”Den svåraste bok som jag någonsin har skrivit”

Den Alexandra Pascalidou man ser i tv-rutan är proffsig, påläst och polerad. Den man träffar i verkligheten känns mer gata. Hon pratar fort, skojar friskt och har ett gott öga till alla. Hon är någonstans mellan förortstjejen hon en gång var och mammafiguren hon sakta håller på bli för en generation förortare.

I livet som journalist, programledare, författare och inte minst som mamma, finns ingen ”pausknapp”. Rollerna sipprar in i varandra. Det finns saker att göra. Och när unga grabbar skjuter varandra på våra gator finns det ingen tid att förlora. Berättelserna måste ut innan en ny sörjande mamma står och tittar ned i en grav, där hennes son precis fått sin sista vila.

Vi är i Rinkeby, Alexandras uppväxtort. Författaren pratar i en oavbruten ström – om familjen, livet, om sina rötter och sin klassresa. Vi hinner inte ens ut genom tunnelbanespärren förrän folk är framme för att hälsa. Gamla vänner och nya bekanta kommer fram för att krama, hänga, chilla. Alexandra Pascalidou må ha gjort en klassresa längs tunnelbanans blåa linje, från Rinkeby till Stockholms innerstad. Men hennes nya bok Mammorna, som nyligen kommit ut, tar henne tillbaka till förortsrötterna.

Dömda på förhand

Det har varit svårt att skriva om mödrar som förlorat sina barn.

– Det är den svåraste bok som jag någonsin har skrivit. Jag har aldrig upplevt så djup ångest och smärta tidigare, säger Alexandra Pascalidou.

I boken skildrar hon tjugo mammors berättelser. Många av dem har förlorat sina söner i det dödliga våldet i våra förorter. Dödsskjutningar som ingen verkar kunna eller vilja förhindra.

Pascalidou tröttnade på hur dödsskjutningarna rapporterades i media. De unga offren målades direkt upp som gängmedlemmar som på något sätt förtjänade sitt öde, i en ”no-go zone”.

Narrativet är enkelt. Har man blivit skjuten, ja då måste man ha gjort sig förtjänt av det – sålt knark, rånat eller kanske till och med förolämpat någon. Hur som helst så är det bara förortsungdomar som dör – och dem saknar väl ingen? Jo, mammorna saknar dem.

– Det finns mammor som inte kan sova på nätterna och som inte ser någon mening med livet. Samtidigt går man själv in och pussar sitt eget barn ”gonatt” och tänker ”vilken tur jag har”, suckar hon.

En pizzeria i Rinkeby. En gata i Kista. En port i Akalla. För vissa mammor är dessa platser heliga. Det var här som deras barn tog sina sista andetag. Sverige kände till dessa platser ett kort tag innan nyhetscykeln rullade vidare.

För Pascalidou har boken inneburit en resa genom samtidens Sverige och även om hon själv kommer från en förort, berättar hon att hon har fått nya insikter. Men valretoriken om hårdare tag och strängare straff tyder på att många inte är intresserade av de komplexa lösningar och uppoffringar som krävs för att ta itu med det dödliga våldet. Folk orkar helt enkelt inte bry sig.

– Jag misstänker att de som kommer att lyfta boken är de som redan är intresserade och som ser det alarmerande i de ökade klassklyftorna. De ökade glappen, den ekonomiska ojämställdheten, säger Pascalidou.

Svår balansgång

Författaren fick nackspärr, musarm och ryggont när hon skrev boken. Det var som om mammornas sorg satte sig djupt i benmärgen. Skrivprocessen blev fysiskt och psykiskt krävande. Alexandra hade svårt att sova.

Att läsa om andras sorg och kamp är inte lätt. Många av mödrarna i boken har förlorat ett barn i det dödliga våldet, men inte alla. Pascalidou har också tagit med dem som ”mot alla odds” har lyckats uppfostra förebilder också.

– Vi lever i en väldigt svartvit, grovhuggen, förenklad tid. Hela samhällsdebatten präglas av en ganska rasistisk retorik och jag önskar att man kan läsa boken med ett öppet sinne. För att få nyanser, för att få hela det spektrum som finns i verkligheten så var jag tvungen att ha med dem också, förklarar hon.

Bakom varje dödsskjutning finns en berättelse – en story om de val som den drabbade har gjort. Om samhällets prioriteringar, om vägskäl där allting hade kunnat sluta annorlunda, om vi bara hade agerat annorlunda. Boken cirkulerar kring frågor som rasism, islamofobi och fattigdom.

Samma i olika länder

Likt politikerna vill en del mödrar se tuffare tag mot brottsligheten, andra är mer förstående mot ungdomarna. Men dödsskjutningarna är inte bara en fråga för Sverige, utan något som förekommer över hela världen just nu.

– Vi är ingen ö – det är exakt samma situation i väldigt många olika länder. Jag hoppas att man diskuterar.

I dag upptar Mammorna all tid i Alexandra Pascalidous liv. Att hon har investerat mycket känslor, pengar och energi i skrivandet – det är en sak – men mest av allt vill hon se till att mottagandet blir värdigt de mammor som ställde upp och berättade om sina barn, sorger och kamper.

– Framförallt hoppas jag att folk läser, att de tar till sig och tänker efter.

”Priset jag betalar”

Vi är snart färdiga med intervjun. Alexandra handlar grönsaker på Rinkeby torg. Jag tänker på segregationen, de sociala klyftorna. Jag tänker på alla unga män som hellre lever ett farligt liv som knarklangare än att gå i skolan och arbeta för sin framtid. Vad är det som gör att dessa ungdomar drar sig från att skapa musik, kultur och konst? Vart tog deras drömmar vägen? Vem pratar om sorgen de lämnar efter sig? Jag är själv uppvuxen i norra Dublin och bor i Västerort. Jag vet vad fattigdom gör med människor.

– Det har blivit mycket svårare at göra en klassresa för att samhället har blivit mycket hårdare, kallare. Vi har börjat spara på dem som behöver det mest, säger Pascalidou.

När Alexandra ska betala för grönsakerna plockar hon upp luren. Plötsligt ser hon ledsen ut.

Hon visar mig ett av de många hotfulla meddelanden som kommer i en stadig ström på sociala medier.

– Jag blir bara så beklämd och bedrövad. Knäckt, faktiskt. Snälla nån, jag har bott här i mer än 40 år och det går inte en dag utan att jag får läsa sådana här hemska saker.

Hur hanterar man det?

– Man försöker bara skaka av sig det. Men jag får helt enkelt se det som ett kvitto på att jag gör rätt – att det är ”rätt” personer som hatar mig. Det är nog många som inte förstår hur mycket kamp som döljer sig bakom det jag kämpar för. Det här är priset jag får betala som betongbarn och kvinna med invandrarbakgrund och arbetarklass. Mitt mål, min mission i livet är att lyfta andra människor, att vidga utrymmet så att fler kan ta sig igenom.