Så kom det till slut, förslaget till nya migrationsregler inom EU som kommissionären Ylva Johansson har varit högst ansvarig för att ta fram. En hel del var känt sedan tidigare, till exempel att Dublinförordningen ska skrotas och att fler personer ska kontrolleras vid EU:s yttre gränser, men vissa saker var ändå nya när Johansson presenterade förslaget i onsdags förra veckan.
Det mest intressanta är kanske var hon lägger sitt fokus. Det handlar i hög grad om återvändande och effektivitet. Den som inte har rätt till asyl ska återvända och det ska ske så fort som möjligt. Det är i ljuset av detta vi ska se de så kallade screening-center som Johansson vill ska finnas på de platser där migranterna först anländer till EU. De som kommer från länder varifrån relativt få brukar få asyl i EU (några exempel på sådana länder är Marocko, Tunisien, Senegal och Nigeria) och som inte tillhör en särskilt sårbar grupp (ensamkommande barn eller familjer med små barn) kommer få genomgå ett så kallat gränsförfarande. Inom fem dagar ska man ha gjort identitets- och hälsokontroller och därefter ska hela asylprocessen vara klar inom max 12 veckor.
Det här låter väl effektivt och bra, ingen ändlös väntan och osäkerhet, så vad är problemet? Utan att i detalj veta hur processen är tänkt att gå till kan jag säga att jag tycker att det låter som allt annat än rättssäkert. Att bedöma en persons asylskäl är ingen lätt uppgift, oerhört många saker spelar in och därför är det så viktigt att det inte görs hafsigt. I Sverige kan den som får ett avslag av Migrationsverket överklaga till Migrationsdomstolen och därefter finns ytterligare en möjlighet att överklaga till Migrationsöverdomstolen, allt för att det ska bli så rättssäkert som möjligt (att Migrationsverket och domstolarna ändå fattar mängder med orimliga och inhumana beslut är en annan femma). Dessutom kan man åberopa verkställighetshinder om det finns speciella skäl till att man inte kan återvända omedelbart.
Men för den som hamnar i ett gränsförfarande finns, som jag uppfattar det, inga möjligheter att överklaga. Effektivitet är ledordet – snabbt in, snabbt ut. Det här är väldigt olyckligt, för även om man kommer från ett land som är relativt fredligt kan det ju ändå finnas väldigt starka asylskäl. Man kan tillhöra en utsatt etnisk grupp eller ha blivit diskriminerad på grund av sin sexuella läggning eller religionstillhörighet. Hur handläggarna vid gränsen ska kunna utreda detta på mindre än tre månader är en gåta för mig. I många fall kommer de nog tänka att det är bättre att utvisa en för mycket än en för lite.
Vidare vill Ylva Johansson utöka de avtal som EU redan har med länder som Libyen och Turkiet och som kortfattat går ut på att dessa länder får pengar för att ta emot flyktingar som EU skickar tillbaka. Problemet här är givetvis att både Turkiet och Libyen leds av auktoritära regimer, i Libyen råder dessutom inbördeskrig och flyktingar behandlas extremt illa.
Det har tidigare talats om att alla länder inom EU ska ha ett ansvar att ta emot flyktingar, något som exempelvis Ungern och Polen har vänt sig emot. I det nya förslaget är det här i princip struket. Istället ska ett land som är under ”hård press”, det vill säga att många flyktingar tar sig dit samtidigt, få avlastning av de andra EU-länderna. Men avlastningen handlar inte bara om att ta emot flyktingar utan också att ”sponsra återvändandet”. Om ett land har en bra relation med det land dit flyktingarna ska skickas kan det landet istället för att ta emot x antal flyktingar säga att ”vi betalar för och ser till så att x antal personer skickas dit”. Ylva Johansson kallar det för ”obligatorisk solidaritet” men vidare solidariskt kan jag inte se att det är, i alla fall inte med flyktingarna.
Ylva Johansson föreslår även att de som redan har en relation till ett land – exempelvis en släkting som bor där eller som har pluggat ellet jobbat i landet – ska söka asyl där i första hand. Det är i alla fall bättre än dagens Dublinregler som säger att man alltid ska söka asyl i det första land man anländer till, men det fråntar fortfarande migranten dess självbestämmande.
Som vanligt när det kommer till migrationspolitik så är flyktingarna själva, de som det borde handla om, märkligt frånvarande i debatten. Ylva Johansson inledde visserligen med att säga att migration alltid har funnits och alltid kommer att finnas och att det finns mycket gott med det, men sen handlade ändå väldigt mycket om vilket problem det innebär. Målsättningen, som inte sägs rakt ut men kan läsas mellan raderna, tycks ha varit att se till att så få som möjligt kan ta sig in i och stanna i Europa. I den efterföljande diskussionen sa Johansson att de vill få flyktingarna att tänka sig för en gång extra innan de bestämmer sig för att bege sig till Europa och att man vill ”stänga kryphålen” som gör att människor kan hålla sig gömda efter att ha fått avslag för att efter en viss tid kunna söka asyl på nytt.
Vad som kommer att hända framöver är osäkert, med största sannolikhet kommer många EU-länder att opponera sig mot det här förslaget och i slutändan kanske det landar i något helt annat än det Ylva Johansson presenterade. Men med tanke på hur opinionen i de flesta EU-länder ser ut är chansen att det skulle bli betydligt bättre tyvärr inte särskilt stor. Men jag hoppas i alla fall att alla i Europa som ser det orimliga i det här föreslaget protesterar högljutt. Det slutliga målet måste vara öppna gränser, men innan vi når dit behöver vi åtminstone en migrationspolitik som värnar om de mest utsatta och där politikerna inte ser flyktingar som något slags virus som ska stoppas från att spridas. En migrationspolitik där ordet solidaritet faktiskt betyder något.
Jag saknade faktiskt inte den vanliga Bokmässan så mycket, tyckte det snarare det var skönt att slippa trängas med folk och kunna följa seminarieprogrammet hemifrån soffan.
Trump insinuerar att han inte kommer avgå vid en eventuell valförlust.
