Energi · I blickfånget

Dödshot och våld – vardag för många veterinärer: ”Jag orkade inte mer”

Fredrike Ritter har jobbat som veterinär sedan 90-talet.

Dödshot. Våld. Drev på nätet. Det är vardag för många veterinärer. En av dem är Fredrike Ritter, som ibland önskar att det gick att förbjuda sociala medier. ”Det är inte som förr, när man gick hem och skrev ett brev när man var missnöjd”, säger hon.

Fackförbundet Naturvetarna och Svenska Veterinärförbundet har uppmärksammat den arbetsrelaterade ohälsan hos veterinärer och djursjukskötare. I en enkät från 2019 uppger 75 procent av de tillfrågade att de har en hög eller mycket hög arbetsbelastning.

En femtedel av veterinärerna har utsatts för hot på jobbet. Flera studier visar också att självmordsfrekvensen är högre än hos befolkningen i övrigt.

Fredrike Ritter är 64 år och arbetar som veterinär på Blå stjärnans djursjukhus i Borås. Hon har arbetat fackligt och sett hur hot och en stressig arbetsmiljö påverkar kollegorna. Att det nu börjar pratas mer om den psykiska ohälsan bland veterinärer, ser hon som positivt.

– Jag är väldigt glad att det kommer fram i ljuset. Det är fruktansvärt att man tar livet av sig. Det finns nog många aspekter till varför man gör det, men en hel del är säkert beroende på att jobbet är som det är, säger Fredrike Ritter.

Våld vardag i drömyrket

Veterinär är ett drömyrke för många. Att verkligheten på ett djursjukhus är oerhört krävande, pratas det mindre om. Det råder brist på veterinärer, arbetsmiljön är stressig, många jobbar över och arbetar dessutom ensamma på nätterna, då man är extra utsatt.

Hot och våld från djurägare är inte ovanligt. Fredrike har kollegor som blivit hotade med sax, som fått bildäcken sönderskurna och som fått utstå trakasserier i hemmet.

– Det finns många orsaker till att folk blir upprörda. Det är inte alltid de håller med om veterinärens bedömning eller när man rekommenderar avlivning. Mycket handlar också om ekonomin. Många jämför med humanvården. Där kostar det 100 kronor och sen är det klart. De har ingen tanke på de egentliga kostnaderna. Veterinärvård finansieras ju inte av skatter. Allt från minsta lilla plåster kostar pengar.

Hur har du själv mått under dina år i yrket?

– Bra och dåligt. Jag har gått igenom en gå-in-i-väggen-depression. Jag orkade inte mer – det blev för mycket. Man har ett ansvar hela tiden, för djuren och för djurägarna. Man skulle hinna med så mycket och ta emot så mycket hela tiden. Man behöver nånstans att ventilera och det fanns inte i mitt liv just då, berättar Fredrike Ritter.

Veterinärer får ofta höra att de inte bryr sig om djuren
Veterinärer får ofta höra att de inte bryr sig om djuren. I själva verket kan empatin för djuren skapa ångest och depression, när man känner sig otillräcklig. Arkivbild. Foto: Adam Ihse/Scanpix

Vill stoppa sociala medier

Att bli veterinär var inte självklart för Fredrike. Efter att ha jobbat på sjön och som fångvaktare, bestämde hon sig för att läsa upp betygen på Komvux. Därefter sökte hon en rad olika utbildningar och kom in överallt, berättar hon. Valet föll på veterinärutbildningen.

Det här var på 90-talet. Mycket har hänt sedan dess, till exempel internet. I och med sociala medier har tonen blivit mycket hårdare. Djurägare hänger ut enskilda veterinärer och startar drev.

– På något sätt har det blivit legalt att hota veterinärer. Förr fick man gå hem och sätta sig och skriva ett brev. Nu reagerar man direkt, i affekt. Man säger och gör man saker som man inte skulle gjort om man tänkte efter. Man behöver den där promenaden hem för att lugna ner sig lite, i stället för att gå direkt ut på nätet, säger Fredrike.

Hon fortsätter:

– Jag skulle vilja stoppa sociala medier. Jag är inte med på Facebook på grund av att jag blev förföljd när jag jobbade fackligt. Jag ville inte ta del av detta. Det är så hemskt. När man lägger ut något så finns det ju kvar för alltid.

Närhet till döden

Att veterinärer inte skulle bry sig om djuren, utan bara vill tjäna pengar, är ett vanligt påstående. Det är en smärtsam anklagelse för den som stressar för att räcka till. Och det gäller också länsveterinärer eller veterinärer på slakteri. Kollegor till Fredrike lever med hemlarm.

– Vi vill ju djurens bästa! Vår uppgift på ett slakteri är ju att djuren mår så bra de kan. Vi försöker se till att de behandlas respektfullt även där, säger Fredrike som även jobbat Borås djurpark.

Hur anser du att man borde jobba för att minska ohälsan?

– Jag tror att det är multifaktoriellt. Man måste få bort stressen i arbetsmiljön, men även jobba personligen med individer så att de inte blir knäckta om de misslyckas. Prestationsångesten, att man tar hot på allvar, att ha en diskussion kring detta så man inte är ensam i att ha blivit hotad, att känna att man har arbetsplatsen bakom sig.

Många veterinärer vittnar även om att arbetsuppgiften att avliva djur kan skapa ångest och självmordstankar. Avlivning är ett inslag som är unikt för veterinärer, åtminstone i de flesta delar av världen. Ofta har en veterinär en eller flera avlivningar per dag.

– Det är väldigt individuellt, hur man tacklar döden och hur man tacklar människor i sorg. Jag såg min far och min mor dö, det var inga roliga dödar. Hade jag kunnat hjälpa dem så hade jag gjort det, säger Fredrike Ritter, och fortsätter.

– Om man har ett djur och man ser att det bara går åt ett håll och man kan hjälpa djuret att slippa lida – det ser jag som en förmån. Jag kan gråta på en avlivning när jag ser hur det är för djurägaren. Men jag är inte rädd för döden. Jag är nästan nyfiken, så jag känner inte att det är något skrämmande.

Fakta Fredrike Ritter

Ålder: 64
Bor: Borås
Jobbar som: Veterinär och tidigare fackligt aktiv