Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken kommer gå som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
Många av de här forskarna ägnade sig bara stillsamt åt sina jobb
– mätte iskärnor, prövade globala klimatmodeller och studerade försurningen av haven – bara för att upptäcka att de »ovetande destabiliserade den politiska och sociala ordningen«.
OKTOBER 2013
I december 2012 trängde sig en rosahårig forskare i komplexa system vid namn Brad Werner fram bland tvåtusen fyrahundra jord- och rymdvetare vid American Geophysical Union:s ( föreningen för amerikanska geofysiker) höstkonferens som varje år går av stapeln i San Francisco. Årets konferens hade ett antal berömdheter på talarlistan, från Ed Stone som deltog i NASA:s Voyagerprojekt och redogjorde för en ny milstolpe på vägen till den interstellära rymden, till filmregissören James Cameron som diskuterade sina äventyr på djuphavsubåtar.
Men det var Werners föredrag som drog den största uppmärksamheten till sig. Det bar titeln »Är jorden körd?« ( fullständig titel: »Är det kört för jorden? Den globala miljöhanteringens hjälplösa dynamik och möjligheter att nå hållbarhet genom direkta aktioner”).
Geofysikern från University of California i San Diego stod längst fram i hörsalen och ledde åhörarna genom den avancerade datamodell som han använde för att svara på frågor. Han talade om systemgränser, störningar, upplösning, attraktorer, bifurkationer och en hel massa annat som i stort sett var obegripligt för dem bland oss som inte var insatta i teorin om komplexa system.
Men hans huvudpoäng var glasklar: den globala kapitalismen hade lett till en så snabb, enkel och obegränsad utarmning av naturtillgångar att »jord-människa-systemen« reagerade genom att bli farligt instabila. När en journalist pressade Werner på ett tydligt svar på frågan om »det är kört för oss« lade han jargongen åt sidan och svarade: »Mer eller mindre.«
Det fanns emellertid en dynamik i modellen som var hoppingivande. Werner kallade den »motstånd«: »enskilda eller kollektiva« sociala rörelser som »anammar vissa dynamiska former som inte passar in i den kapitalistiska kulturen«. Enligt föredragets sammanfattning inbegriper detta »direktaktioner för miljön, motstånd som bildas utanför den dominerande kulturen, exempelvis protester, blockader och sabotage initierade av ursprungsfolk, arbetare, anarkister och andra aktivistgrupper.«
Det är sällan man vid seriösa vetenskapliga sammankomster förespråkar politiskt massmotstånd, än mindre direkt aktion och sabotage. Men egentligen uppmanade inte Werner i strikt mening till sådant. Han observerade bara att folkliga massuppror (som exempelvis rörelsen för att upphäva slaveriet, medborgarrättsrörelsen eller Occupy Wall Street) utgör den mest sannolika källan till det slag av »friktion« som kan sakta ned den okontrollerbart skenande ekonomiska maskinen. Vi vet att tidigare sociala rörelser har »haft oerhörd inverkan på … den dominerande kulturens utveckling«, påpekade han.
Så det ter sig fullt rimligt att »om vi tänker på jordens framtid, och framtiden för vår koppling till miljön, så måste vi inbegripa motstånd som del av den dynamiken.« Och det är inte, menar Werner, en fråga om åsikt, utan »verkligen om ett geofysiskt problem«.
Det finns många forskare som har blivit aktivister till följd av sina upptäckter. Fysiker, astronomer, läkare och biologer har gått i bräschen för rörelser mot kärnvapen, kärnkraft, krig och kemisk smitta. Och i november 2012 publicerade Nature en debattartikel av finansmannen och miljöfilantropen Jeremy Grantham, som uppmanade forskare att sälla sig till den här traditionen och »låta sig gripas av polisen, om så krävs«, eftersom klimatförändringarna »inte bara utgör en kris för era liv – utan också en kris för människoartens fortsatta existens«.
Vissa forskare behöver inte övertygas. James Hansen, den moderna klimatvetenskapens gudfader, är en formidabel aktivist, och har gripits ungefär ett halvdussin gånger för att ha gjort motstånd mot kolbrytning i dagbrott och mot tjärsandspipelines. (Han sade till och med upp sig från sin tjänst vid NASA i år för att få mer tid till kampanjarbete.)
För två år sedan, då jag blev gripen utanför Vita huset vid en massdemonstration mot Keystone XL:s tjärsandspipeline, var en av de etthundrasextiosex personerna som blev satta i handfängsel en glaciolog vid namn Jason Box, en världsberömd expert på Grönlands smältande inlandsis. »Jag hade inte kunnat bibehålla min självrespekt om jag inte hade gått dit«, sade Box vid den tidpunkten, och tillade att »det känns inte som om det räcker bara med att rösta i det här fallet. Jag måste också vara en medborgare.«
Detta är lovvärt, men det Werner gör med sina modeller är något annat. Han säger inte att hans forskning fick honom att agera för att stoppa en specifik policy: han säger att hans forskning visar att hela vårt ekonomiska paradigm utgör ett hot mot den ekologiska jämvikten. Och att mänsklighetens största chans att undvika katastrofen förvisso ligger i att utmana detta ekonomiska paradigm genom massmotståndsrörelser.
Det är tunga grejer. Men han är inte ensam. Werner tillhör en liten men alltmer inflytelserik forskargrupp vars forskning om rubbningen av ekosystemens jämvikt har lett dem till att dra lika omvälvande och till och med revolutionära slutsatser. Och för alla smygrevolutionärer som någonsin har drömt om att ersätta den rådande ekonomiska ordningen med en som är lite mindre benägen att få italienska pensionärer att hänga sig i sina egna hem (vilket inträffade nyligen mitt under landets finanskris) borde den här forskningen vara av synnerligt intresse.
För den innebär att idén att spola det här grymma systemet till fördel för något betydligt mer rättvist inte längre enbart handlar om ideologiska preferenser, utan snarare om en existentiell nödvändighet för en mängd arter.
Kevin Anderson, en av Englands främsta klimatexperter, går i täten för dessa nya vetenskapsrevolutionärer. Anderson är ställföreträdande föreståndare för Tyndall Centre for Climate Change Research, som på kort tid har etablerat sig som en av Storbritanniens främsta klimatforskningsinstitutioner.
Anderson, som riktar sig till alla från Departementet för internationell utveckling till Manchesters kommunfullmäktige, har i över tio år ägnat sig åt att översätta innebörden av de senaste rönen inom klimatvetenskapen för politiker, ekonomer och kampanjdeltagare. Han lägger på ett tydligt och begripligt språk fram en noggrann vägbeskrivning till en utsläppsminskning som skulle göra det möjligt att hålla den globala temperaturhöjningen under det mål som de flesta regeringar anser skulle avvärja katastrofen.
Men de senaste åren har Andersons artiklar och bildspel antagit en mer oroväckande ton. Med titlar som »Klimatförändringarna: bortom farlighetsgränsen … Brutala siffror och skört hopp« påpekar han att chanserna att bibehålla något som ens liknar säkra temperaturnivåer minskar i snabb takt.
Anderson påpekar tillsammans med sin kollega på Tyndall Centre, Alice Bows, expert på utsläppsbegränsningar, att vi har förlorat så mycket tid på politisk förhalning och svag klimatlagstiftning – samtidigt som den globala konsumtionen (och utsläppen) har ökat – att vi nu står inför så drastiska neddragningar att de utmanar den fundamentala logiken i att prioritera BNP-ökning framför allt annat.
Anderson och Bows upplyser oss om att det långsiktiga klimatmål som ofta hänvisas till, en åttioprocentig minskning av utsläpp jämfört med 1990 års nivåer vid 2050, har satts enbart av politiska lämplighetsskäl och »inte har någon vetenskaplig grund«. Skälet är att klimatkonsekvenserna inte bara är resultatet av dagens och morgondagens utsläpp, utan av de sammantagna utsläpp som byggts upp i atmosfären över tid.
Om vi fokuserar på mål som ligger flera decennier in i framtiden i stället för på vad vi kan göra för att omedelbart och drastiskt kapa utsläppen finns det stor risk att vi tillåter en fortsatt ökning av utsläpp under kommande år. Det skulle, varnar de, i sin tur leda till att vi radikalt överskrider vår »koldioxidbudget« och försätter oss i en omöjlig situation senare under århundradet.
Detta är skälet till att Anderson och Bows hävdar att om industriländernas regeringar menar allvar med att uppnå det internationellt överenskomna målet att hålla uppvärmningen under 2 grader, och om minskningen på något sätt ska respektera någon form av jämlikhetsprincip, så måste minskningen vara betydligt mer omfattande, och inträffa betydligt tidigare.
Anderson, Bows och många andra varnar för att redan en temperaturökning på 2 grader medför en hel rad oerhört negativa klimateffekter, och att ett mål på 1,5 grader vore mycket säkrare. Men för att ens ha femtio procents chans att uppnå 2-gradersmålet måste industriländerna börja minska sina växthusgasutsläpp med omkring tio procent om året (och mer om de vill uppnå 1,5 grader), och de måste börja meddetsamma.
Men Anderson och Bows går längre, och påpekar att det här målet inte kan uppnås med det knippe modesta koldioxidavgifter eller gröna tekniklösningar som vanligen förespråkas av de stora miljörörelserna. Förvisso kommer sådana åtgärder att vara till nytta, men de är helt enkelt inte tillräckliga: sedan vi började driva våra ekonomier med kolkraft har det i princip aldrig hänt att utsläppen har minskat med tio procent, i synnerhet inte flera år i rad.
I själva verket har minskningar över en procent per år »historiskt sett förknippats endast med lågkonjunktur eller social omstörtning«, som ekonomen Nicholas Stern uttryckte det i sin rapport till den brittiska regeringen 2006.
Inte ens efter Sovjetunionens fall inträffade dylika varaktiga och kraftiga utsläppsminskningar. (De före detta sovjetiska staterna upplevde i genomsnitt en årlig minskning på omkring fem procent under en tioårsperiod.) De inträffade inte efter kraschen på Wall Street 2008. (Rika länder upplevde en utsläppsminskning på omkring sju procent mellan 2008 och 2009, men koldioxidutsläppen sköt raskt i höjden igen 2010, och i Kina och Indien har de fortsatt att öka.)
I exempelvis USA var det bara omedelbart efter 1929 års börskrasch som utsläppen minskade i flera år i rad med över tio procent per år, enligt historiska uppgifter från Carbon Dioxide Information Analysis Center (centrum för analys av koldioxiduppgifter). Men det var också den värsta ekonomiska krisen i modern tid.
Om vi ska lyckas undvika den typen av ekonomisk massaker, samtidigt som vi försöker uppnå utsläppsmål som grundats på vetenskapliga beräkningar, måste koldioxidminskningen noggrant styras genom vad Anderson och Bows beskriver som »radikala och omedelbara nerväxtstrategier i USA, EU och andra rika nationer«. Vilket borde gå bra, om det inte vore för det faktum att vi råkar ha ett ekonomiskt system som gjort BNP-tillväxt till en fetisch, oavsett de mänskliga eller ekologiska konsekvenserna, och inom vilket den nyliberala politiska klassen fullkomligt har avsagt sig ansvaret att styra över något (eftersom marknaden är det osynliga geni som allt måste överlåtas till).
Så det Anderson och Bows i själva verket säger är att det fortfarande finns tid att undvika katastrofal uppvärmning, men inte inom kapitalismens regler som de för närvarande ser ut. Vilket kanske utgör det bästa argument som vi någonsin har haft för att förändra dessa regler.
Ordfront förlag 2020
