Inte ens ”klimatprogressiva” länder som Sverige och Storbritannien klarar att sätta upp åtgärdsplaner som räcker för att nå målen i Parisavtalet. Det är budskapet i klimatforskaren Kevin Anderssons senaste publikation i tidskriften Climate Policy.
Trots att både Sverige och Storbritannien har relativt långtgående mål för utsläppsminskning och båda har inrättat klimatpolitiska råd och klimatlagstiftning så är de långtifrån tillräckliga. ”Till och med dessa nationers mitigationsambitioner är mindre än hälften av vad som är det absoluta minimum som krävs för att uppnå Parisavtalet. Storbritannien och Sverige föreslår årliga minskningssatser på cirka 5 procent medan denna analys föreslår minst 10 respektive 12 procent per år” skriver Kevin Andersson och hans medförfattare i studien.
Kevin Andersson, som numera forskar på universiteten i Uppsala, Manchester och Bergen – och som blivit känd för att enbart ta tåget mellan de olika städerna – säger till tidningen the Guardian att forskare och klimatrådgivare är bra på att kommunicera klimatforskningen generellt, men inte när det gäller utsläppsminskningen.
– Här har vi kollektivt förnekat den nödvändiga omfattningen av mitigationen (mildringen), och är rädda för att kräva grundläggande förändringar av både vårt energisystem och livsstilar för högenergibrukare. Vår studie sätter detta misslyckande i skarpt fokus, sa han till tidningen.
I studien drar författarna slutsatsen att de åtgärdsplaner som finns lägger över mycket av ansvaret på framtida generationer. För att nå Parisvtalets mål borde Sverige ha fasat ut fossila bränslen till år 2035 eller 2040. Att nå dit ”innebär djupgående förändringar i många aspekter av det moderna industrisamhället”. Men att inte göra tillräckligt innebär att man låser in ”förödande klimatpåverkan, initialt på fattiga och klimatkänsliga samhällen, men i slutändan på hela det internationella samfundet och de naturliga ekosystemen”, skriver forskarna.
Kevin Andersson säger till The Guardian att dagens åtgärdsplaner förlitar sig för mycket på framtida teknik kring koldioxidinfångning och lagring, tekniker som ännu inte testats i större skala. Ett säkrare kort menar han skulle vara att begränsa utsläppsmöjligheterna för de som släpper ut mest, och det gäller även många akademiker och professorer.
– Många av oss är ”frequent flyers”, vi kör långa sträckor i stora bilar, köper mycket utrustning, har kylar och frysar stora som små terrasshus – varje aspekt av våra liv, även om det är normaliserat av oss, är centralt för vår nations höga utsläpp. Men modellerna är ovilliga att acceptera detta – och föredrar att överföra pucken till våra barn i form av framtida tekniska silverkulor (ung: något som ger en snabb och extremt effektiv lösning på ett komplext problem, men som i själva verket ofta inte finns), säger han till tidningen.
Fakta Mitigation och adaption
Två förhållningssätt till klimatförändringarna som ofta används är mitigation och adaption.
Mitigation är de åtgärder som går ut på att begränsa uppvärmningen, så som minskning av utsläpp av växthusgaser.
Adaption innebär en anpassning för att minska de negativa effekterna och dra nytta av de positiva effekterna.
Källa: Riksantikvarieämbetet
