Energi · Omöjliga intervjuer

Lao Zi och taoismen

Lao Zi i sten vid Qingyuan-berget norr om Quanzhou i Kina.

Enligt legenden levde Lao Zi i Kina på 500-talet före Kristus och lämnade en bok med taoistisk visdom efter sig. Om han verkligen fanns är oklart, men Rikard Rehnbergh har mött honom och fått ett unikt tillfälle att göra en omöjlig intervju.

Där nere i dalen svirrar juveltrastarna in och ut ur bambusnåren. Vingslagen skapar en hummande baston och över det den klara sången i det övre registret. I duett, i dialog med fågeln, den uråldriga sjusträngade qin-lutan. När strängarna sätts i rörelse minner det än om svirret, än om kvittret i en sfärernas harmoni.

Fastän qin-spelaren är i en annan dalgång färdas tonerna långt. Han sitter vid vattnet. Vinden rör upp vågor som ackompanjerar klangen i bambuns torra bladverk. Ett samspel mellan natur, djur och kultur. Här är den ideala platsen för eftertanke. Tao är alltid i samklang med naturen – i samklang med naturen når människan tao.

Kommer och går

Djupa dalar och branta raviner är yin; höga spetsiga berg är yang. Regnskogsfuktiga sluttningar sveper bergen i ett ständigt töcken. Vi befinner oss i hjärtat av deltat där de väldiga Yi-, Luo- och Huang-floderna flyter fram; i civilisationens vagga, då det var i Gula flodens bäcken den antika kinesiska civilisationen grundlades. Tiden är Chou-perioden under Zhou-dynastin och platsen byn Zhuren i staten Zhen, nuvarande Heinan-provinsen. Byborna har sagt mig att det är Gamlingen som spelar så innerligt. De använder den eufemismen för Lao Zi, Den gamle mästaren. Han kommer och går som han behagar, som det anstår en vis man och taoist. Oftast är han där ute.

Välja med omsorg

Jag är här på tidningens uppdrag för att intervjua Lao; ett uppdrag som inte låter sig göras i en handvändning. Byborna berättar hur jag bör gå tillväga. Första månvarvet ska jag sitta var dag på samma plats vid vattnet; andra månvarvet meditera över yin och yang, tao och te, alltet; först vid tredje kan jag börja ställa mina frågor som tecknas ned på bambustavar och lämnas under en sten vid floden. Jag får lika många frågor som månvarv. Jag må välja dem med omsorg.

Maojianbusken växer nästan vilt längs södra sluttningen. Odlarna har lyckats få fram tre olika sorters te av en och samma buske. Teer de dricker vid olika tillfällen efter säsong, belägenhet och tid på dygnet: grönt på morgonen, till en bit fisk och en skål ris; svart på eftermiddagen, med en sesamkaka under arbetspausen; och vitt om aftonen, till pipan framför brasans sken när de äntligen kan vila efter en lång dags värv.

Visdom på bambu

Den närliggande storstaden Luoyangs namn emanerar från dess läge på den norra soliga sidan om Luo: yang. Den södra sidan är således yin. Yin och yang, två binära men ändå komplementära poler. Staden är med sina 4 000-åriga anor en av rikets äldsta. En gång verkade Gamlingen där som arkivarie i det kungliga arkivet. På sin post ägde han obegränsad tillgång till bibliotekets klassiska skrifter. Dem studerade han intensivt, tills en dag …

En dag, utan ett ord till avsked, lämnade Lao staden via den västra porten. Men han lämnade portvakten med en skrift vackert kalligraferad på bambu-
stavar; en text om 5 000 tecken i 81 lyriska, aforistiska kapitel uppdelade i två knippen: tao och te, vägen och kraften. Te kan också översättas med livet, vardagen, existensen, och tao blir så essensen, själva innehållet.

Skriften går under titeln Tao te ching, men byborna känner den kort och gott som Lao. Sägnen säger att vakten blev omvänd och att även han lämnade staden för gott efter att läst färdigt och kontemplerat sin livegenhet och övriga livssituation. Han är inte ensam mer. Samma skrift tillämpar byborna i det vardagliga livet – på samma gång lagbok och orakel, bondepraktika och bibel, poesi och filosofi. Knippena följer med dem på de dagslånga arbetspassen. Vanligtvis, om de är flera, läser en av dem högt för de andra.

Var rad, ja vart ord är så noga utvalt att en uppsjö av tolkningar öppnar sig likt orkidén när de första trevande solstrålarna når blombladen som slutit sig om natten. Texten är mångbottnad och gåtfull: klassisk kinesiska är starkt ideografisk och saknar tempus, flexion och preposition; ett tecken kan stå för både verb och substantiv. För en västerlänning kan det lätt bli förvillande.

Hur ser du på staten?

I väntan på den tredje nymånen har jag kommit in i bylivet. Då jag inte sitter på klippan vid vattnet hjälper jag till med bruket och försörjningen. Byborna lever främst på vitt ris och svarta bönor, terrassodlade på ömse sidor om byn. De håller också bikupor; de vet vilken livsavgörande roll biet har. Och de fiskar karp: smidiga män manövrerar bambuflotten med stören; i fören hukar skarven som dyker ner och griper den sprattlande fisken i buken; släpper den sedan disciplinerat ner i korgen.

Byn är som en stat i staten, men by heter här federation, husen samfällighet, marken allmänning och jordbruket kooperativ. Detta är emellertid de despotiska dynastiernas tidevarv och den obevekliga kejserliga statens långa arm når ibland ända ut i periferin. Likt en jättebläckfisk som slungar ut sina abnorma extremiteter och oftast får fäste där ute och inte släpper greppet i första taget.

Första frågan till Lao lyder: Du som lämnat huvudstaden och din statsanställning där, hur ser du på staten i dag? Mästaren svarar:

– Ju fler förbud och påbud, desto fattigare blir folket; ju fler lagar och regler, desto fler rövare och mördare. Sålunda säger det visa statsöverhuvudet: Så länge jag inte lägger mig i sköter folket sig självt bäst.

Samtida med Lao Zi är den yngre Kon-fu-tse, och han är ingen lek. Han har vunnit härskarnas gunst med sin moralauktoritära hållning i de flesta frågor. Alltifrån familjen och byn till kejsaren och staten. Kon-fu-tses ledord är lydnad, underordning och monarki, Lao Zis är dess motsats: frihet, altruism och anarki. Där Kon-fu-tse hyllar kejsaren och staten och talar om sträng rättfärdighet, konventioner, normer, moral, där hyllar Lao Zi individen och federationen och talar om rörelsen, vägen, kraften, naturen.

"Bry dig om de utstötta"

Andra frågan till Lao: Hur ska egentligen en människa bete sig mot sin medmänniska?

Mästaren svarar:

– De främsta liknar jag vid vatten. Vattnet är välgörande för allt, utan att anstränga sig. Tvärtom intar det den låga nivå som alltför många människor skyr och avskyr.

Det är ingen slump att Lao och jag sitter vid vattnet varje dag. Dess egenskaper är taoismens ideal: inget i världen är så mjukt och samtidigt så hårt som vatten, skriver Lao. Bli flexibel som vatten och du följer flödet, din väg, framåt. Betrakta vattnet och du varseblir tao. Vattnet omsluter varje form utan att förändra eller våldföra sig på sin innersta natur, oavsett om det stormar på havet eller brusar i bäcken, fyller din tekopp eller kropp till två tredjedelar.

Vattnet söker sig neråt, ser till helheten: ta bort en del, en organism, så skakas hela systemet i grundvalen. Kackerlackan har samma existensberättigande som människan, och förmodligen en viktigare funktion att fylla i ekosystemet. Detsamma gäller i samhället: bry dig om de utstötta, de utsatta, de utnötta. De utgör grunden, basen i systemet, liksom mikrocellen är varats minsta organism och elementarpartikeln dess minsta beståndsdel.

Gagna och berika

Tredje och sista frågan till Lao: Hur ska en människa leva sitt liv för att gagna och berika, inte skada och tära på sin omgivning? Mästaren svarar:

– Blottlägg ditt jag, acceptera din natur; bromsa din själviskhet, inskränk dina begär. Ju mer du gör för andra, desto rikare blir du. Ju mer du ger till andra, desto mer äger du.

Jag håller Lao i min hand, tunn men tjock, allt och inget, yin och yang; tao till sin essens. Lao lyfter alltid fram yin framför yang: en stat, en monark, en by, en individ som bejakar den feminina principen blir en god sådan. Då råder tao, och när tao råder uppstår harmoni. Tao, å andra sidan, låter sig inte beskrivas i ord. Så jag sätter punkt här.