Idas kollega Juha är orolig för sin pojkvän, som påstår att han kommer från framtiden och har tappat sin tidsmaskin – vilket av allt att döma stämmer. Ellis undrar över märkliga saker som hans dotter Harriet säger, och Ida vill förklara. Men hur? Läs avsnitt 14 av Xpan-projektet!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Det fortsatte att snöa. När det blev lördag låg det ett centimetertjockt lager snö och gnistrade på marken och på bilen. Ida hade ställt den utanför Eriksdalsbadet på kvällen för att kunna börja dagen med en simtur. Hon tänkte bra när hon simmade, och hon behövde tänka nu. Det kanske inte fanns något sätt att förklara det här för Ellis. Själv hade hon aldrig trott det om hon inte hade sett det. Aldrig.
Men det var fint att gå i den tunna snön från parkeringen längs stranden och ställa upp stormköket på den lilla bryggan nedanför Nyfiken Gul. Att se sjöfåglarna sjöfågla sig, dimmorna hänga över Årstaviken och himlen gå från svart till grönt. Att hälla upp doftande svart och hett kokkaffe i kåsan och bli alldeles varm i magen medan snökristallerna i kanten på isflaken smälte i vattnet. Snöflingor i ansiktet. Sånt som kunde få henne att fundera på att aldrig bli bofast igen.
Klockan åtta öppnade badet. Hon hämtade badgrejer och ombyte i bilen, drog årskortet och gick in. Nickade åt de gamla vanliga lördagsmorgonbesökarna, som tanten med hårknuten som hade börjat prata med Ida i bastun en gång. Hon visste hur en riktig bastu skulle vara, hon. Och vinterbad skulle det vara, kölden skulle bita i skinnet och sen … Ida hade aldrig vinterbadat och antagligen inte heller suttit i en riktig bastu, men hon trodde att hon förstod känslan. De nickade åt varandra. Ibland. Det var oändligt skönt med värme, värme, värme.
Medan hon simmade tusen meter i den stora bassängen tänkte hon på vad hon skulle säga till Ellis. Kanske skulle hon bli tvungen att visa honom. Bara liksom dit och tillbaka igen. Inte för att hon hade tänkt dra dit någon, men han måste veta att det här var på riktigt.
Efteråt tog hon en cappuccino på espressostället mittemot Åhléns och kollade mobilen. Två missade samtal: ett från Juha, ett från ett okänt nummer. Juha – en lördagsmorgon? Antingen hade han somnat på mobilen eller så hade det hänt något.
– Hej, det är Ida, du hade ringt?
– Hej du, jo, jag undrar en sak.
– Ja?
– Kommer du ihåg att vi pratade om Ante och den där katten?
– Mmm.
Juha lät som om han hade svårt att få ut orden ur munnen. Men Ante hade gått i taket när han fick höra om katten, och så var det den där synten …
– Den som Harriet hade glömt i vilrummet?
– Ja, den. Ante har talat om en sån, han säger att det är en tidsmaskin. Sen såg jag en sån ligga där på jobbet och skickade en bild på skoj, vilket var jävligt dumt.
– Vadå, dumt?
– Att underbygga hans vanföreställningar. Men det gjorde jag, och han vart helt … han sa att det var hans Timebandit och ville att jag skulle ta med den. Till slut sa jag okej. Då kunde han få se att det var en leksak, tänkte jag. Men sen när jag skulle gå fanns den ingenstans.
– Den låg i en låda under mitt skrivbord, invirad i en tröja.
– Jag letade överallt och fann bara en katt. I en låda under ditt skrivbord.
Nu lät han arg, som om Ida haft sönder hans verklighetsuppfattning.
– Ja, så klart. Så du har en pojkvän med vanföreställningar som finns på riktigt.
– Men det kan inte …
– Vi säger att det kan det. En stund. Vi säger att jag vet att Ante har rätt. Och vi säger att jag har hans tidsmaskin i ryggsäcken och att hans syster bad mig hälsa.
– Från … tjugotrehundratalet?
– Ja. Tyvärr kan jag inte komma och lämna Timebanditen till honom i dag, för jag har annat för mig. Men i morgon kanske?
– Hmmm.
– Du, jag vet att det här är vansinnigt. Men just nu tyder allting på att det är som Ante säger. Hälsa honom från Freddy.
Sen släppte de frågan om Ante och tidsmaskinen och pratade jobb en stund. Chefredaktören som var ute på långresa med knapp uppkoppling ville diskutera en ledartext som Ida hade tagit in. Ida hade inte fått svar om den i tid, så hon hade tagit in den och chefredaktören ville veta varför. Juha ville lära Nisse layout, men Ida trodde att han skulle vara upptagen i början av veckan. Så sa de hej då och Ida lovade att det var okej att ringa henne om Ante igen. Först då kom hon på att hon inte hade sagt att Nisse var kvar där borta … då borta? Om språket hade varit gjort för tidsresor hade det hetat så, tänkte hon.
Middagen med Ellis och Harriet började som en vanlig, trevlig lördagsmiddag. Ellis lagade chorizogryta med majs och tomat. Ida hade med sig glass och skulle gå in i lägga den i frysen, men blev stående i dörren in till rummet. Solen lyste in genom de gula trådgardinerna på Harriets honungsfärgade hår och ockragula kofta, där hon satt i soffan och höll på med något. Det skimrade som guld. Vad fin hon var, den lilla Harrieten, tänkte Ida.
– Farmor, varför står du bara och tittar? sa den lilla Harrieten ganska strängt.
– För att jag är så glad att se dig. Vad gör du?
– Jag skriiiiver.
– Vad skriver du?
– Meningar om en hund. Fast jag gjorde det i går. Jag måste göra om.
– Varför då?
– Fröken sa att jag fick skriva vilka meningar jag ville och sen sa hon att jag skrev fel! Kolla!
Uppgiften gick ut på att skriva meningar om en liten vindögd tecknad hund som hade ett ben i munnen. Meningarna skulle innehålla orden ”hund”, ”ben”, ”halsband”, ”skälla” och ”svans”. Harriet hade skrivit: ”Svansen viftar på hunden. Halsbandet skäller på benet”.
– Vad fint! Meningarna är bra, men halsband kan inte skälla, sa Ida.
– Nej, och hunden kan inte vifta på svansen, för den är en bild på ett papper, sa Harriet och himlade med ögonen.
Ellis kom in från köket och frågade om hon ville duka. De pratade om vanliga saker, något som hade hänt på Ellis jobb, och så julen. Thomas, Ellis pappa, skulle resa bort med sin sambo, så de skulle inte kunna vara där som de brukade.
– Åsa vill väl ha farsan för sig själv, sa Ellis.
– Ja, det kanske inte är för mycket begärt. Vi kan väl vara här?
– Ja, fast det hade varit najs att åka nånstans.
Jo, kanske. Det var bara en etta och man fick lätt en känsla av sardinburk. För att inte tala om hur det skulle bli med en julgran. Harriet kom in och tittade under lugg på dem, fast hon inte hade lugg.
– Är du klar med läxan, Harriet? sa Ellis.
– Nä.
– Det är ju jättelite att skriva, sa Ida. Skriv att hunden skäller och viftar på svansen och har halsband på sig och gillar ben, så ser din lärare att du förstår.
– Åååååh, sa Harriet och sjönk ihop.
Det hade säkert gått på ett litet kick att skriva meningarna som läraren hade underkänt. Men att ”hitta på själv” när man inte fick hitta på själv var en annan sak. Efter maten parkerade Ellis Harriet i soffan med en film och gick ut i köket. Ida höll på att brygga kaffe och diska efter maten.
– Ja, hur var mötet i skolan nu då? frågade Ida.
Ellis satt och flätade sina dreads och svarade efter en stund.
– Du vet. De skyllde på Harriet. It takes two to tango, det var inte Yasmins och Wilmas fel att de sa till de andra ungarna att inte prata med henne. För hon ljög ju, sa de.
– Så Yasmin och Wilma sa till de andra att inte prata med Harriet?
– Ja, och så höll de på att tracka henne tills Harriet slog till Wilma och tänkte gå hem. Fast hennes lärare stoppade henne.
– Rätt åt henne. Wilma, alltså.
– Jomen det kunde jag ju inte säga.
– Nej. Jag förstår att de tror att hon ljuger, men det gör hon inte. Även om det inte är i Narnia hon har varit.
Medan himlen mörknade och snön föll berättade hon intill omständlighet långsamt för Ellis om tidsresan. Och han trodde henne inte. Han trodde att de hade somnat i soffan och drömt, eller vad som helst. Bara inte att de hade gjort en tidsresa.
– Jag ska visa, sa Ida och gick ut i hallen.
Svagt hörde hon Gymnopédie No 1 singla ut ur ryggsäcken. Hon kvävde tonerna med en tröja medan hon bar ryggan förbi soffan där Harriet satt och ut i köket. Där packade hon upp den.
– Den här melodin betyder att maskinen är redo att slänga iväg oss till framtiden. Och antagligen att någon vill att vi ska komma dit.
– Sluta nu.
– Kolla, här är tidsinställningen för vår tid. Där är tiden där vi hamnar. Och där är platsen där man sätter fingret för att komma iväg. Först kommer du att känna att det surrar lite i fingret. Sen åker vi.
– Men morsan, det är en leksak …
– Kom igen, vi är tillbaka i samma sekund!
Han suckade och satte fingret på plattan. Ida satte sitt bredvid. Plattan vibrerade svagt och en text rullade förbi på en liten display: ”Transfer kan ej påbörjas. Ladda batteriet.”
