Krönikor

Tid för långa tankar

”Vi som gör uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi vill sticka vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går bara käppen sönder. Det kan inte hjälpas då.”

Så skrev Elin Wägner i tidningen Tidevarvet den 24 augusti 1935. Citatet är som ett Kinderägg – tre saker i ett. För det första: inse att vi som vill förändra systemet uppfattas som anomalier av de jourhavande eliterna. För det andra: det är ändå vår plikt att försöka förändra. För det tredje: vi måste förstå att vi kan bli såväl sårade som förlora karriärer.

Sex år senare skrev hon i Väckarklocka: ”Vi behöver en vision av en värld med mening i. De nuvarande sakernas tillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen.”

Det gäller än i dag. Mer än någonsin. Planeten gör uppror, globaliseringens avarter skapar utsatthet, medborgarperspektiv har begravts under marknadsfundamentalismens tankefigur. Inget av detta är en naturlag. Utan framtvingat genom bisarra idéer, finansiella intressen och enfaldig maktutövning.

För femton år sedan började jag föreläsa om Elin Wägner. Långt innan dess hade hennes bok Väckarklocka förändrar hela mitt liv. Hennes raseri mot den rådande härskarideologin – mannen som härskar över kvinnan, den vite som härskar över den svarte, människan som härskar över naturen – öppnade dörrar och fönster för mig. Så när Per Gahrton 1980 på DN Debatt skrev om behovet av ett miljö- och framtidsparti så var jag ett lätt byte. Det låg ju i linje med allt det som Elin Wägner pumpat in i min hjärna och mitt hjärta. Allt det finns kvar. Oavsett vad det parti jag företrädde i elva år anser i dag. Jag hävdar – stöddigt? – att det finns oövervinnerliga värderingar. Utifrån det har jag skrivit en ny bok. Som fått namnet Vad ska vi ha samhället till? Den kunde lika gärna heta Vad ska vi ha livet till?

Det finns ingen bättre utgångspunkt än den ideologiska väv som Elin Wägner byggde upp. Hon var omutlig. Lät sig inte köpas även då det kostade att försöka sätta käppar i hjulen på den utveckling hon insåg skulle föröda planeten och reducera människan till verktyg såväl för krigskultur som för ett ekonomiskt systemtänkande som inte vill oss väl.

Hur hade hon formulerat sig i dag? Kanske så här: ”Bristvaran framför andra i det sentida tillväxtsamhället tycks vara eftertanke och tid att summera var vi står. Det finns inte så mycket tid för långa tankar. Än mindre finns tid för visioner som bryter mot det invanda. Ideal som tillväxt, arbetslinje och krigskultur måste ersättas med balans, livslinje och fredskultur. Vi behöver ta några ärofyllda steg tillbaka för att därifrån åter gå framåt.”

I ett brev 1936 skrev Elin Wägner: ”En generation står inför uppgiften att befria mänskligheten från följderna av alla dess misstag.” Det gäller mer än någonsin i dag.

Och frågorna blir obönhörligen: Vad ska vi ha samhället till? Vad ska vi ha våra liv till?

Per Bolund vädrade tanken att ägare som dragit ut stora vinster ur bolag nu måste ta finansiellt ansvar.

Per Bolund gör (tvingas göra?) en trekvarts pudel.