Energi

Dora Wester och zonen – kapitel tjugosex: På C3

Dora Wester och zonen – kapitel tjugosex: På C3.

Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Dora har insett att jorden är i fara och Jonatan, hennes lärare, har tagit sig till planeten C3 för att hitta hjälp.

Jonatan låg på rygg och försökte komma ihåg hur det var man andades. Hans lungor var komprimerade till storleken av två valnötter. Trodde han. Kände han. Ett par ögon stirrade in i hans. Blå. Stora. Snabba. Lika snabba som dess ägares nävar som gav Jonatans bröstkorg en rejäl smäll efterföljt av någon slags knådande rörelse. Vad det är var så fungerade det. Jonatan kunde plötsligt andas. Han drog ett djupt andetag och njöt av varenda molekyl. Det kändes som om att slå upp fönstren den första vårdagen på torpet, låta den bräckliga värmen från solen svepa in bland det gamla, det unkna och föra med sig gamla synder, onda nätter till någon annanstans. Från att ha befunnit sig i dödens käftar kände han sig nu mer levande än på länge.

– Kraft, sa hans räddare.

Jonatan förstod först inte att mannen helt enkelt presenterade sig. Han synande honom. Minst en och nittio. Kraftigt byggd, men ända slank. Som en simmare ska se ut. Klanen Kraft var speciell. De var ättlingar till ett svenskt missionärspar som hamnade i den gamla dammen efter ett fåfängt försök att driva ut djävulen ur den. De hade suttit i en kanot och utfört en egen version av en katolsk andeutdrivning trots att de var baptister. Guds folk är Guds folk, resonerade de, och ondskan är alltid ondskan.

Under många generationer hade Kraftarna levt för sig själva. En grupp på Espia och en på Gravens rand och 6P vardera. Deras frikyrkliga bakgrund bleknade med tiden. Den gamla tron det första paret kommit med var inte särskilt väl anpassad för den stora, nya värld de kommit till. Men de kunde inte sluta vara frikyrkliga. Den sociala gemenskapen, den täta bindningen mellan individen och dess tro och församlingen, personifierad av pastorn, är en av de mest kollektivistiska miljöer som finns. Trots att Jesus sakta förvandlades till en figur liknande jultomten – förvirringen var rätt stor också när det gällde Kalle Anka, en annan helig figur. En ängel – och trots att den gamla moralen inte längre gick att upprätthålla behöll man strukturerna, pastorerna, kyrkorna, hucklena, nykterismen och den hårda sociala kontrollen. Men på senare år hade de börjat släppa på reglerna. Många års fred och utveckling hade gjort att det var svårt för någon i gemenskapen att bita sig fast vid alltför gamla och mossiga sedvänjor. Att vara öppen och se framtiden an med tillförsikt blev snart synonymt med att vara för freden. Som om någon var mot den.

Kraftarna började anpassa sig. De behöll det viktigaste. Språket, uråldrig svenska, och kyrkorna med alla deras symboler. Men likt en förtryckt tonåring som plötsligt hamnar på en rockfestival och inser hur roligt livet är släppte Kraftarna på det mesta och många av dem förvandlades snabbt till något slags nyandliga surfartyper. Enormt trevliga. Enormt coola. Bra simmare och goda människor.

– Men så förbannat dryga, tänkte Jonatan. 

Kraft stirrade på honom med sina stora, blå ögon.

– Har du gjort dig illa?

Nu hörde Jonatan på dialekten. Den där släpiga varianten av pijdin där melodin åkte upp och ner som en sopran på speed. På något sätt förmedlade de ibland mer med melodin än med själva orden, tyckte Jonatan. Den här sa samtidigt att han var orolig och att Jonatan inte skulle vara det. Vilket han inte var. Det var inte första gången han fick en kallsup. För det var det som hade hänt. Han hade överskattat sin förmåga och simmat alldeles för långt. Istället för att stanna till på 19a och ladda upp simmade han direkt till C3. Även om minnet från fångenskapen ännu var levande skulle det var säkert på 19a. Stället patrullerades regelbundet av soldater. Men han skulle nödvändigtvis simma åtta dammar. Långa sträckor också. Han skulle haft rätt svårt att fixa det när han var ung. Nu var det dödsdömt att försöka.

Han hade tur. Att han hann upp i dammen innan han drog efter andan. En kallsup i ingenmansland var ingen lek. Det där ingentinget som fanns där ställde till det i kroppen på den som andades in det på sätt som gjorde återhämtningen till en hård kamp för många. Vatten var enklare.

Han hostade plötsligt. En smal strimma blod följde med slemmet och vattnet han hostade upp.

Han pekade på sin mun.

– Bet mig. I tungan.

Kraft nickade.

Jonatan undrade. Kraft har väl ett förnamn?

– Jonatan, sa han till slut och räckte fram en skakande hand.

– Gunnar Ingasdotter. Gunnar. Men jag vet vem du är. Alla berättar om de tusen dammarnas dag. Om hur du räddade hela gemenskapen.

Jonatan viftade bort smickret. Han var trött på det där. Mest.

– Tack för att du räddade mitt liv, sa han.

– Tacka inte mig. Tacka Karmasnubben.

Jonatan ryckte till. Karmasnubben. Det var inte ofta man hörde honom nämnas.

– Du är en av … dem. Jonatans rosslingar gick över i en hostattack. Gunnar klappade hans rygg och strök den tills konvulsionerna upphörde.

– En av de fria simmarna, ja.

– Wow, sa Jonatan och stirrade på Gunnar som om han var ett hologram eller en hägring.

– Ja, jag är på riktigt. Vi är på riktigt.

– Jag blev simmare för att jag beundrade Tigro Stam så infernaliskt. Han var en av de coolaste snubbar jag dittills hade hört talas om. Vilket inte säger mycket. Jag växte upp i en förort till Towntown. Långt mellan coolhet där.

– Vad gör du här? Jag trodde ni höll er för er själva?

Simningen var ingen skyddad verksamhet. Det var svårt att hindra någon från att använda ingenmansland, men det fanns ändå något slags etikett och yrkesverksamma simmare var nästan samtliga anslutna till ett företag, en sammanslutning av något slag, eller jobbade med sin släkt, klan eller vad det nu kunde vara. De fria simmarna var sina egna arbetsgivare. Ett kollektiv av fria individer som frivilligt valt att samarbeta. Bland dem fanns de bästa simmarna i hela gemenskapen. Orädda, starka och smarta fick de ofta uppdrag som var extra svåra och som många hade misslyckats med innan de steg in. 
    
Gunnar log. Hans tystnad talade för att Jonatan inte skulle fråga mer. Eller att det var meningslöst att ställa fler frågor. Men Jonatan pratade på.

– Det var länge sedan jag var här. Var ligger federationsbyggnaderna? Jag måste prata med rådet eller åtminstone någon därifrån. Viktigt.

– Jag ska åt det hållet. Ska hämta upp en pryl. Du kan hänga med mig. Vilket departement? Säger någon det? Tänker?

Jonatan hostade upp lite vatten och drog efter andan ett par gånger. Lungorna värkte och hjärtat slog fortfarande snabbt. Han orkade inte bara mindre, han återhämtade sig också långsammare. Tråkigt, men livets gång. ”Frö till mull” som det stod under statyn av federationens grundare Lath Gorgner.

– Jag vet faktiskt inte, sa han. Vart går man om en planet behöver räddas? Behöver backup?

Hittills hade Gunnar hållit sig sval, men nu hoppade han till.

– En planet? Rädda? En hel planet. Låt mig gissa. Arkturier?

Jonatan skakade på huvudet.

– Grionernas fria?

Ytterligare en skakning.

– Kwoner?

– Om jag förstod profetian rätt, sa Jonatan.

– Profetian?

Medan Jonatan läste upp den från minnet såg han hur Gunnar tog in varenda stavelse. De fria, precis som många andra folk, hade stor respekt för profetior, visste Jonatan, som tänkte på varför vissa påståenden, utsagor, förutsägelser upphöjdes till profetior.

– Den har jag inte hört. Låter som om att du har rätt. Vems är profetian?

– Vet inte. De visste inte det på biblioteket. Jag fick göra lite skumma grejer för att hitta den.

Gunnar var övertygad och chockad. Det var länge sedan kwonerna hade visat sig och även om de fria simmarna var både tuffa och modiga vägrade de att befatta sig med dem eller med uppdrag som på något sätt hade något med dem att göra.

– Skit. Kwoner. De är verkligen vidriga.

Efter att ha spottat tre gånger och knackat sig själv i pannan mumlade han några ord som lät som svenska, trodde Jonatan, som aldrig hade hört språket. De fria gjorde ofta som religiöst nitiska muslimer, mumlade några ord på skriftens språk när de påmindes om gud.

– Svin.

Med en nickning som gick över i en hostattack höll Jonatan med.

– Vilken planet? undrade Gunnar.

– Jorden.

Gunnar spärrade upp ögonen.

– Jävlar. Trodde inte att det fanns en damm där? Har den gamla öppnats igen?

– Nä, sa Jonatan. En ny damm. I Sverige.

Hela Gunnars kropp riste till som i en tecknad film. Han såg för en sekund ut att vilja klippa till Jonatan. Sänka honom. Budbäraren. Han insåg snabbt att han måste ta ett par djupa andetag.

– I Sverige? Vårt hemland?

– Ja, en ny damm i Sverige, och kwonerna är på väg dit. Eller inte bara till Sverige. På väg mot jorden.

– Fan. Fan. Fan, fan, fan!

Gunnar reste sig snabbt. Han vinkade åt Jonatan att ställa sig upp.

– Vi måste skynda. Först till säkerhetsministeriet. Sen måste jag snacka med de mina. Kan du simma?

Med en handrörelse som skulle betyda att han inte var så säker på det reste sig Jonatan. Gunnar vände förvånansvärt smidigt och började gå in mot  Mrschs centrum. Huvudstaden på C3, Mrsch var centrum i det nät som utgjordes av gemenskapen, trots det var staden inte så stor. 7 miljoner bofasta och 2 miljoner representanter från olika folk från olika planeter utspridda på stor yta. Gemenskapens olika myndigheter och institutioner höll sig för det mesta mitt inne i staden. Stadskärnan var en upplevelse som kunde rubba den mest erfarna kosmotrotters kyla. Tusentals olika kulturer fanns representerade. Att gå ut och äta i Nedre distriktet var en av de mest omtumlande upplevelser en människa kunde uppleva.

De halvsprang nedför Kolinobacken, en lång paradgata som egentligen inte var mycket till backe. Ett svagt medlut snarare. Gatan ledde från dammen ner till Kaskadtorget och Digonaparken. När representanterna i rådet var lediga myllrade torget av folk, åtminstone från kulturer med socialt behov parat med behovet av att nyttja någon form av drog för att slappna av. Runt torget fanns krogar, barer, kaffebarer, apotek som sålde lite vad som helst med eller utan recept till lite vem som helst och en hel del inrättningar som inte var begripliga för människor och en hel del andra varelser.

Distaserna från Degati 12 använde ljus av olika våglängd för att påverka sitt medvetande. Limporna från Degati 19 blev höga på dofter och de bindgalna reptilliknande personerna som levde i ett asteroidbälte runt planeten Poratoa blev stenade av radioaktivitet. Eftersom de tålde enorma mängder strålning fick de ofta uppdrag i olika former av kraftverk där man använde radioaktiva ämnen. Problemet var uppenbart. Efter en stund blev de oregerligt påverkade. De löste det genom att nästa person på tur sprang in och släpade ut den första, påtända, snubben. Så hoppade man bock tills jobbet var klart. Lite småflummiga kunde de jobba bra. Man hade inte stött på något ställe där det inte fanns någon bakgrundsstrålning så de var lätt påverkade konstant. Betedde sig som en jordbo efter ett par glas vin. Kärvänliga övermåttan.

När de gick loss och släppte på galenskapen var det bäst att hålla sig undan. De var aldrig våldsamma. Inte med mening i alla fall, men det hände lite väl galna prylar runt dem för att man skulle vara säker i närheten.

Jonatan flämtade. Det kändes som om att han skulle kunna dö när som helst. Han var gammal nog för det, men tyckte det skulle vara synd om det skedde nu. Mitt i ett äventyr!

– Jonatan!

Han hörde en röst han kände igen. Exfrun. Hon jobbade som tolk för människospråk. Förutom pijdin talade hon bland annat nyskandinaviska, janglish, den märkliga blandningen mellan ryska, engelska och japanska som växte fram i lägret på Detagi 19 där en liten skräckslagen grupp människor råkade hamna efter en olycka med en rymdskyttel. På väg hem från en semester på C3 började det brinna i skeppet som tvingades nödlanda på Degati 19 som då ännu inte hade någon damm. Innan någon räddningsaktion hade inletts hade någon av de strandade människorna hittat en guldgruva på planeten. I den lilla gruvstaden som växte upp runt gruvan började snart ett eget språk växa fram och med tiden blev det lingua franca i främst juvelindustrin, men också inom andra delar av handeln.

Exfrun talade ytterligare ett halvdussin språk tillräckligt bra för att tolka. Det var vanligt med olika sorters implantat för att underlätta inlärningen av främst lexikon i olika språk, men också för att få rum med mer information i skallen. Exfrun var traditionell. Hon hade lärt sig alla språk utan hjälpmedel.

Jonatan var inte förvånad att höra henne. När de var gifta hade hon verkat nomadisera i innerstan. Alltid på väg mellan jobb. Och jobben tog resten av hennes vakna tid. Hon älskade att tolka mer än att vara med honom, hade Jonatan insett efter några år. Han förebrådde henne inte. Han var alltför ointresserad av att jävlas med folk för att bråka. Hon var som hon var och det passade inte ihop med hur han var.

Mitt i steget vände han huvudet för att se var hon var och sprang rakt in i ryggen på Gunnar som plötsligt hade stannat.

Jonatan dunsade in i de hårda musklerna i Gunnars rygg och tappade för en stund andan. Igen. Bröstet värkte i protest mot den upprepade behandlingen. I morgon kommer det att göra ont, tänkte Jonatan och ropade åt exfrun att han inte hade tid att snacka.

Exfrun vinkade glatt och försvann uppåt dammen. Gunnar vände sig om och skrattade åt Jonatan.

– Brudar? En i varje hamn?

Jonatan kände att han var på väg att rodna. Han drog djupt efter andan och pekade nedåt gatan.

– Varför är det stopp?

Trots att gatan delade sig i två i ett Y låg var båda de nya gatorna helt igenproppade. Jonatan hejdade en människa och frågade honom om han visste något.

– Någon sa något om polisavspärrningar, svarade främlingen. Om att det varit något vid rådshuset. Någon slags våldsam demonstration.

– Vi måste ta oss till säkerhetsministeriet, sa Gunnar. Vet du någon annan väg? Tunnelbanan är väl fullsatt nu. Och Södra bron är väl hopplös. Värsta kommersen nu.

Mannen plirade mot Jonatan som om han kände igen honom, men inte riktigt kunde komma på vem han var. Fyra tsitarger kom svävande över deras huvuden. Rena turen, konstaterade Jonatan, och började ropa på dem.

– Vänta, sa främlingen. Jag har kort.

– Kort? undrade Jonatan medan mannen tog fram sin plånbok och drog fram en liten plastbit som Jonatan kände igen som det kort, uppkopplat till det trådlösa globala nätverk som fanns överallt på C3, som bara riktigt viktiga personer fick ha.

Förutom att öppna portarna till himmelriket gjorde den det möjligt att ta sig in överallt. Vad Jonatan inte visste var att kortet också fungerade för att få förtur i taxikön. I det här fallet tsitargernas flygande taxiservice, vilken bestod i att de flög runt med folk i famnen. Primitivt, men förvånansvärt säkert. Ganska billigt också.

Inom några sekunder svävade de tre över huvudena på den uppretade folksamlingen som säkert var och en just nu gjorde allt de kunde för att få tag på någon form av alternativt färdmedel när nu det var omöjligt att ta sig fram och på många ställen lika omöjligt att vända om och försöka ta sig tillbaka där de kom ifrån.