Bob Dylan fyllde 79 år nyss. Inget vet om han blir 80. Vi som identifieras som äldre-äldre ligger ju illa till i dessa dagar. Så varför vänta med hyllning?
Ingenting hade sett likadant ut som det gör utan Bob Dylan. En floskel förstås. Men i vart fall hade en del inte sett likadant ut utan Bob Dylan. Inom musiken, inom poesin, inom samhällsskildringar. Om jag ska vara ärlig – och varför skulle jag inte det? – fanns det en tid då jag föredrog Donovan framför Dylan. Men den stora kärleken var ändå Elvis. Han fick min värld att explodera. Samma dag som min äldre brorsa kom hem med en plastig LP med Elvis i rosa och Presley i grönt. Tutti frutti. Blue suede shoes. Vad mer kunde man begära? Världen var större än byn som hette Norrby och småskolan som låg i Handen.
Jag konstaterar att Dylan i sin biografi påpekar att han själv hade velat vara en rockstjärna som Elvis, inte en som dyrkades som profet. Huruvida den ståndpunkt bara var uttryck för ett dylanskt maner vet jag inte. Det är svårt att veta med Dylan. Hur som helst myste jag när han meddelade att han inte avsåg att komma till utdelningen av Nobelpriset. Han hade annat viktigare för sig.
Den låt i Dylans låtskatt – begreppet låtskatt är verkligen relevant i det här fallet – som jag gillar mest är Tomorrow is a long time. Första gången den dök upp på skiva med Dylan själv var 1971. Då hade den åtta år på nacken. Och Elvis hade spelat in den fem år innan dess. Elvis hade fått nys om den genom Charlie McCoy, som anlitades för inspelningar av såväl Dylan som Presley. McCoy spelade upp en version som Odetta just hade spelat in, Presley blev helt tagen och propsade på att han också skulle göra den. Inte så populärt hos hans manager och skivbolag. Elvis version placerades som en bonuslåt på ett av alla tvivelaktiga soundtracks från filmer han redan tröttnat på att göra.
Dylan har meddelat att Elvis version var den han värdesatt högst. Vilket lär ha fått Presley, som känt sig allt sunkigare under åren i Hollywood, att räta på ryggen. Han avslutade filmåren, tog sig tillbaka till en studio i Memphis och spelade in sådant som In the ghetto, Suspicious minds och If I can dream.
Ni får ursäkta att en text med anledning av att Dylan fyllt 79 kommit att handla en del om Presley. Men det var den sistnämnde som fick min värld att vidgas. Dylan medförde så småningom att världen blev vackrare och kanske till och med aningen mer begriplig. Det hade varit förskräckligt om han åkt till Stockholm, klätt upp sig, bockat inför kungen och figurerat med allsköns figurer i Akademien. Det hade inte passat de maner som är hans och som jag hoppas att han värnar.
Sjuttionio år. Det är konstigt. Vi var ju unga nyss, nynnande på Mr Tambourine man, sjöng The times they are a-changin’ och Blowing in the wind. Snart kommer Dylan ut med ett nytt album. Det är fint när vi äldre-äldre visar våra sköra medelålders och yngre var skåpet ska stå.
Produktionen av koldioxid har minskat avsevärt under pandemin.
Reklambranschen står i startgroparna så att utsläppen kan återgå till det vanliga.
