Det lovas “extremhetta” igen på tabloiderna, bara någon vecka efter att vi slagit rekord i julikyla. Man kan se det som ett tecken i skyn, att det föränderliga extremvädret till följd av klimatförändringarna är över oss. Kanske är det så, men det börjar bli lite sent att leta efter bevis eller motbevis i vädret. Klart är iallafall att när CarbonBrief sammanställer temperaturdatan för året så går världen mot det näst varmaste eller det varmaste året som uppmätts sen vi började mäta. Det låter måhända graverande, och det är det.
När vi närmar oss rekordtemperaturer på klimatskalan 2020 så gör vi det med ny kunskap. Vi har lärt oss att vi kan stänga ner samhällen, människor kan jobba mycket mer hemifrån, vi kan sluta flyga, vi kan undvika att möta våra föräldrar under veckor och månader. Vi kan låta bli att resa till skidorter och till påskfiranden. Vi kan avstå från att shoppa, ta en fika och gå på krogen. Vi kan övergå till Skype, Zoom eller Teams istället för att arrangera gamla traditionella möten. Hela vårt liv kan ställas över ända, våra demokratiska rättigheter och friheter kan ifrågasättas och vissa tas bort helt, och det har absolut haft effekt på våra utsläpp. I början av året uppskattades Kinas utsläpp att temporärt minska med 25%. När uppskattningarna började komma i våras handlade det om en minskning av 5.5%, 7% eller som mest 8% (det går säkert att hitta någon källa som förutspår ännu högre minskning) av koldioxidutsläppen, sammanlagt, över hela världen.
Det här är illavarslande, inte bara för att det krävdes ett virus med många hundra tusen bekräftade döda på sina axlar för att få till någon form av nyfokus i samhället. Man kunde tycka att effekterna av klimatförändringar, med uppskattningsvis 200 miljoner flyktingar om 30 år till följd av förändringar av naturen och klimatkatastrofer, med torka, översvämningar och orkaner skulle räcka. Eller sånt som att 99% av korallreven och 16% av insekterna dör ut (det sista om vi ändå klarar av att hålla oss under 2 grader, vilket vi inte gör). Inte bara därför, utan också för att det inte överhuvudtaget är nära att räcka.
Om det här alls ska gå i land och vi ska klara oss under 1,5 grader behöver vi minska med 7-8% mot föregående år de närmsta 10 åren (och då är vi ändå inte helt säkra).
Alltså: minskat resande, minskat handlande, minskat flygande och videomöten räcker inte på lång väg. Vi är i en situation där det är uppenbart att vi måste börja titta på andra saker, också (vi kan inte tro att vi kan resa fritt bara för att slopat resande inte räcker). Kanske dags att rikta blicken mot vad som hände i Kina i vintras, när de stängde ner en stor del av sin industri. Inte ens då räcker det, men vi börjar närma oss.
Det börjar bli dags för en ny klimatdebatt, en där vi är medveten om vilken enorm samhällsförändring vi står inför. Elbilar, elcyklar och 70 kronor i flygskatt kan slänga sig i väggen. De behövs förvisso, men de får inte plats i debatten, vi behöver diskutera större och djupare förändringar än så.
Basinkomstdebatten har väckts i Europa också.
Trumps hot om att censurera bort TikTok.
