Dora Wester och zonen – kapitel tjugofem: Allt lugnt på Espia?

Allt var lugnt på Espia. Dammen låg lika lugn som när de hade givit sig i väg. Det kändes en aning märkligt, tyckte Dora. Som om ingen ens hade märkt att de var borta. Vilket överensstämde rätt väl med sanningen. Ingen hade märkt att de hade varit borta i nästan tre dygn. Jo, några av ynglen hade varit förvirrade när skolan inte verkade bli av efter två dagars väntan, men de hade inte haft någon anledning att berätta för någon att Jonatan saknades.

Häromdagen hade han låtit dem vara lediga under sin tur till biblioteket och de kunde lika gärna ge sig av till fruktlundarna ett par kilometer från dammen. Där fanns några hyddor som några av dem hade byggt och frukt i massor nu under säsongen. Kritäpplen, bladfötter och bitterbär var mest populära och fanns i överflöd under några månader under sensommar och höst, även om årstiderna var väldigt lika varandra hade växter ändå liknande cykler som växter på jorden.

Många kulturväxter hade spritt sig från jorden. Några av de första 500 hade haft med sig fröer av en slump. I fickor, klädveck och på olika ställen på kroppen. Men framför allt hade en hängiven botanist, tysken Anton Schleger, fört med sig fröer från hundratals arter som han råkade bära på i en väska när han ramlade ner i dammen. Tobak, cannabis, kaffe … En massa sorters kulturväxter som förökades med fröer fanns främst i forskarens väska.

Men växterna i fruktlunden var samtliga endemiska för Espia. Och ynglen var genetiskt programmerade att älska frukt. De åt gärna lite vad som helst, men kunde klara sig uteslutande på frukt. Fram tills de förändrades. Hur visste ingen och flygarna vägrade att berätta. Ingen hade sett hur det gick till. Vilket retade många. Fördomarna mot flygarna var många och många spekulationer i hur metamorfosen gick till var i svang.

De hade knappt hunnit hem förrän Jonatan gav sig av igen. Den här gången ensam. Han hade mumlat något om C3 och sagt att han måste hämta hjälp. Dora hade haft massor av frågor, men insåg att hon fick ställa dem till hans rygg och avstod.

Hans kroppsspråk sa henne att det inte var någon idé att erbjuda sig att följa med eller kräva att få göra det. Vad han än tänkte göra tänkte han göra det ensam. Hon bestämde sig för att återigen tillbringa dagen med att hänga omkring. Hon gick igenom den täta växtligheten i skogen som låg mellan dammen och fruktlunden. Hittills hade hon inte fått kontakt med något enskilt yngel. Flygarna och deras barn hade svaga personliga identiteter. Kollektivet var viktigast. De levde över hela planeten. Överallt där det fanns träd åtminstone. Grupper av dem bodde till och med några kilometer från områden med permafrost nära polarområdena där det inte fanns något liv, inte någon högre form i alla fall.  Ingen hade någonsin lyckats räkna dem, men några miljoner var de, minst.

Flygarna hade inget som helst intresse för att lämna hemplaneten. De vuxna flygarna var inte intresserade av något annat än att flyga omkring på nätterna och sjunga och lyssna på gamla sagor. Ofta verkade sångerna handla om andra flygare som flugit omkring och sjungit, men flygarnas historia var full av dramatiska händelser och under det på ytan enkla och harmoniska lurade ett mörkt förflutet.

Flygarna levde i nuet. Ynglen också. De kunde däremot planera. De hade en tiduppfattning. Men de vuxna levde i något slags evigt nu. Historien var alltid närvarande, deras förfäders minnen vidarebefordrades från generation till generation på något slags genetisk väg och framtiden var ointressant för flygare, men den om än svaga telepatiska kontakten dem emellan gjorde att de levde i ett gemensamt moln av känslor och tankar. Diffust, men påtagligt, manifesterade sig deras gemenskap som saknade maktfunktioner. Ingen flygare hade någon som helst ambition att uppnå makt. Varför vilja inskränka någon annans frihet om den andra delar en stor del av sin identitet och medvetande med en? Alla var löv på samma träd och trädet mådde bäst om alla löven samarbetade. Ynglens kontakt var ännu svagare, men fanns där.

Precis som barn på så många planeter hängde de ihop i grupper av bara farten och var också de svåra att möta som individer. Jonatan hade börjat betraktas som en reservflygare efter många, många år. Han var en av få som kunde prata med dem obehindrat. Hans buddhistiska uppfostran parad med hans upplevelser av nötvärlden gjorde honom skeptisk till idén om det avgränsade medvetandet. Medvetandet var en odelbar kraft i universum, ansåg han. Det som höll ihop allt i något slags oändligt nätverk av beroenden. Det fanns ingen tomhet. Inget ingenting. Medvetandet fanns överallt. Så när han väl slappnade av och slutade att försöka få kontakt med flygarna och bara ha kontakt med dem började han långsamt kunna bli accepterad av dem.

Nu kallades han ”han som inte kan flyga”. Få andra intelligenta än flygarna kunde flyga för egen maskin och de var de enda i gemenskapen som inte hade sitt ursprung i någon form av fåglar eller insekter. Motsvarigheten till däggdjur och apor bara flög inte. Trots att lagen om samtidig evolution sa att det skulle vara sannolikt att det utvecklats till exempel intelligenta fladdermusliknande varelser på andra ställen kände man inte till några sådana. Alla flygande däggdjursliknande djur var spåniga till max.

Flygarna var inte spåniga. De var hyperintelligenta. Berättelserna var många om de fåtal flygare som brutit loss sig från gemenskapen för att lära sig att leva i den vanliga världen. Samtliga hade gått sorgliga öden tillmötes. En flygare som skiljs från de sina klarar sig inte länge. Simma är uteslutet. Men när de väl började ägna sig åt mondän vetenskap var de lysande. Under alltför kort tid, dock.

Doras världsuppfattning hade ruckats totalt i och med att hon föll ned i brunnen. Hon hade sett saker som hon trodde var omöjliga och en massa som hon inte ens skulle ha kommit på tanken att fundera på om de var möjliga eller inte.

En busvissling fick henne att vända sig om. Bibliotekarien Dimma hade räknat ut vem Dora var och kom springande på visslarnas karaktäristiska rullande sätt. Hon rörde upp damm i sin iver. Dora kom att tänka på gamla westernfilmer. Tumble weed hette det, väl? Kunde börja brinna. Eller var det bara på teve eller i den där boken. Om en revolverman.

Dimma stod framför Dora och flämtade. Hennes lungor pep.

– Jonatan var hos mig i biblioteket hur har det gått med profetian. Profetian. Hur. Jonatan?

Efter att ha kvävt en fnissning tittade hon Dimma djupt i ögonen.

– Profetia? Vilken profetia?

Dimma insåg att hon kanske hade sagt för mycket. För att vara visslare var hon intill tråkighet kontrollerad, men hon var trots allt visslare. Saker bara slank ur munnen på dem. Nu var det ändå försent. Lådan var öppnad. Hon bestämde sig för att köra på.

– Om en planet som skulle pang, bom. Kwoner tror jag. Käka. Käka. Käka. Käka. Ny damm och kwonerna bara svisch, chaka, chaka, chaka.

Den lilla visslaren avlossade ett osynligt gevär. För att riktigt hamra in budskapet ramlade hon omkull och kved plågat som om träffad av en kula.

– Jag fattar, sa Dora. Men var? Vilken planet.

Dimma visade med gester hur en tänkt kwon satte tänderna i ett offer. Deras gift verkade snabbt, men var så pass plågsamt att deras offer ofta vrålade högt av smärta.

– Va? undrade Dora irriterat.

– Vad då?

– Var skulle kwonerna, äh, anfalla. Dora hade svårt att komma på ordet anfalla på pijdin och visslarnas språk kunde hon väldigt lite av.

Dimma låg på rygg och sprattlade samtidigt med armar och ben som en döende häst. När hon hörde allvaret i Dora röst reste hon sig snabbt upp och putsade snabbt rent den blå pälsen från smuts.

– Vet inte pratade med Jonatan lite han var i arkivet och kom ut. Han kom ut ur arkivet och sa att den nya dammen på den nya dammen på den nya planeten som har fått den nya dammen.

Dimma tystnade och såg ut att tänka igenom vad hon hade sagt. Hon lyste upp.

– Ja, dammen på den nya planeten. Den planeten.

– Jorden?

– Vet inte. Kanske. Nitton-tre-tjugoett-c-axel-tretton. Ja. Kanske. Jag vet inte. Har inte hört ordet förut.

– Jorden?

Dimma började skratta. Något med hur Dora sa jorden på pijdin var tydligen extremt roligt.

– Skärp dig, sa Dora med en snabb vissling. En av de få uttryck hon kunde på visslarspråk. Hon hade hört Jonatan viska, säga och vråla det många gånger till visslarna.

Visslaren tystnade. Försökte skärpa sig och lyckades efter ett par korta fnissattacker hålla sig relativt allvarlig.

Hon upprepade koordinaterna som Dora nu fattade vad de var. Varje damm i gemenskapen var inplacerad i ett tredimensionellt koordinatsystem som utgick ifrån dammen i Mirsch på C3.

– Ledsen, sa Dora. Kan inte snacka mer. Måste kolla en grej.

Hon började småspringa. Det var mycket sällan någon annan använde Jonatans dator. Hon hoppades att ingen satt där. Med andan i halsen passerade hon sin och Jonatans hydda, svängde vänster vid nötträden och skuttade över bäcken som ledde från skogen ner mot dammen.

Det kändes som om hon hade hållit andan under hela språngmarschen. Nu drog hon häftigt efter andan och öppnade dörren in till datorn. Stugan var tom. Dora rusade fram till datorn och öppnade kartan över gemenskapen.

Hon knappade in koordinaterna som hon hade memorerat. En rosa punkt. En damm som redan har öppnat men som väntar på att accepteras av gemenskapen, federationen. Efter att en damm öppnats för första gången brukar den flimra en del. Stå öppen vid olika tider. Först oregelbundet, men efter tiden allt stabilare och till slut stod de flesta dammar öppna hela tiden eller för det mesta. Innan en damm togs upp i gemenskapen spärrades den inifrån av federationen. Genom att hänga lager efter lager av saker som gjorde att ingenmansland slöt till om öppningen från sin sida. Om det gjordes på rätt sätt var det i det närmaste omöjligt att öppna dammen utifrån.

En gul prick betydde en plats där meteoren hade slagit ner, men där ingen damm ännu hade bildats. Röd var en öppen damm som ännu inte stabiliserats och rosa en öppen damm som spärrats av federationen. Dammen på jorden var rosa. Det hade den inte varit sist Dora hade kollat kartan. Det hon inte hade vetat när hon föll igenom var att det var livsfarligt att simma genom en instabil damm. Om den stängdes medan man var på väg genom den kunde man klyvas på mitten eller bara försvinna. Endast de skickligaste simmarna hade rätt känsla för att träffa in rätt ögonblick. Dora respekt för Growins simmartalang hade vuxit alltmer under Doras träning. Han sätt att visa de kator som Jonatan hade glömt bort eller bara inte kunde göra fick henne att rysa ibland. Han var mjuk och exakt, samtidigt koncentrerad och självklart avslappnad. Han fick det svåraste att se enkelt ut.

Dora visste fortfarande inte riktigt vad en del av katorna var bra för. De bestod av  rörelser som inte liknade någonting som Dora stött på tidigare. Growin ville heller inte berätta. Det var egentligen ingen hemlighet hade han sagt, men det var mer effektivt att inte veta varför när man lär in rörelserna. Det blir för mycket annars. Dora hade accepterat Growins argument när hon insåg att om han hade blivit så där bra med den metoden vore det dumt att protestera. Vad hon hade sett av både Jonatan och Growin skulle de ändå inte bry sig det minsta om hon skulle bråka.

Så jorden var hotad! De där vidriga varelserna hon mött på 19C skulle attackera hennes fina, blå hemplanet. Under några korta sekunder passerade några människor framför hennes inre öga som hon kunde tänka sig att låta bli, om inte uppätna, så åtminstone ordentligt tilltufsade av kwonerna, men hon skakade av sig de låga känslorna och började undra vad som behövde göras.

Människorna på jorden måste varnas. De måste få hjälp att försvara sig.

Dora kom på sig själv med att springa runt i panik. Upp till dammen. Ett varv runt baren. Ner till datorn. Hon sprang genom visslarnas by så snabbt att hon hörde uppskattande tillrop från en grupp av visslare som höll på att klättra upp i ett jättelikt nötträd som stod i ett hörn av gläntan där de höll till.

– [busvissling] krezy!, skrek de på pidjin.

Dora stannade upp.

En klump av iskall, svart förtvivlan exploderade i hennes mage.

Hon kunde ingenting göra. Det framstod med smärtande klarhet. Dammen var tillsluten. Ingen kunde simma till eller från jorden. Hon kom inget på annat att göra än att fortsätta springa. Till hyddan där hon hämtade sin simmardräkt. Innan hon egentligen hade hunnit tänka efter hade hon bytt om, kutat till dammen och hoppat ut.

Utan plan. Med känslan av att vara på väg att göra något riktigt dumt, men nödvändigt.