Donald Trump. En tölpaktig, kvinnoföraktande snuskgubbe som misslyckas med de enklaste av mellanmänskliga förehavanden. Mannen kan inte ens le. Inte kan väl han vara fascist? Fascism är ju statskupper, militärer, politiska rättegångar och valfusk och krig.

Och? Bara för att snubben är en för kass despot för att behålla makten betyder det inte att han inte är fascist. Det mesta på listan ovan har han hunnit med på knappt fyra år, åtminstone varit där och petat som på en sårskorpa. Det amerikanska samhället har stått pall, det betyder inte att Trump i grund och botten inte är av samma skrot och korn som Mussolini eller Hitler.

Fascister kallar sig sällan fascister. De är nationella, socialkonservativa eller till och med nationalsocialister. Mussolini, visserligen, men det är inte så konstigt, de hittade på ordet. Men det handlar inte bara om namnet, fascister står sällan för sin politik, dels för att den är osympatisk, dels för att den inte finns.

Fascismen är nämligen lika tom som Trump är när han försöker le. Den är undanglidande formlös. Där brukar finnas tron på en stark ledare, förakt för den borgerliga demokratin och idén om ett folk som utsatts för förnedring och lidande. Nationalism i en egen liten version finns oftast där och någon form av rasism eller främlingsfientlighet även om till exempel de italienska fascisterna inte var lika bindgalna på den fronten som nazisterna. Annars sysslar de flesta fascister med ganska vanlig högerpolitik. Många fascistiska rörelser vill se sig själva som centrister, till och med.

Fascismen är en rörelse och framförallt en känsla. Känslan av kränkthet. Känslan av att det folk du tillhör har behandlats illa av onda människor. Längtan efter en stark man som ska hämnas oförätterna och leda dig och dina kamrater ut i ljuset igen. Nangijala nästa.

Ja, men Mussolini, Hitler och de andra skrev ju böcker, de var läskunniga och på sätt och vis bildade, invänder vän av ordning. Har du läst Min kamp eller Mussolinis texter? återkommer jag blixtsnabbt. Dynga. Kvalificerad dynga. Banalt trams.

För det är så det är. Fascismen är banal. Det du söker finns inte där. Fascismen är ingen sammanhållen ideologi. Ingen tydlig politisk strävan. Den är hämndbegär på en så primitiv känslomässig nivå att den inte går att snacka bort eller ens kriga bort. Det enda sättet att motverka fascism är att skapa ett gott samhälle. Eller någorlunda gott i alla fall. USA stod emot den här gången. Om det går så illa i Sverige någon gång får vi hoppas att våra institutioner står pall.

Donald Trump är en hängiven fascist i all sin eländiga okunnighet. Glöm snacket om att han är psykopat. Diagnoser är inte en faktor här, jag känner flera riktigt charmiga och sympatiska människor med allvarliga psykiatriska störningar och är inte direkt världens friskaste snubbe själv. Ingen av vännerna är det minsta fascistiska. Inte jag heller.

Nej, Trump är fascist just därför att han är tom. Han är fascist för att han saknar empati. För att det inte är någon skillnad på när han utsätter unga kvinnor för sexuella övergrepp och när han genomför politik som utsätter flyktingbarn för inhuman behandling. I hans värld är allt han gör att försvara sig mot omotiverade angrepp. Hans politik är samma sak.

Under Trumps ämbetsperiod har många här i Europa ondgjort sig över USA. Hur dumma i huvudet kan folk bli? Men när jag föddes hade det bara gått 17 år sedan stora delar av vår världsdel låg fullständigt utbränt av ett krig som startats på grund av ett par dårar av Trumps kaliber. Vi ska inte vara stöddiga. Inte ens vi svenskar som fegade ur. Varje gång vi fick chansen.

Det kommer alltid att finnas en grupp i samhället som har fascistiska åsikter. En del fyller dem med innehåll, andra gör det inte. Det är okej. Folk får tycka vad de vill. Det är när de lyckas få känslomässigt fäste som det blir farligt.

Det är en omöjlig operation för mig att förstå att en människa kan tycka att Trump ens kommer i närheten av att vara vältalig, charmig eller pålitlig. Gubben är bisarr minst sagt. Men precis som jag tittar på min älskade med rosaskimrande blick och inte ser det minsta fel ser en trumpian på sin ledare. Ingenting har med verkligheten att göra. Det är skönt när man hittat någon att älska. Det är livsfarligt som politisk princip.

Så jag är tacksam för att det experimentet genomfördes i USA. Vi har fascister här också, men vi snackar kungen av nordliga Amerika. (Som förvånansvärt nog inte blivit skjuten mitt itu för att fortsätta med skillingtrycket Lincolnvisan.)

Det görs jämförelser mellan de olika systemen här och där. Har vi en för svag grundlag? Den går ju att ändra hur lätt som helst. Å andra sidan är det så verklig demokrati funkar. Det där tror jag handlar om gungor och karuseller. Fascism förhåller sig alltid till det samhälle där den växer fram. Demokratier har olika system för att försvara sig, i slutändan handlar det om vad vi som medborgare gör.

Jag vet inte vad som skulle hända om en Trump fick makten här i Sverige. Antagligen skulle det bli lika fult som det blivit på alla andra ställen. Fascism, liksom blodförgiftning, slutar aldrig väl om man inte gör nåt. Det vi får hoppas på är att demokratin håller om extremhögern växer ännu mer. På att vi som inte låter oss dra med av de blågula sirenernas sång faktiskt pallar att hålla emot. Jag är naiv nog att tro att ett gott samhälle inte är en grogund för fascistiska rörelser.

Jämlikhet, jämställdhet och tolerans är som vitaminer för samhällskroppen, men Hitler hade bara marginellt mer röster i val än de blågula nynazisterna i riksdagen har haft i opinionsundersökningar när han tog makten med hjälp av mer traditionella högergrupper.

Majoriteter är ingen match för en rörelse som inte ens hör att du gråter när den trampar på dig. Det är en evig strid, men det verkar som om den specifika varianten av fascism vi har sett i USA är åtminstone ordentligt tilltufsad just nu. För även om trumpianerna inte ser en loser när de ser sin älskade ledare, inte än i alla fall, så har han förlorat. Och att förlora är en dålig idé i Trumps bransch. En del av hans föregångare tog ju till och med sina liv när de insåg vilka drönare de var egentligen.

Eller så blev de skjutna mitt itu.

Svensk klimatpolitik känns som en evig upprepning av filmen Måndag hela veckan, där högerförslagen hamnar i samma dag om och om igen. Varje politiker rabblar samma grejer som förprogrammerade karaktärer.

I filmen har vi Phil Connor, en arrogant, cynisk, självcentrerad snobb som jobbar som TV-meteorolog och som vaknar varje dag för att prata om någon jäkla mullvad. Irriterat vaknar han upp till samma dag om och om igen.

Filmen handlar om hur okunnighet, narcissism och ego förstör ens handlingar och medvetenhet. Bara när man inser den riktiga, ihopkopplade verkligheten blir man fri från sin loop.

I detta politiska landskap, skapat av fria partier i ett fritt land, återspeglas en paradoxal inlåsningseffekt som liknar den som gestaltas i filmen. Tänk dig möjligheten att inneha makt, fritt kunna välja och påverka politiken, och sedan använda den friheten för att skapa en fångenskap. Regeringensloopen kommer att fortsätta att spinna och inrikespolitiskt ser det inte ljust ut för att bryta den förbannade loopen.

Ulf kommer istället att fortsätta att vässa på sitt skådespelade ledarskap för att inge trygghet, vinna tid och fördröja istället för att bygga ett grönt samhälle, något som som skulle kräva riktigt jobb. Jimmies talking points är att Sverige är för stort för dyra dieselpriser och för litet för att göra något åt det, så det är därför andra länder borde ta större ansvar. Korvgrillar-Johan kommer slänga ur sig något teknikoptimistiskt och hålla fanan högt för svenska företag medan Ebba fortsätter att läsa från sitt manus om att det ska vara billigt att vara svensk och det enda sättet att städa upp efter andra partier är genom kärnkraft.

Trött på att höra samma meningslösa fraser om och om igen? Tänk dig sedan hur det måste vara att själv upprepa dem och lyssna på sin egen röst.

Den glada nyheten är att det faktiskt går att bryta Måndag hela veckan och det är genom att ta Johan Pehrsons (L) förslag på allvar: genom att skifta från en nationalistisk klimatpolitik till att fokusera på Europa.

Om premissen nu är att EU kan få alla dåliga europeiska förebilder på knä genom tuffa EU-direktiv, inklusive det lilla Sverige som alltid är för litet för att ställa om på riktigt, så är det ju en helt fantastisk idé.

Den som inte längre ser något hopp i svensk rikspolitik kan istället söka hopp och förändring i det kommande EU-valet i juni 2024 där vi kan hitta en nytändning.

Och precis som i filmen Måndag hela veckan, där huvudpersonen finner befrielse när han inser att förändring är vägen ut ur sin upprepade måndag, sätter jag nu mitt hopp till det internationella samarbetet. Om vi verkligen vill hjälpa den svenska högern att rädda sig själva från sina cirkelargument och låta deras upprepande refräng bli till ett outro, då måste vi se till att de faktiskt menar allvar med att engagera sig i internationellt samarbete. Sverige är för jäkla litet för deras ego, så det är dags att de tar sitt pick och pack och går med på stränga krav genom internationella samarbeten.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

En syndaflod sköljer över henne. Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen när jag vaknat under vindskyddet. Några dygn under bar himmel, några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk från sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där stjärnorna breder ut en fäll av evighet.

Är daggen tung att bära? Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtrået. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna.

Solen värmer, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen står där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas av solen. Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och den där syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår.

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem en avsöndring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar, lövträdens daller, når blomskägglavens små vita lampor.  Där nedanför ligger sjön, lätt krusig. 

Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. Det doftar varmt, fuktigt. Det doftar uppvaknande och liv. Fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska nå fram. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är ofta starkare än de till synes starka. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger.

Jag besökte den där platsen igen. Efter flera år. Gammelskogen var skövlad. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. Och siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett. De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1 900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.

I grunden kanske människans största planetära misstag är att bygga system som utgår från att siffror på konton är viktigare än verkligheten. Det är därför vi behöver systemförändring, inte politisk kosmetika.