Fluffig inflation eller meningsfull variation? Yrkestitlarna inom kommunerna fylls ständigt på och speglar ibland mer tendenser i samhället än yrkets arbetsuppgifter.
Yrken kommer och går, titlarna består, och blir fler och fler. Bara i kommunernas verksamhet finns över 18 000 befattningskoder, majoriteten tämligen knastertorra men med fantasifulla inslag. Dåvarande Kommunförbundet, numera SKR, började dela ut koderna 1971 och listan fylls på med 50 titlar i månaden, skriver Dagens Samhälle. Först på listan står stadsdirektör eftersom man ursprungligen började högst upp hierarkin. Sedan dess har många yrken försvunnit, ingen innehar längre exempelvis titeln drätseldirektör (drätsel är ett äldre ord för offentliga finanser, skatter och förvaltningen av dessa) och du träffar inte heller på någon distriktskamrer eller hålkortsoperatör. Däremot kan du i kommunens regi arbeta som E-learningproducent, hörselinstruktör, mykolog, storyteller, bokuppsättare, bastuvärd, mångfaldschef, kretsloppsutredare, högaktuella desinfektör eller rätt och slätt expert.
Gamla utmaningar, nya titlar
Titlar innehållande samtidsmarkörer som strateg, utvecklare och samordnare är åtskilliga, däremot förekommer färre engelska titlar av det slag som den privata sektorn översvämmas av, även om någon controller, advisor och agil coach har smugit sig in. Även om det naturligtvis finns väldigt många yrken representerade i kommunernas verksamhet, allt från lärare till brandman till alla former av administrativ personal, är listan svindlande lång. Den titelinflation som råder i samhället, med förskönande eller kryptiska omskrivningar, är förmodligen tydligare på andra håll, men den offentliga sektorn är för den skull inget undantag. Jobbar du med turism är du kanske destinationsutvecklare, med renhållning avfallsutvecklare och med utbildning kan du inneha titeln digitalista eller supermentor.
En tjänst som sistnämnda utlystes nyligen vid en skola i Åkersberga där man sökte ”en kontaktperson mellan elever, undervisande lärare, vårdnadshavare, elevhälsa och ledning samt externa aktörer” som ska vara ”en vuxen förebild för alla elever på skolan”, samt är den som ”har koll på elevernas kunskapsutveckling, motiverar och stöttar utanför lektionstid”. Förledet super tycks indikera att personen efter eget huvud ska få eleverna att må och prestera bättre, och väcker misstanken att titeln tillkommit som en quick fix på ett komplext problem. För den som undrar är digitalista en förskollärare som verkar inom Reggio Emilia-pedagogiken.
Unikt men svårbegripligt
I en kandidatuppsats vid Södertörns högskola som lades fram i fjol fastslog författarna att självbenämnda yrkestitlar blivit vanligare under de två senaste decennierna, och kan ses som ”en konsekvens av ökad anpassning till individuella erfarenheter samt strävan efter att särskilja sig från andras jobb”. Det kan också vara en reaktion på minskande hierarki och byråkrati inom organisationer. Att sträva efter en ”finare” eller mer originell titel kan också vara ett symptom på ett ytligt och självupptaget samhälle, enligt Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet.
– Vi vill gärna göra tillvaron lite tjusigare. Den ska guldkantas om möjligt. Vi vill gärna framstå som mer märkvärdiga och imponerande än vad det finns fog för. ”Varumärket” ska vårdas. I Facebook-samhället frodas ytlighet. Och självupptagenhet, sa han till tidningen Kollega i en artikel från 2017.
När yrket är en stor del av mångas identitet har förstås titeln också betydelse för självbilden. Men det finns en risk att titlarna blir svårförståeliga och att det är oklart vad yrkesrollen innebär, kanske till och med för utövaren själv. Det händer att människor ringer till Språkrådet för att fråga vad deras titel egentligen betyder, uppger tidningen Kollega. Man får hoppas att de har en superrotvälskestrateg som kan reda ut begreppen.
