Våren 1941 var solig men kall. I april var medeltemperaturen 1,8 grader i Stockholm. Ännu kyligare var relationen mellan länderna i Europa. I april tvingas Grekland kapitulera då tyska trupper hjälper Italien i striden på det grekiska fastlandet. Tyskarna genomför en massiv flygräd mot London, med nära 700 flygplan. Cirka 1 000 personer dödas och 2 000 skadas svårt. En dag senare kapitulerade Jugoslavien för de invaderande tyska soldaterna. I maj invaderas Kreta av tyska fallskärmstrupper och det tyska slagskeppet Bismarck sänker först ett brittiskt skepp och sänks sedan själv, med 2 300 man ombord.
I Sverige beordrar ÖB att kommunister ska skiljas från sina förband och flyttas till arbetskompanier. Även syndikalister och radikala sossar drabbas. Den svenska riksdagen sänker rösträttsåldern från 23 till 21 år men antar också en skärpt steriliseringslag. I Svenska Dagbladet benämner kåsören Kar de Mumma de män med bredbrättade ”gangsterliknande hattar”, långt nackhår, storrutiga kavajer som lyssnade på Cab Calloway som ”swingpjattar”. Det efter en tävling där läsarna ombads sätta namn på en av industrialismens första subkulturer. Swingpjatt beskrev som ”en hållningslös ungdom som lyssnar på swingjazz” och praktfjomp, kalufskille, fångosse, snobbjoppe och koftponke var några av läsarnas andra förslag.
Sedan dess har majoritetssamhället förskräckts över mods, kickers, gothare, hiphopare, hipsters, syntare, skinnskallar, punkare, raggare, rejvare, hårdrockare, hackers, knuttar, skejtare, kickers, graffitimålare, lajvare, mc-gäng, swingers, straight edgare, hippies och många fler. Subkulturer som varit motreaktioner mot samhället, normer och föräldragenerationen, ofta både anti-auktoritära och konsumtionskritiska. Rörelser som de etablerade nästan alltid fördömt och som alltför ofta bemöts med inskränkningar och våld.
Precis som serietidningar, dansbanor, datorspel och mycket annat har subkulturer skapat en moralpanik. En moralpanik som slagit brett mot det ”annorlunda”. Nolltolerans mot graffiti i Stockholm och kampen mot Christiania i Köpenhamn är två exempel. Under det senare årtiondet har spelningar med grupper som Labyrint, Kartellen, Stockholmssyndromet, Carlito och Stor stoppats på grund av moraliserande över deras texter. På Uppsala reggaefestival trakasseras besökare med drogtester i en utsträckning som aldrig skulle accepteras på Operan.
Nio år efter att swingpjattarna dök upp var kriget över och Europa höll på att byggas upp igen. I Kroatien bildades Torcida Split, en supporterförening till fotbollsklubben HNK Hajduk Split. Redan innan hade sång och flaggor funnits i vissa fotbollsammanhang men detta var den första organiserade ultrasgrupperingen. Till Sverige kom fenomenet på allvar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Som vanligt förskräcktes majoritetssamhället och än i dag moraliseras det över dessa subkulturer. Ibland på goda grunder men ofta reflexmässigt. Under årtiondena har också samhället genom polisen försökt kväva även detta. På 80- och 90-talet med återkommande övervåld, något som bara ledde till att det kom fram hårdförare grupper, de så kallade firmorna.
2010 försökte polisen sig på ett nytt grepp. De skickade en nota till Örgryte för deras bevakning av en av klubbens matcher. Det var absurt, tänk dig att polisen skulle skicka en nota till Socialdemokraterna för bevakningen av deras första maj-tåg. Örgryte kunde varken påverka storleken eller kontrollera om den stämde. Men i februari 2011 gavs polisen rätt i prejudicerande dom i kammarrätten i Göteborg. De närmaste åren var bevakningen av fotbollsevent enorm, det var helikoptrar i luften och poliser i varenda hörn. Och notan skickades till fotbollsklubbarna. Det hela fick ett stopp först när motsvarande sak gjordes för en hästshow och det kom fram att notan polisen skickade var rejält saltad.
De flesta subkulturer som överlever omfamnas så småningom av majoritetssamhället och fotbollskulturen är inget undantag. I dag är, genom bland annat omfattande dialog mellan klubbar, supporterföreningar, polis och andra aktörer, fotbollsarrangemang i Sverige både städade och osedvanligt välbesökta. Våldet är i stort borta från läktarna, likaså rasismen som dök upp under 90-talet.
Men delar av subkulturen lever samtidigt kvar på många ståplatser. Tydligast syns den i pyroteknik som är en del av tifona. Detta kan polisen inte acceptera. Därför införde de förra säsongen en så kallad villkorstrappa. Ett system där supportrar och klubbar bestraffas kollektivt. Varje gång allt inte går till som polisen önskar minskas antalet som får komma in på ståplats till nästa match. Alltid utan dialog med ansvariga klubbar och supportrar och oftast med bara någon dags varsel, när biljetterna redan är sålda.
Att detta i grunden handlar om samhällets syn på subkulturer och polisens behov av att kväva supporterkulturen är lätt att se. Det eviga behovet att få alla att snyggt, prydligt och nytvättade gå och stå i raka led. Men om inte tilltron till staten och polisen ska undergrävas än mer måste det få ett slut. Det handlar inte längre bra om ultragruppernas tilltro, utan även de breda skarorna av supportrar, klubbar och utövare som sett det orimliga i polisens och statens övergrepp.
Amanda Lind prioriterar familjen och jobbet som minister framför att titta på film.
De som upprörs över att Lind tittar på för lite film skulle troligen aldrig klaga om hon missade ett stort sportevent.
