Glöd · Debatt

”Det ligger ingen skam i att sälja sexuella tjänster” 

Ukrainska sexarbetare demonstrerar för legalisering.

Ingen förälder äger sitt eller sina barn. Oavsett vilken yrkesbana avkommorna beslutar sig för att satsa på (ifall de nu inte bara råkar halka in på en syssla) så har det myndiga barnet alltid företrädesrätten till beslutet. Vare sig det är ett stadigvarande jobb eller mer som ett extraknäck för att sätta lite guldkant på tillvaron. Vare sig hen livnär sig på att exempelvis vårda sjuka och äldre, städa rent efter andra, eller för den delen ta betalt för utförda sexuella tjänster.

Den sistnämnda sysslan, att sälja sex, är av någon märkvärdig anledning omgärdat av en mängd arbetsrättsligt hämmande restriktioner och förknippas ofta med nedlåtande omdömen och attityder riktade mot själva säljaren av tjänsten.

Som god förälder borde väl det viktigaste vara att ens vuxna barn mår bra, i livet rent allmänt likväl som av sitt eventuella jobb, och inte hur hen försörjer sig? Där finns, mig veterligen, ingenting som säger att en som försörjer sig på att sälja sex inte kan må bra av sitt jobb; likväl som en undersköterska, grundskollärare eller en butikssäljare (de 3 vanligaste yrkena i Sverige) kan må bra av sitt.

Ingenstans kan jag finna förutsättningslöst och opartiskt genomförda studier som visar på att sexarbetare (som frivilligt arbetar i branschen) skulle må speciellt dåligt av sitt jobb. Internationella undersökningar (i bland annat England, Nya Zeeland och Thailand) pekar i själva verket på att sexarbetare mår rätt så bra av sin yrkesverksamhet. Ibland till och med minst lika bra som de som försörjer sig på annat än sex (Queensland, Australien).

Personligen anser jag sexarbete vara en hedervärd försörjningskälla. I många fall skänker sexarbetaren (förutom sexuell stimulans) även sexköparen lite trevligt och angenämt (icke-sexuellt) umgänge ett tag. Det är inget en bör förakta i tider av utbredd ofrivillig ensamhet, snarare tvärtom.

Enligt min mening bör vi hylla sexarbetaren för det berömvärda arbete hen utför i tillfredsställelsens och välbefinnandets tjänst. I mina ögon ligger där ingen skam i att ta betalt för sexuella tjänster. Eller för den delen betala för dem. Åtminstone inte så länge köparen i möjligaste mån säkerställer så att säljaren inte är utsatt för människohandel eller tvång.

Med en mer positiv, tolerant och fördomsfri syn på frivilligt sexarbete kan vi alla medverka till att minska den stigmatisering och det utanförskap som idag tyvärr följer på att arbeta inom sexbranschen. I kombination med en mer människovänlig lagstiftning, typ slopad sexköpslag och reviderad kopplerilag (brottsbalkens 6:e kapitel, § 11 och 12), kan det innebära att en annars mycket riskabel arbetssituation för sexarbetare förbättras.

Och det avsevärt.

Studier i Frankrike och Irland visar att införandet av ett förbud mot köp av sexuella tjänster lett till ökad våldsutsatthet för sexarbetare samt haft en skadlig inverkan på sexarbetarnas hälsa och livssituation. Situationen för sexarbetare i Sverige (det land som ynkligt nog stod i bräschen för kriminaliseringen av sexköp) lär dessvärre vara densamma.

Att bestraffning av sexköpare har företrädesrätt framför värnandet och omtanken om sexarbetares liv, hälsa, och säkerhet kan inte betecknas som något annat än ytterst skamligt. Inte att vuxna människor tillsammans och på frivillig grund beslutar sig för att utväxla sex mot någon form av ersättning, för det ska andra strunta ett stort stycke i.

Det angår dem inte, lika lite som en hel mängd andra skäl till varför vuxna människor av fri vilja har sex med varandra angår andra än dem som självmant deltar i själva ”akten”.