Del 45 – En fråga om kultur

April 2019: Ibland får ett projekt draghjälp av en kraft som vida överstiger förväntningarna hos dem som skapade det. Det var fallet med A message from the Future with Alexandria Ocasio-Cortez (Ett budskap från framtiden med Alexandria Ocasio-Cortez), en sju minuter lång video som jag var verkställande producent för och skapade tillsammans med konstnären Molly Crabapple.

Filmen, som är illustrerad av Crabapple och har kongressledamoten som berättarröst, utspelar sig några decennier in i framtiden. Den inleds med en Ocasio-Cortez med en vit slinga i håret, som åker höghastighetståget från New York till Washington DC. Utanför fönstret susar en framtid förbi som är resultatet av en framgångsrik implementering av Green New Deal.

Filmprojektet föddes ur ett samtal som jag hade med Crabapple (en lysande illustratör, författare och filmregissör) kort efter att idén om en Green New Deal börjat få gehör i USA. Vi bollade idéer om hur man skulle kunna engagera fler konstnärer i projektet. De flesta konstformer är ju faktiskt ganska klimatsmarta, och Franklin D. Roosevelts New Deal ledde till en renässans för offentligt finansierad konst med konstnärer av alla de slag som direkt bidrog till den tidens stora omvandling.

Vi ville försöka sporra konstnärer till att medverka i den typen av socialt uppdrag ännu en gång, men inte i en avlägsen framtid då Green New Deal möjligen hade blivit del av den federala lagstiftningen. Nej, vi ville att konsten skulle vara med på en gång, bidra till att vinna den kamp om själar och hjärtan som skulle bli avgörande för om en Green New Deal överhuvudtaget skulle ha en chans.

Crabapple föreslog att vi skulle göra en film om Green New Deal med Ocasio-Cortez som berättare, och henne själv som illustratör. Frågan var: hur berättar vi historien om något som ännu inte har skett?

När vi satt där och spånade insåg vi att en vanlig »förklarande« video inte skulle duga. Det största hindret för detta slags omdanande förändring är inte att folk inte begriper förslagen (även om det förvisso cirkulerar mängder av desinformation). Det är att så många människor är övertygade om att mänskligheten aldrig skulle kunna lyckas med ett företag i den här skalan och i den här hastigheten. Och väldigt många har resignerat inför tanken att dystopin redan är oundviklig.

Skepticismen är begriplig. Tanken att samhällen kollektivt skulle besluta sig för att genomdriva snabba och grundläggande förändringar vad gäller transport, bostäder, energi, jordbruk, skogsbruk med mera – precis vad som krävs om vi ska kunna undvika ett klimatsammanbrott – är inget som vi i allmänhet har några levande referenser till. Under uppväxten bombarderades vi med budskapet att det inte finns något alternativ till det kassa system som bringar planeten ur jämvikt och samlar patologiska mängder rikedom i toppen. De flesta ekonomer trummar in att vi i grunden är själviska, bekräftelsesökande enheter. Historikerna lär oss att social förändring alltid har varit resultatet av enskilda stora mäns verk.

Hollywood har inte heller varit till särskilt stor hjälp. Nästan alla de framtidsvisioner som vi får av science fiction-filmer med gigantiska budgetar tar den ekologiska och sociala apokalypsen, i någon form, för given. Det är nästan som om vi kollektivt hade slutat tro att det ligger en framtid framför oss, för att inte ens tala om att den på många sätt skulle kunna vara bättre än det innevarande.

Emellertid tas sammanbrottet inte för givet inom all konst. Det har länge funnits skapare i marginalerna, från afrofuturister till feministiska visionärer, som har gjort försök att spränga föreställningen om att framtiden måste se ut som det innevarande
fast värre och med sexrobotar. En av dessa visionärer var den stora science fiction-författaren Ursula K. Le Guin, som höll ett svidande tal då hon fick National Book Foundation Medal 2014, fyra år innan sin död. »Svåra tider väntar, sade hon,

då vi kommer att längta efter författarröster som kan se alternativ till vårt nuvarande sätt att leva, som kan genomskåda vårt skräckslagna samhälle och dess besatthet vid teknik till förmån för andra sätt att finnas till, och till och med föreställa sig verkliga skäl till hopp. Vi kommer att behöva författare som minns frihet – poeter, visionärer –, realister i en större verklighet. … Vi lever i kapitalismen, dess makt tycks omöjlig att ta sig ur – men det var även fallet med kungarnas gudomliga rätt. Det finns ingen mänsklig makt som inte människor kan stå emot och förändra. Motstånd och förändring börjar ofta i konsten.

Konstens förmåga att inspirera till omvandling utgör ett av den ursprungliga New Deals bestående arv. Och intressant nog attackerades även det nydanande projektet i media på 1930-talet utan att det för ett ögonblick ledde till att det tappade farten.

Från första början hånades FDR:s planer av en kritisk elit för att utgöra allt från annalkande fascism till förtäckt kommunism. I 1933 års motsvarighet till »Nu kommer de och tar era hamburgare!« [sagt av Sebastian Gorka, f.d. tjänsteman i Vita huset under Trump apropå Green New Deal. Ö.a.] skrev den republikanske senatorn Henry D. Hatfield från West Virginia till en kollega: »Detta är despotism, detta är tyranni, detta är krossandet av friheten.

Härmed anses alltså den vanlige amerikanen inte vara bättre än en robot.« En före detta DuPont-direktör klagade på att nu när regeringen erbjöd jobb med rimliga löner vägrade »fem negrer hemma hos mig i South Carolina att arbeta i våras … och en av kockarna på min husbåt i Fort Myers sade upp sig eftersom regeringen betalade honom en dollar i timmen som målare.«
Extremhögermiliser bildades, ett antal bankdirektörer gjorde till och med upp en hafsig plan för att störta FDR.

Självutnämnda mittenpolitiker gick något mer subtilt till väga: de uppmanade i ledartexter och opinionsartiklar FDR att sakta ned och sikta lägre. Historikern Kim Phillips-Fein, författaren till Invisible Hands: The Businessmen’s Crusade Against the New Deal (Osynliga händer: affärsmännens korståg mot New Deal), sade till mig att parallellerna till vår tids attacker på Green New Deal i medier som New York Times är uppenbara. »De var inte uttryckligt emot, men i många fall var argumentet att man inte borde genomdriva alltför många förändringar på en gång, att New Deal var för stor, för snabb. Att administrationen borde vänta och inhämta mer information.«

Men trots alla motsägelser och uteslutningar av grupper fortsatte New Deals popularitet att skjuta i höjden vilket ledde till att demokraterna vann en större majoritet i kongressen i mellanvalen och en jordskredsseger för Roosevelt i nästa presidentval.

Det främsta skälet till att eliternas angrepp aldrig lyckades vända allmänheten mot New Deal var att åtgärdsprogrammet hjälpte folk. Men ett annat skäl hade att göra med den oförutsägbara kraft som konsten besitter, och som införlivades i snart sagt alla aspekter av den nya erans samhällsomvandling. New Dealanhängarna betraktade konstnärerna som vilka arbetare som helst: människor som i depressionens mörker förtjänade omedelbart statligt bistånd för att utöva sin professionella verksamhet. Med Harry Hopkins, direktör för Works Progress Administration (myndigheten för beredskapsarbeten), berömda ord: »För tusan, de måste väl äta precis som alla andra.«

Genom åtgärdsprogram som Federal Art Project (det statliga konstprojektet), Federal Music Project (det statliga musikprojektet), Federal Theatre Project (det statliga teaterprojektet) och Federal Writers’ Project (det statliga författarprojektet) (vilka samtliga ingick i WPA), liksom Treasury Section of Painting and Sculpture ( finansministeriets avdelning för måleri och skulptur) och många andra, fick tiotusentals målare, musiker, fotografer, manusförfattare, filmregissörer, skådespelare, författare och oerhörda mängder hantverkare meningsfulla uppdrag. Konstnärer inom de afroamerikanska och ursprungsfolkens gemenskaper fick särskilt stöd, i dittills aldrig skådad utsträckning.

Resultatet blev en explosion av kreativitet och en häpnadsväckande mängd konstverk. Enbart Federal Art Project ledde till nästan 475 000 visuella konstverk, bland annat över två tusen affischer, tvåtusen femhundra muralmålningar och hundra tusen målningar för offentliga rum. Bland de konstnärer som anlitades var Jackson Pollock och Willem de Kooning. De författare som deltog i Federal Writers’ Project var bland andra Zora Neale Hurston, Ralph Ellison och John Steinbeck. Federal Music Project utmynnade i 225 000 uppföranden, som nådde ut till 150 miljoner amerikaner.

Mycket av den konst som producerades av New Deal-programmen handlade helt enkelt om att ge glädje och skönhet till människor som härjats av den stora depressionens vedermödor – samtidigt som den utmanade föreställningen om att konsten enbart tillhörde de besuttna. Som FDR uttryckte det i ett brev 1938 till författaren Hendrik Willem van Loon: »Även jag har en dröm – att visa människor som befinner sig på gudsförgätna platser, och det gäller inte bara små avlägsna byar utan vissa delar av New York … riktiga målningar och fotografier och etsningar, och lite riktig musik.«

Delar av New Deal-konsten vinnlade sig om att spegla det ödelagda landet, och visade samtidigt vilket förtvivlat behov som fanns av New Deals hjälpåtgärder. Det resulterade i ikoniska verk: Dorothea Langes fotografi av Dust Bowl-familjer på flykt, höljda i obeskrivlig smuts; Walker Evans upprörande bilder av arrendatorer, som fyllde sidorna i boken Let Us Now Praise Famous Men (Låt oss nu prisa berömda män) utgiven 1941, och Gordon Parks banbrytande fotografier av vardagslivet i Harlem.

Andra konstnärer skapade mer optimistiska, till och med utopiska verk och använde grafisk konst, kortfilmer och jättelika muralmålningar för att dokumentera den pågående förvandlingen under New Deal-programmen – starka kroppar som byggde ny infrastruktur, planterade träd och som på olika sätt plockade upp bitarna av sitt land.

Precis då Crabapple och jag, inspirerade av New Deals utopiska konst, började fundera på idén om en kortfilm på temat Green New Deal publicerade nättidningen The Intercept en text av Kate Aronoff som utspelade sig år 2043, efter genomförandet av Green New Deal. Den berättade om hur livet tedde sig för en fiktiv »Gina«, som växte upp i den värld som Green New Dealåtgärderna hade skapat: »Hon hade en relativt sett stabil barndom. Hennes föräldrar utnyttjade till viss del året av betald föräldraledighet som de hade rätt till, och efter det fick hon börja på en kostnadsfri förskola.« Efter en kostnadsfri högskoleutbildning »tillbringade hon ett halvår med att sanera våtmarker och ytterligare ett halvår som volontär på en förskola liknande den hon själv hade gått på.«

Texten satte fingret på något väsentligt, kanske framför allt för att den gestaltade en framtid som inte var något slags version av Mad Max-krigare som stred mot kringstrykande gäng av kannibaliska krigsherrar. Crabapple och jag bestämde oss för att vår film skulle kunna göra något liknande, men denna gång från Ocasio-Cortez perspektiv. Den skulle berätta historien om hur samhället bestämde sig för att fatta djärva beslut snarare än att ge upp, och måla upp en bild av världen efter att den Green New Deal som kongressledamoten hade kämpat för blev verklighet.

Slutresultatet är ett sjuminuters vykort från framtiden i regi av Kim Boekbinder (Crabapples kollega sedan lång tid) och Jim Batt, och manus av Ocasio-Cortez och Avi Lewis, filmare och rättviseklimatorganisatör (som också råkar vara min man). Det är historien om hur en avgörande del av mänskligheten i världens största ekonomi i sista minuten kom att tro på att de faktiskt var värda att räddas.

Crabapples penslar målar fram ett land som både är välbekant och fullkomligt nytt. Städer är sammankopplade genom höghastighetståg, ursprungsfolkens äldre hjälper unga människor att sanera våtmarker, miljontals får jobb med att göra subventionerade bostäder klimatsmarta – och när superstormar dränker stora städer svarar invånarna inte med medborgargarden och ömsesidiga beskyllningar, utan med samarbete och solidaritet. Med dessa grönskande målningar som bakgrund hörs Ocasio-Cortez röst:

Samtidigt som vi kämpade mot översvämningar, bränder och torka var vi medvetna om vilken tur det var att vi började agera när vi gjorde det. Och vi förändrade inte bara infrastrukturen. Vi förändrade vårt sätt att göra saker och ting. Vi blev till ett samhälle som inte bara var modernt och rikt, utan värdigt och människovänligt. Tack vare universella rättigheter som sjukvård och meningsfullt arbete för alla slutade vi att vara så rädda för framtiden. Vi slutade att vara rädda för varandra. Och vi fann vårt gemensamma mål.

Reaktionen liknade inte något som vi hade kunnat föreställa oss. Filmen publicerades online den sjuttonde april. Inom fyrtioåtta timmar hade den setts långt över sex miljoner gånger. Inom sjuttiotvå timmar visades den i salar för över tusen personer, som del av en landsomfattande turné arrangerad av Sunrise-rörelsen för att skapa stöd för Green New Deal. I visningssalarna hurrade människor efter var och varannan replik. Inom en vecka hade vi hört från en mängd lärare ( från lågstadiet till universitet) som berättade att de redan hade visat den på sina lektioner.

»Våra elever hungrar efter hopp«, lät en vanlig kommentar. Hundratals människor skrev till oss och berättade att de hade brustit i gråt vid skrivbordet – för allt som redan var förlorat och för allt som fortfarande skulle kunna vinnas.

När jag ser tillbaka på det här projektet, och på hur snabbt filmen färdades över hela jorden slår det mig att vi börjar se den verkliga tyngden i att formulera vårt kollektiva svar på klimatförändringarna i termer av en »Green New Deal«, trots alla begränsningar som den historiska analogin medför. När vi lyfter fram FDR:s pragmatiska, industriella och sociala samhällsomvälvning, som ägde rum för nästan hundra år sedan, för att göra oss en bild av hur världen kan te sig om femtio år tänjs alla våra tidshorisonter ut.

Plötsligt är vi inte längre fångar i våra sociala mediers oupphörliga nu. Vi är del av en lång och komplex kollektiv historia, en historia där människan inte utgörs av en viss uppsättning statiska och oföränderliga attribut, utan snarare utgör ett skeende som kan förändras på djupgående sätt. Genom att blicka tiotals år både bakåt och framåt i tiden är vi inte längre ensamma när vi konfronterar vårt tunga historiska ögonblick. Vi är omgivna både av förfäder som viskar att vi, likt dem, kan göra det som krävs i vår tid, och av framtida generationer som ropar att de inte förtjänar mindre än så.

Green New Deal presenterar en hoppfull framtidsvision. Men jag tror att den utökade tidshorisonten utgör ett minst lika stort skäl som den visionen till att många reagerar så starkt. Ty det finns inget mer desorienterande än att känna att man är på drift i tiden, utan förankring vare sig i det framtida eller det förflutna. Det är först när vi vet varifrån vi kommer, och vart vi vill bege oss, som vi kan hitta ett stadigt fotfäste.
Det är bara då som vi kommer att tro, som Ocasio-Cortez säger i filmen, att vår framtid ännu inte är skriven och att »vi kan bli allt som vi har modet att bli«.

Ordfront förlag 2020