Att Nooshi Dadgostar på lördag väljs till Vänsterpartiets partiledare är lika säkert som att vi inte kommer klara att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Teoretiskt kan något annat ske, men i praktiken är val av partiledare i Vänsterpartiet lika demokratiska som val i det gamla Östeuropa. Allt är sedan länge klappat och klart när kongressombuden samlas för att rösta.

Så vad är det då för parti vi kommer få se med Dadgostar som partiledare? Det bör hon förstås få chansen att visa, men den som önskar se ett grönt eller frihetligt vänsterparti har nog tyvärr inte mycket att hoppas på.

När Jonas Sjöstedt för snart sju år sedan valdes till partiledare visade han tydligt att han tog den globala uppvärmningen på allvar genom att kritisera konsumtionssamhället och ta upp problemen med tillväxtsamhället. Under första tiden som partiledare höll också Sjöstedt den miljöpolitiska fanan högt, men även om han har beskyllts för att styra partiet med järnhand så dröjde det inte länge förrän det visade sig att partiet inte var redo att ta upp Miljöpartiets tappade gröna mantel. Och när Sjöstedt nu avgår är det frågor som las och marknadshyror, men inga miljöfrågor, som partiet prioriterar så högt att de är beredda att tillsammans med SD, KD och M fälla regeringen.

När Dadgostar väljs till partiledare är detta en linje som lär förstärkas än mer. I de intervjuer som Dadgostar lagt ut sin linje inför partiledarvalet har miljöfrågan mer eller mindre helt lyst med sin frånvaro. Och när hon i förra veckan intervjuades av Syres politiska redaktör Olof Klugman återkom hon upprepade gånger till att Vänsterpartiet ska fokusera mer på att få ekonomin att växa. Tvärtemot den breda miljörörelsen ser hon ingen motsättning i en ständig, exponentiell tillväxt och uttag av resurser på en begränsad planet.  Nej, i Dadgostars värld är grön tillväxt lika relevant som i Annie Lööfs fantasivärld.

När jag frågade ut Dadgostar i Almedalen förra året var hon också tydlig med att det är full sysselsättning, så vi kan producera bilar och andra prylar, som är Vänsterpartiets mål.

Det är lite ödets ironi att två av MP:s tidigare mest profilerade gröna politiker och tillväxtkritiker, Annika Lillemets och Valter Mutt, samma vecka som Syre intervjuade Dadgostar, gick över till Vänsterpartiet för att Miljöpartiet inte varit tillräckligt tydliga och radikala i dessa frågor. Snacka om ur askan in i elden.

Med Sjöstedt gjorde Vänsterpartiet också sig av med det värsta auktoritära arvet och traditionerna. Att hävda att Sjöstedts vänsterparti har varit frihetligt är att ta i, men partiet har i alla fall stått upp i många mänskliga rättighetsfrågor och som enda riksdagsparti förordat en avkriminalisering av bruket av narkotika. Nu, när allt fler börjar diskutera det ohållbara med Sveriges unika drogpolitik med klart flest döda i Europa, så verkar Dadgostar slå in på strafflinjen. I Ekots lördagsintervju sa hon bland annat att ”partyknarkandet” måste få ett slut och att polisen måste få större resurser att stoppa köparna.

När jag frågat ut henne både i Almedalen 2018 och 2019 har hon också varit tydligt med att hon och partiet vill tvinga folk att delta i ett nationalistiskt försvar, att kvinnor inte själva ska få välja om de vill bära ett barn åt någon annan, att skolvalet (inte bara vinstdrivna skolor) ska avskaffas, jobb ska i första hand gå till svenska invånare och piskan i arbetslinjen ska behållas.

Det är beklagligt att Vänsterpartiet inte orkade fullfölja den linje som det ett litet tag såg ut som om Sjöstedt var på väg mot. Det sönderregerade Miljöpartiet skulle verkligen behöva en radikal utmanare såväl när det gäller miljöpolitiken som de frihetliga frågorna. Och vi frihetligt gröna väljare behöver verkligen ett alternativ att rösta på. Nu får vi fortsätta titta utanför riksdagen eller ta det minst dåliga.