Det ena arabiska landet efter det andra normaliserar sina relationer med Israel. För palestinierna har motståndet inte lett framåt, och nu håller tiden på att rinna ut, skriver Per Gahrton på dagens Under ytan.
I skymundan av corona, USA-valet, konflikten USA–Kina och andra internationella skeenden håller en av världen äldsta och farligaste och mest explosiva konflikter på att förändras i grunden – den som handlar om Palestina.
Häromdagen skrev Israel under freds- och samarbetsavtal med Förenade Arabemiraten och Bahrain. Flera andra arabländer, som Sudan och Marocko, sägs stå i kö för att göra detsamma, ja, till och med Pakistan. Ännu mer i skymundan har två europeiska ärkefiender, Serbien och Kosovo, aviserat långtgående normalisering med Israel.
Och inom EU krackelerar enigheten bakom FN:s tvåstatslösning, trots positivt principbeslut av EU-parlamentet.
Ockupationen normaliseras
Trots att de nya arabiska Israelvännerna bedyrar att de håller fast vid kravet på en palestinsk stat och att de fått Israel att avstå från den aviserade annekteringen av stora palestinska områden, borde det nu vara uppenbart att något dramatiskt nytt måste till för att förverkliga den FN-stödda tvåstatslösningen. Ingenting tyder på att ens länder som erkänt Palestina är beredda att tillämpa samma metod som en gång befriade Sydafrika, det vill säga sanktioner.
Det som normaliseras är inte bara relationerna mellan Israel och allt fler arabiska, muslimska och andra stater. Också världens längsta ockupation normaliseras.
I ett av många nödrop från palestinier skriver Khaled al-Qaddumi att ”normalisering har aldrig gynnat palestinierna” (Middle East Monitor 16 sept 2020). Det kan han ha rätt i. Men samtidigt har ingen av de befrielsestrategier som prövats sedan 1948 lyckats, snarare har de varit kontraproduktiva, typ det väpnade motstånd som 1967 bidrog till att provocera det israeliska anfall som ledde till ockupationen. När palestinierna justerat sin taktik, typ principbeslutet 1988 att i princip erkänna Israel, har det varit för sent. Om palestinier och andra arabländer omedelbart efter katastrofnederlaget 1967 erkänt maktförhållandena och accepterat Israel kanske det varit möjligt att få Israel att uppfylla löftena om att utrymma det ockuperade området i utbyte mot fred och normalisering.
Svagt stöd och splittring
På liknande sätt kan man hävda att om arabvärlden 1947 hade godtagit FN-beslutet om delning av Palestina skulle redan då en palestinsk stat ha upprättats på ett större område än det som nu är ockuperat. Visst gjordes delningen över huvudet på palestinierna, visst var det absurt och orättvist att skapa en judisk stat i ett övervägande arabiskbefolkat område. Men det var ett FN-beslut med legitimitet i större delen av världen. Om det hade mötts av arabisk acceptans – skulle Israel då fått möjlighet att ockupera mark utöver FN-planen och driva ur 750 000 palestinier?
Nu manar Fatah och Hamas till folkligt motstånd. Hur ska det gå till? Väpnat motstånd har misslyckats och slagit tillbaka mot palestinierna. Palestina är varken geografiskt eller befolkningsmässigt en kopia av Vietnam eller Algeriet. De i princip icke-våldsliga intifadorna har varit mer lyckade, men ändå knappast lett till bestående framgångar.
Det svaga stödet för Palestinas sak i Europa handlar förstås om Förintelsesyndromet, som fått många europeiska stater att acceptera våldshandlingar och rättsövergrepp av Israel som när det gäller andra regimer leder till fördömande och till och med sanktioner. Förvisso saknar palestinierna ansvar för judeutrotningen i Europa. Men det är dålig fingertoppskänsla att inte förstå hur européer tänker.
En annan faktor är den palestinska myndighetens handfallna och svaga agerande. Alltför många rapporter om vanstyre, rättsövergrepp, nepotism, kvinnoförtryck och bristande demokrati, såväl under Fatahs kommunala självstyre på Västbanken, som i det Hamaskontrollerade Gaza, har dämpat entusiasmen.
En tredje faktor är splittringen mellan Fatah och Hamas och dessa organisationers tendens att prioritera sina egna småpåvedömen framför hela Palestinas sak. Visst fanns det splittringar också i motståndsrörelserna i Europa mot Hitler. Ändå blir det särskilt absurt i det palestinska fallet, inte minst genom groteska uppdelningen i två åtskilda ”bantustan” med sina egna, åtskilda makteliter, som ofta ägnar mer kraft åt att bekämpa varandra än fienden.
En fjärde faktor är naturligtvis den kvinnofientliga islamism som fått stark ställning inom delar av Palestina, särskilt i Gaza. Hur ska radikala och progressiva politiska grupper i omvärlden kunna känna entusiasm för att stödja en frihetsrörelse som ibland tycks anamma den saudiarabiska kvinnosynen?
En femte faktor är existensen av en palestinsk myndighet och, formellt, en palestinsk stat. Jag kan inte minnas någon annan frihetsrörelse som utropat sig till stat utan att ha kontroll över ens en kvadratcentimeter av sitt eget land. Nu tror alltför många att Palestina är självstyrande, trots att landet i verkligheten är ett utomhusfängelse.
Går inte att skryta med självstyre
”Enbart det palestinska folket kan bestämma sitt eget öde, ingen annan”, skriver A-Qaddumi i sitt nödrop. Vad betyder det? Ytterligare ett halvsekel av proklamationer, medan ockupationen permanentas och övergår i de facto-annektering?
Jag kan instämma i att en ny befrielsestrategi måste utarbetas av palestinier och inte dikteras av utomstående. Men utan stöd utifrån lär det aldrig bli någon befrielse. Därför måste ett huvudmål nu vara att få omvärlden att förstå ockupationens bistra verklighet, att palestinierna lever under ett dagligt förtryck. Då går det inte att skryta med självstyre, när dessutom Fatahstyret på Västbanken samarbetar med ockupationsmakten, då går det inte att inför hela världen låtsas som om man redan har en egen stat.
Statsetablerandet var visserligen ett lovvärt försök att bryta ett dödläge, och det var bra att Sverige till slut stödde det. Men en stat som erkänts av 138 FN-stater, men som ändå ingen behandlar som en stat trots att 32 år gått sedan utropandet, vad är i längden vitsen? Den scenförändring som skett under de gångna veckorna är så drastisk att minst lika drastiska motmedel är av nöden, inte bara nödrop och upprepning av utslitna proklamationer.
Fjällen skulle falla
Redan i våras rapporterade jag här i Syre från ett möte med den israeliske ockupationskritikern Ilan Pappé i Köpenhamn, där denne avslöjade att han numera jobbar för enstatslösning. Första steget vore att avveckla både den palestinska myndigheten och den fiktiva staten och tvinga Israel att öppet framträda som den laglösa ockupationsmakt det är. Då skulle fjällen falla från mångas ögon. Den uppenbara likheten med Sydafrikas apartheid skulle tvinga omvärlden att agera mot Israel som den gjorde mot den vitrasistiska regimen i Pretoria. Förhoppningsvis skulle det leda till en lika fredlig lösning som i Sydafrika, i form av en normal demokratisk sekulär stat för judar och muslimer och kristna och andra.
Men att kommunstyret i Ramallah skulle få massivt internationellt stöd för en fiktiv kamp mot en regim som det själv intimt samarbetar med – det vore som om Quisling och Petain skulle fått stöd av den demokratiska världen bara för att de formellt utövade visst självstyre under ockupantens kontroll. Det håller inte. Tiden håller på att rinna ut, snart har palestinierna inte stöd ens av de arabiska och muslimska världarna. Det är hög tid för en ny Palestinastrategi!
