Att konstant och näst intill tvångsmässigt behöva justera sin kropp och sitt utseende är både tids- och resurskrävande. Ändå är det vad den genomsnittliga kvinnan gör var trettionde sekund, enligt en studie om ”habitual body monitoring” (HBM) som statsvetaren Caroline Heldman diskuterar i sitt Ted-talk The sexy lie.
För er som inte är bekanta med begreppet, eller som har undgått att notera den vanliga företeelsen, exemplifierar Heldman också pedagogiskt hur livet kan te sig för en person som drabbats av HBM. Det handlar om att ständigt behöva tänka på hur en ser ut, hur håret ligger, hur ljuset faller över ansiktet, om ens make up ligger kvar och om kläderna sitter bra, hur figuren ser ut i olika vinklar och om benen placerats rätt, utöver hållningen i stort och ansiktets mimik.
Visst låter det jobbigt? Samtidigt vet vi väl alla att pressen på kvinnor att se bra ut kan vara mer än jobbig, rent av dödlig.
Ett gäng tolvåriga tjejer i min närhet diskuterar ofta sina ”drömutseenden” och ingen av dem är nöjd med sitt eget. Deras föräldrar, som försynt försöker problematisera skönhetsidealen utan dömande, är chanslösa i konkurrensen med alla skönhetsfokuserade influencers som deras tweenies dagligen inspireras av på sociala medier.
När jag iakttar tolvåringarna inser jag att de förmodligen sysslar med ”habitual body monitoring” mer än var trettionde sekund, precis som deras influencers.
Är utseendefixeringen ett växande samhällsproblem och var ligger i så fall ansvaret? Och var går gränsen för sjukligt och friskt, om det ens finns någon objektiv gräns överhuvudtaget?
Skönhetsindustrin skär i alla fall guld (eller snarare kött, fett och brosk) med skalpell och i den nya sköna världen ska alla kroppsdelar snidas eller helt bytas ut.
Allt från midjor till könsdelar ska läggas under kniven och det ska slipas eller implanteras från topp till tå. Och tänder likväl som anus ska blekas – men är det då så mycket värre än att färga håret?
Alla bör få dra sin egen gräns. Frågan är bara hur mycket som ligger i det egna intresset, vad som är ett uttryck för den fria viljan och vilket pris (både direkt och dolt) individen betalar, egentligen och i längden.
De senaste sex åren har antalet skönhetsoperationer ökat med 80 procent globalt och den genomsnittliga åldern för branschens kunder har på kort tid krupit under 40 år.
Om detta handlar den brittiska dokumentärserien Vill jag skönhetsoperera mig? vars tre delar nu kan ses på SVT Play. Här reser programledaren Cheryl Healy runt i olika länder och möter allt från estetiska kirurger till skönhetsdrottningar och ensamstående mammor som sparat flera månadslöner för ett ingrepp; operationer blir allt vanligare bland fattiga och många skuldsätter sig för att kunna genomföra dem. Helt utan försäkringar och garantier.
I den första delen av serien träffar Healy bland annat 28-åriga Keisha som har åkt till Turkiet för att modulera om sin kropp på en all inclusive resort specialiserad på skönhetskirurgi, och 20-åriga Shannon, som trots sin unga ålder har drömt om en ny kropp i flera år och som nu ska operera sitt underliv efter tidens ideal, som hon har snappat upp via ett massivt flöde av bilder på nätet.
I den andra delen av serien möter Healy den unga kvinnan Amber som lägger 15 500 pund på att förminska näsan och förstora brösten inför sitt bröllop. Ambers blivande make nöjer sig med att ”bara” bleka tänderna och hennes föräldrar säger att de är stolta över sin dotters beslut. De har själva optimerat sina utseenden med knivens hjälp.
Vidare går resan till Miami, den stad där det görs flest plastikoperationer per år, och den populära ”Mommy make over” som erbjuds kvinnor som på grund av barn har fått en ”oönskad” kropp. Den i stort sett perfekta Healy erkänner att hon själv är missnöjd med sin mammakropp. De ”restaurerade” damerna inspirerar.
I Miami träffar hon också kirurgen som var först med att snap-chatta om sin business och som menar att sociala medier är den överlägset bästa terrängen för att rekrytera nya kunder. Att de blir allt yngre behöver väl knappast upprepas.
Jag tänker på tolvåringarna, och de perfekta kropparna som invaderar deras flöden. Om inte ens en kritisk feminist som Healy kan undgå att påverkas, hur ska då de kunna motstå all den skönhet som ständigt lockar och pockar på deras uppmärksamhet?
I den tredje delen står Brasilien i fokus, landet med flest skönhetsoperationer per capita, där det anses vara en mänsklig rättighet att operera utseendet. Här marknadsför sig kirurgerna med begrepp som demokratisering och menar att de arbetar för kvinnors rättigheter. Vissa riktar sig enbart mot fattiga kvinnor, som de erbjuder operationer till subventionerade priser av läkarstudenter.
Här är skönhet på liv och död, bokstavligen. Skönhetstävlingar för flickor och kvinnor är lika vanligt som fotboll är för pojkar och män i Brasilien, och vissa opererar ihjäl sig eller får skador för livet, som skönhetsdrottningen Andressa som nästan dog på grund av implantat i benen.
En tävlingsarrangör som Healy intervjuar säger att ”brasilianska kvinnor är besatta av plastikkirurgi”, medan han själv bara anser sig uppfylla deras ”behov” av att visa upp sig. Hans analys av sin egen del i det skapade behovet lyser däremot med sin frånvaro.
Och är det inte just det här som är så skruvat, att de som profiterar på flickors och kvinnors press att se bra ut, också har mage att framställa sig själva som räddare i nöden och världsförbättrare?
För visst kan vi väl tala om nöd, eller snarare en stor samhällelig kris och social katastrof, när så många tror att de är fula och inte duger utan ingrepp?
Jag tänker på tolvåringarna. All utseendefixering som de exponeras för börjar framstå som ett enda stort övergrepp.
Serien avrundas med att Healy själv injicerar lite botox, eller om det var fillers, efter att hon har deltagit i en flash mobb där halvnakna kroppsaktivister skanderat ”all bodies are beach bodies.”
Men med eller utan botox, det är ovidkommande i sammanhanget, går det i alla fall inte beskylla Healy för att inte ha problematiserat skönhetsindustrin. Serien visar tydligt hur kvinnor på en oreglerad marknad offrar sina liv, sin hälsa och sin ekonomi för sin skönhets skull. Skönhet som inte känner några andra gränser än industrins tekniska begränsningar och dess förmåga att rekrytera nya kunder; som försökskaniner från brasilianska favelas eller unga tjejer som har utsatts för orimliga ideal under hela sin uppväxt.
Jag ser tolvåringarna framför mig.
Skönhetsindustrin borde problematiseras och politiseras mycket mer, utan att vi för den sakens skull hemfaller åt destruktiv kritik av dem som av olika skäl väljer att anlita dess tjänster.
Det borde också ges mycket mer utrymme för kroppsaktivism i alla forum där unga befinner sig, men helst överallt, för sant är ju att ”all bodies are beach bodies.”
Kroppsaktivism som inspirerar och befriar från alla ideal!
Forskning visar att unga tjejer löper stor risk att drabbas av psykisk ohälsa på grund av skönhetsidealen på sociala medier. Ju fler följare desto högre är tydligen risken.
