DEBATT Är det verkligen ingen som ser vad som pågår? Annie Lööf urskuldar sig deluxe och påpekar klippet igenom hur förträfflig hon är som ”kan skilja på sak och person”, och river ned applåder för detta, så att Jonas Sjöstedt ska framstå som en helt omöjlig och osaklig man, som inte ens kan garva lite avslappnat i kulisserna åt borgerlig politik. Man behöver tydligen garva bort den.
Men Jonas Sjöstedt har inte ens öppnat för diskussionen om ”att skilja sak från person”, eftersom det är självklart att en politiker ska kunna skilja på dessa två företeelser. Det är liksom det demokratin går ut på. Det är uppenbarligen bara i en centerpartists verklighet som det är häftigt att som partiledare kunna prata med andra partiledare i sak.
Allt det där tugget om att ”vi egentligen gillar varandra och har mycket gemensamt trots olika ståndpunkter” är givetvis en chimär, för att täcka över en helt ohållbar borgerlig och omänsklig politik. Varför är det ingen som funderar över Annie Lööfs ständiga populistiska framtoning och den borgerliga personfixeringen i politiken?
Vem fasen är det som förvrängt allt så i det politiska landskapet? Var är allvaret kring allas vår framtid och trygghet? Var är alla intellektuella i debatten om försämringarna av las? Är det inte coolt nog att ta ställning i sak?
Jag tänker nu samtidigt, i feberdimma, pröva att ge luft åt en del oformulerade frustrationer och ge en känga åt identitetspolitiksvänstern, som är en slags utlöpare av och samsjuklighet till nyliberalism, och som jag tänker delvis har möjliggjort den här personfixeringen och fördumningen av allt i politiken.
Det hänger liksom ihop att stora skaror av befolkningen, av media och väljarkåren låter sig förföras av Annie Lööfs diskreta men genomgående charm. Vem som helst ser ju att Jonas är en tråkmåns i jämförelsen med den här rödhåriga fixstjärnan, från, som hon säger: ”de småländska skogarna”. Hon säljer helt skamlöst in en myt kring sin egen persona. Det saknas helt hos Jonas Sjöstedt. Och det är det som väcker min sympati.
Inte bara det, det är även en djup respekt han väcker i mig, Han kallar sig inte sonen av Södermalm eller något annat tramsigt, Han säljer inte in sin politik genom blekta tandrader och personlig mytologi, genom Jonas Sjöstedt Persona AB, utan genom argument kring sakfrågor.
Han lägger ingen vikt vid att delta i jippon. Sist han deltog i något var det genom att hjälpa till att utfodra hemlösa i stillhet. Det blev det knappt en notis kring. Och när det blev det, var det av hänförda journalister som betedde sig som om de bevittnade något extremt sällsynt. En ny, hittills okänd människoart.
Det är befriande med politiker som inte hela tiden ska spinna kring sitt eget fenomen. Det handlar faktiskt om att kunna skilja på äkthet och populism. Fall inte för Annies tal om och till sig själv oavsett hur impad du än är av hennes framåtanda eller ungdom och kön. Hon är rätt så ball, men det är inte det politiken, eller Sverige lider brist på och behöver.
Jag är djupt oroad och ser inte att vi kan mobilisera de 30 000 ur befolkningen som protesterade 1993 då försämringar i las var på G. Inte i dag. Människorna lyssnar hellre på Annie Lööfs krämande och publikfrieri. Så vi är sålda.
Men jag tänker aldrig sluta tycka. Våra fria tankar är det viktigaste vapnet.
