Energi · I blickfånget

Fredrik Gertten: Min idé är att skapa ett motspråk

"Det är intressant att se vad de mäktigaste gör med sina pengar, och för att tjäna mer pengar", säger Fredrik Gertten, aktuell med filmen Push.

Hans filmer ifrågasätter mäktiga globala aktörers bild av verkligheten, skapar opinion och bidrar till konkret förändring. Inom bananindustrin, massbilismen – och nu rätten till bostad. Syre har pratat med Fredrik Gertten.

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten är på väg hem från Finland där hans senaste film, Push, visats på Doc point dokumentärfestival i Helsingfors.

– Jag mötte bland annat representanter från regeringen, från Helsingfors kommun och bostadsbolag. Alla är bekymrade, säger han.

Medan huspriser skjuter i höjden i städer världen runt ligger majoritetens inkomster på samma nivå. Arbetar- och medelklass trycks ut från sina hem i städerna och riskkapitalbolag tar över hus för att placera sina pengar.

– Jag ser vanliga människor som gör allting rätt, skaffar sig utbildningar och jobb, men deras pengar räcker inte till för ett vettigt boende eller så har de boende men är oerhört pressande ekonomiskt. Får de fler barn måste de lämna staden och att separera är svårt ekonomiskt, säger Fredrik Gertten.

Han har i sin nya film följt Leilani Farha, FN:s särskilda rapportör om bostäder, som undersöker bostadsproblem runt om i världen.

– Vi ser hur urbaniseringen kolliderar med stillastående löner och vad folk har råd med. Fattiga människor har det svårt på ett helt annat sätt än förr men vi har också en medelklass som inte har råd att bo i storstäderna och erbjuda de tjänster som en stad behöver, säger Leilani Farha i dokumentären.

Rätten till bostad är stadgad i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och boende lyfts fram som en social rättighet i FN-deklarationen (artikel 25).

Riskkapitalbolag störst i svenska förorter

Toronto i Kanada, Valparaiso i Chile, London i Storbritannien, Harlem i New York, Uppsala i Sverige, Berlin i Tyskland, Seoul i Sydkorea; Fredrik Gertten visar att samma fenomen finns överallt. När riskkapitalbolag tar över hyreshus inleds renoveringar med kraftigt ökade hyror som följd.

År 2014 köpte riskkapitalbolaget Blackstone in sig i fastighetsbolaget D Carnegie som på kort tid blev största privata ägaren av bostäder i svenska förorter. 2018 bytte företaget bytte namn till Hembla. Sommaren 2019 sålde Blackstone sitt innehav till den tyska fonden Vonavia och steg ur Sverige med en vinst på 6,5 miljarder. Vonavia har även köpt in sig i det svenska fastighetsbolaget Victoria Park och på kort tid etablerat sig en av de största aktörerna på svensk bostadsmarknad.

Leilani Farha besökte förra året Bandstolsvägen i Uppsala. Efter att Uppsalahem sålde fastigheterna har flerfamiljshusen bytt ägare flera gånger.

Hon säger i Push att hon överraskades av att Blackstone fick etablera sig och att hon trott att i Sverige skulle vi skydda vårt bostadssystem. Svaret från Fredrik Jurdell, biträdande stadsdirektör i Stockholms stad, blir: ”Saken är att det är gjort och det är inte realistiskt att köpa tillbaka husen”.

Leilani Farha överlämnade en officiell skrivelse med skarp kritik om den pågående finansialiseringen av fastighetsmarknaden till Sveriges regering.

Blev du överraskad av något när du gjorde filmen?

– Jag blev överraskad över att det var så stark energi och den energin var lika tydlig i Sverige och de nordiska länderna som i länder med mindre reglerade skyddssystem. Upptäckten var att de här företagen har hittat sätt att runda trygghetssystemen och det blev jag ganska tagen av, säger Fredrik Gertten.

Har filmens mötts av reaktioner från politiskt håll?

– Jag tror att den här frågan är uppe i alla samtal på den politiska nivån. Problemet är att i Sverige vilar regeringen på ett regeringsunderlag som drar åt olika håll.

Han menar att frågan är på tapeten bland såväl beslutsfattare som i branschen.

– När jag visar filmen för folk som till exempel är fastighetsägare och tjänar pengar på bostadsmarknaden är de också bekymrade över utveckligen och tycker att den är för extrem. Jag menar att det finns en skiljelinje mellan traditionella fastighetsägare och globala kapitalfonder som piper in och ut, pressar upp värdena på kort sikt och ingen vet vad som kommer att hända på lång sikt.

Frysta hyror i Berlin

Fredrik Gertten tar med oss till den berlinska stadsdelen Kreuzberg. Medan hyrorna i Berlin har höjts med 20 procent har nya hyresavtal i Kreuzberg sett en ökning med 70 procent.

I skyltfönster syns lappar; ”Airbnb. Fuck off”, ”Whose house? Our house!” och ”Fight for the bakery in your neighbourhood”, den senare i ett konditori. I en intervju berättar innehavaren att när hyreskontraktet skulle löpa ut fick han välja mellan en hyreshöjning på 600 euro och uppsägning. Resultatet blev att han tvingades höja priserna på sina bakverk och hoppas att kunderna skulle kvarstå.

– Det är uppenbart att det som predikats i många år, att marknaden löser allt, det fungerar inte. Teorin att bara vi tjänar mycket pengar så blir det bra för alla andra leder bara till ökade inkomstskillnader. De rikare blir rikare och vi andra är kvar på samma punkt. Själva kodordet under många år har varit marknad, marknad, marknad. Det som Leilani Farha gör tydligt i sitt arbete är att understryka är att en bostad är en mänsklig rättighet. Alla har rätt till ett värdigt boende enligt internationell lag och kan samtalet skifta över dit, att grundvärderingen blir en del av samtalet, är det att stort steg, säger Fredrik Gertten.

Ny rörelse för rätten till bostad

Leilani Farha har initierat rörelsen The Shift för intressenter i bostadsfrågor och de städer som ansluter sig till den åtar sig att mänskliga rättigheter är en grund i bostadspolitiken. I slutet av filmen lanseras rörelsen och borgmästare i flera stora städer som Berlin, Barcelona, Montevideo, Paris och New York deltar.

Vad har hänt efter dokumentären?

– I Berlin klubbades i går en lagstiftning i senaten om ett femårigt hyresstopp, det kan låta extremt men är en desperat åtgärd för att stoppa ett kapitalflöde in som inte har varit bra för stadens befolkning. I Danmark har bostadsministern fått igenom en Lex Blackstone för att göra det svårare för den typen av bolag och Nya Zeeland har förbjudit utländska investerare. Många länder agerar för att deras medborgare är under press och svenska politiker borde titta och lära, säger Fredrik Gertten.

Han lyfter fram att i flera länder tar beslutsfattare tag i det problem som filmen synliggör.

Fredrik Gertten är född i Malmö och grundade 1994 produktionsbolaget WG Film och kombinerar i dag filmskapandet med en roll som kreativ producent.

Även i sina tidigare dokumentärfilmer riktar han blicken mot globala företeelser och orättvisor. I Bikes vs Cars (2015) granskade han massbilismens framväxt och den aktuella kampen mellan cyklister och bilister i olika världsmetropoler och i Bananas! (2009) uppmärksammade han striden som nicaraguanska fruktarbetare förde mot det multinationella företaget Dole.

Vad är din drivkraft när du gör film?

– Nyfikenhet. Jag vill förstå saker som jag ser och jag vill träffa människor som hjälper mig att förstå. Det är uppenbart att det finns en växande maktkoncentration i världen och det är intressant att se vad de mäktigaste gör med sina pengar och för att tjäna mer pengar. De kan också styra debatten och få det politiska samtalet att handla om vad de vill. Min idé är att skapa ett motspråk, ett språk som förklarar vad som sker i världen. Jag menar att deras bild, förklaringsmodell, kanske inte är korrekt och ska ifrågasättas.

Fakta: Fredrik Gertten

Född: 1956 i Malmö
Bor: i lägenhet i Malmö (Malmös kommunala bostadsbolag)
Gör: Filmare och filmproducent
Aktuell med: Dokumentären Push, visas på festivaler och SVT play

2013 tilldelades Gertten det svenska konsumentpriset Blåslampan för att via filmerna Bananas! (2009) och Big Boys Gone Bananas (2011) ha ”väckt medvetande, skapat opinion och åstadkommit faktiska förändringar kring viktiga miljö- och hälsofrågor kopplade till vår konsumtion”.
2017 utnämndes Gertten till filosofie hedersdoktor vid Malmö universitet för sitt arbete som dokumentärfilmare. I motiveringen stod ”Genom sina Malmöfilmer och hans dokumenterande interventioner i globala processer har han skapat opinion och bidragit till konkret förändring”.