkade och stirrade på dem. Men efter ett tag släppte sömnen sin makt över hennes hjärna och hon insåg att det bara vara att vänta ut dem. Det lilla hon hade lärt sig om dem sa henne att de snart skulle tröttna. Och de gjorde det. Efter några minuter tömdes hyddan snabbt och hon lämnades kvar, förvirrad men klarvaken.

Hon kikade ut genom hyddans öppning och såg ett par av de märkliga varelser som Jonatan hade kallat yngel nyfiket stå och titta bakom en buske några meter bort. De såg ut som långsmala människobarn med insektsdrag. Dora tänkte på trollsländor, nätta och lätta, men med betydligt intelligentare blick. Hon hade sett tillräckligt mycket skräck- och science fictionfilm för att veta att bilden av utomjordingar ofta baserades på antingen insekter eller reptiler, ofta drypande av fukt, med märkliga, skrämmande munnar och kalla ögon.

Ynglen var så långt från den schablonen man kunde tänka sig. De kändes helt ofarliga och änglalika, som alver, slog det henne. Det var möjligt att de kunde vara elaka, till och med onda, men ingenting hade hittills talat för att det skulle vara så och även om hon ännu inte kände Jonatan eller någon annan i den nya värld hon var besökare i, så kändes det som om just den här platsen var trygg och varm.

Hon stapplade ut ut hyddan och såg sig om i det starka solljuset. Ynglen lät som om de fnissade och hon såg snart Jonatan komma gående längs stigen från dammen.

– God morgon, ropade han från avstånd och viftade med en hand.

– God morgon. Doras röst var morgonrosslig, bar ännu inte riktigt.

Jonatan vinkade en gång till och visslade något som lät som en mobilsignal. Han tittade på henne, upprepade signalen och nickade som om han ville att hon skulle härma honom.

Hon försökte trevande imitera honom. Nya fnitter från ynglen bakom busken. Jonatan väste åt dem och de tystnade.

– Du måste lära dig pijdin. Det måste vi sätta igång med på en gång.

Han visade med en överdrivet ridderlig gest att hon skulle följa honom. Hon följde lydigt efter.