Ingen förstår sig längre på honom, knappt ens hans närmaste medarbetare. Han blir märkligare och märkligare. Vad vill han? Vad finns innanför den orangea frisyren? En desperat grupp medarbetare tillkallar en estradhypnotisör och en journalist med erfarenhet av omöjliga intervjuer för att försöka förstå Donald Trump.
Gula löv blåser omkring överallt där jag kommer cyklande med mina fem kassar återvinning, himlen är blå och hösten är som vackrast. Men så ringer telefonen. Jag bromsar in, kliver av cykeln och hinner svara. Ett okänt nummer från ett annat land.
– Hello, is this miss Burdjendäll at Saiö?
– Hello. Yes, I suppose so. Who is speaking?
– John Smith, communication manager of secret White house intern investigations. Pleased to talk to you!
Okonventionella metoder
Jag säger att jag också är pleased, det verkar enklast så. Men det här är inte enkelt någonstans, förstår jag när vi har pratat en stund. Sammanfattningsvis vill John Smith ha hjälp med en undersökning som utförs på begäran av Vita husets anställda, som söker en förklaring till sin chefs allt underligare beteende.
– Jag har fått i uppdrag att undersöka möjligheterna att utforska presidentens drivkrafter med hjälp av okonventionella metoder, säger han. Vad vi vill göra är att ställa frågor till presidenten medan han är under hypnos. Vi har en hypnotisör här, men vi vill att du ställer frågorna.
– Har det med riksrättsförhandlingarna att göra?
– Ja och nej. Riksrättsprocessen har ställt saken på sin spets, men oavsett den finns ett behov av att förstå honom på ett djupare plan. Hans dolda agenda, kan man säga. Vad han vill med sitt ämbete. Innerst inne.
– Och varför jag?
– Av två skäl. Dels är du helt okänd för en amerikansk publik, dels har du erfarenhet av så kallade omöjliga intervjuer.
– Ja, men inte med levande, verkliga människor. En omöjlig intervju är …
– Precis, säger John Smith och harklar sig igen.
– … en intervju med en …
– Jag förstår. Men vi bedömer det här som en omöjlig intervju.
En hopplös uppgift, med andra ord. Men ett par dagar senare sitter jag i en av de där ljusgula sofforna i Ovala rummet i Vita huset. Mittemot mig sitter Soren Dahlberg, hypnotisören, i luggsliten frack och hög hatt som en hypnosartist på en marknad. Han är svenskättling och vi har skojat lite om att våra efternamn är lika. Men han ser inte det roliga med att hypnotisören heter Sören – han heter ju Soren.
– Nu kommer han, säger Soren.
En framgångsman
In kommer president Donald Trump, flankerad av bistra livvakter. En helikopter för oväsen utanför, de har väl kommit med den. Han hälsar först på Soren, sen på mig, och frågar vad det nu var för tidning jag kom från. Han ler välvilligt, kanske för att jag uttalar namnet på amerikanska, så han tror att tidningen heter Sire (som betyder hingst, avelshanne) och är en herrtidning? I alla fall: inte ett ord om fejkmedia.
John och Sören verkar ha lagt upp det smart. Sören berättar för presidenten hur de största geniernas största visdomar ofta har fötts när de inte har varit medvetna om det.
– Jag vet! säger president Trump och berättar om något han sa i sömnen en gång, som var så vist och samtidigt så vackert att hans kudde brast i gråt.
Vi ler artigt, och sen förvandlas Soren till en cirkushypnotisör från 1800-talet. Med mystisk min håller han en pendel framför Donald Trump, som säger att han är för intelligent för att låta sig luras av en sån där enkel grej.
– Den går bara fram och tillbaka! Titta, först fram och sen tillbaka!
– Först fram … och sen tillbaka, säger Sören med ett litet uppmuntrande leende.
– Först fram! Jag är en framgångsman! hojtar Trump och tar ett steg framåt.
Det glimmar till i livvakternas solglasögon. Sören tar fram en stor skiva med en svart och vit virvel i, som han snurrar runt framför presidenten.
– Herr president, den som snabbast i världen har lyckats nå ett hypnotiskt tillstånd var en …
– Ha, jag är snabbare! Jag kan nå hypnos snabbast i världen! Snurra den där grejen bara, jag ska visa dem!
Över alla
Utanför fönstret står helikoptern kvar med sitt öronbedövande oväsen. Kan ingen stänga av? Soren snurrar skivan och president Donald Trumps ansikte slappnar av. Långsamt, nästan rytmiskt, säger Soren till honom att jag vill veta några saker. Jag ska ställa frågor. Och han ska svara. Inte skrika. Inte säga till mig att hålla käften. Lugn och fin. Sedan nickar han åt mig och jag tar över. Jag tänker säga Donald, för det är människan bakom presidenten jag vill tala med.
– Donald, tycker du om att vara president? börjar jag.
– Jag är president i Amerika. Jag är världens mäktigaste man. Alla älskar mig, säger han entonigt.
– Ja, du är president. Du har mycket makt. Tycker du om makt?
– Ja. Alla måste beundra mig. Annars tvingar jag dem att vara tysta. Det tycker jag om. Jag har världens största ego. Jag kan göra allt jag vill.
– Och vad vill du göra?
– Jag vill visa min makt. Jag vill vara över alla. Jag vill vara den rikaste och mäktigaste. Jag vill styra allt.
Men vad vill han med den där makten, mer än att visa upp den? Vilken fråga ska jag ställa för att få honom att säga det? Utan att skrämma honom? Kan man skrämma någon som är under hypnos? Äh, de har bett mig göra det här utan att ge mig instruktioner. Så jag tutar och kör.
– Donald, tänk på hur det skulle vara om du inte var president, säger jag.
Han tittar upp och ser ut som en mycket gammal baby som någon har tagit nappen ifrån.
– Hur skulle det vara?
– Jag vill inte prata om det.
– Nej, men bara lite? Hur känns det att tänka på det?
– Jag är presidenten, jag behöver inte svara på sådana frågor.
Så mumlar han entonigt att han inte får skrika åt mig. ”Inte skrika. Lugn och fin.” Soren vinkar åt mig, han vill att jag ska avbryta. Men inte ännu.
– Donald, du är USA:s president. Vad vill du göra för USA?
– Jag vill ha makt över USA.
– Ja, men mer? Vad vill du göra för USA? Vad vill du göra för världen?
– Jag är världens mäktigaste president! Jag kan göra vad jag vill! Jag ska visa dem! Alla lyder mig!
– Vad vill du ha den makten till? Har du något mål som inte handlar om dig själv?
Luften går ur
Hypnotisören väser ”stop it” och jag tystnar. Bara helikoptern hörs. Soren sätter sig med mycket rak rygg mittemot Donald Trump och talar långsamt.
– Herr president, ni känner hur verkligheten kommer tillbaka. Ni är alldeles lugn. Ni är inte rädd och inte arg. Det är ingen fara. Alldeles lugn, säger han.
– Inte skrika, viskar Donald Trump. Inte skrika.
Det är som om luften går ur honom. Kinderna fladdrar och det låter som när vinden blåser i en gammal papperspåse. Det går fort, kostymen sjunker ihop i fåtöljen, i de blanka skorna far en sista pust ur ett par tomma strumpor. Soren Dahlberg stirrar på mig.
– Vi måste härifrån, säger han.
Livvakterna står kvar med sina stenansikten, alldeles stilla. Alldeles för stilla. Jag går fram och lyfter på den ena vaktens solglasögon. Hans ögon är som glaskulor och han rör inte en muskel. Vi lämnar Ovala rummet och Vita huset så snabbt och oberört vi kan. Hypnotisörens frackskört flaxar i vinddraget från helikopterns propeller. Oljudet dränker allt annat, och när jag sedan lyssnar igenom intervjun är det allt som hörs.
