Det så kallade utvecklingsåret, i medierna ofta kallat friår, ställs in. Vänstern och den borgerliga oppositionen, inklusive SD, har så bestämt. Utvecklingsåret lanserades som ett av Miljöpartiets framgångar i januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L. När det nu ställs in må Miljöpartiet vara besviket, men de gröna behöver inte sakna det, skriver Birger Schlaug på dagens Under ytan.
Sommaren hade varit varm och emellanåt mycket blöt. Nu hade det blivit september med så kallad brittsommar i Sverige. Gudrun Schyman, Vänsterledaren, har i teve berättat om sina alkoholproblem. LO är upprört över att Socialdemokraterna, tillsammans med Centern, föreslagit att stora delar av arbetsrätten ska kunna förhandlas bort, USA har just angripit Irak med kryssningsrobotar och Michael Jackson har inlett en världsturné.
Så såg det ut när ledamöterna samlades i riksdagen för det ”högtidliga öppnandet” i september 1996. En vecka senare skulle Sveriges finansminister Erik Åsbrink presentera den första ”nådiga lunta” som komprimerats till kompakt format på cd-rom. Innan dess har Miljöpartiets riksdagsgrupp dock tagit beslut om att på allvar börja driva frågan om friår. Vi såg det som en ideologisk grundbult, från vilken grön argumentation kunde drivas i allt från syn på frihet och solidaritet till samhällsvision och världsbild.
De första stegen
Jag hade varit i Danmark och studerat det friår som införts där. Det hade skavanker. Modellen kostade staten mycket. Sjuksköterskor hade kunna ta ut ledighet trots att det var brist på sjuksköterskor. Inom Miljöpartiet utarbetade vi en modell som skulle ge största möjliga frihet utan att skapa de problem som uppenbarat sig i Danmark. Idén såddes i riksdagsmotioner, debatter, artiklar och mingel med politiker. Två år pågick detta. Inför valet 1998 blev det en valfråga.
Sommaren valåret 1998 hade varit regnig. Spannmålsskörden hade blivit den sämsta på ett kvarts sekel. Men det var nu vi skulle börja skörda friåret. MP kommit i skarpt läge för förhandling med den socialdemokratiska regeringen.
På vilket sätt skulle vi som parti nu kunna skörda bäst? En nästan helt enig riksdagsgrupp – Peter Eriksson undantagen – hade beslutat att vi inte skulle låsa upp oss genom att kräva medverkan i regeringen utan istället utnyttja valresultatet genom att inleda budgetsamarbete med S och V. Vi skulle, om Socialdemokraterna bildade minoritetsregering, ha större möjlighet att profilera oss, utöva utpressning, vara besvärliga och kunna driva opinion utan restriktioner.
Min första kontakt efter valet med statsminister Göran Persson skedde en kväll över en öl på Sagerska palatset. Han nickade milt inför tanken om friår. Möjligen hade han blivit nyfiken eftersom vi ibland använde begreppet sabbatsår. Göran Persson gillade bibliska uttryck. Värre var det med övriga sossar i riksdagen. De var helt avvisande. Liksom de borgerliga. Att Kristdemokraterna i sin barndom – då partiet förde ekonomisk politik från vänster, talade om livskvalitet och var hårda motståndare till kärnkraft – också förespråkat sabbatsår var glömt.
In i förhandling
När vi väl hamnat i de första reella budgetöverläggningarna med Socialdemokraterna såg finansminister Erik Åsbrink närmast chockad ut över tanken att en ledig person skulle få ersättning utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. ”Så man ska kunna ligga i hängmattan ett helt år?” frågade han. När svaret blev ”ja” såg han ut som om han trodde att jag skämtat. Jag antecknade efter förhandlingen: ”Åsbrink såg ut som om hans och sossarnas världsbild kränkts”.
Idén med riktigt friår är mycket enkel. Accepterar arbetsgivaren att någon som är arbetslös växlar med någon redan anställd som vill vara fri ett år – och få ersättning något lägre än a-kassa – så är saken klar. Alla blir vinnare. Den som blir ledig, den som får jobb, företaget som får bestämma, det offentliga som totalt sett inte får ökande kostnader. Idén grundas på en frihetlig syn och att människans verksamhet i det civila livet betyder något. Idén baseras på livs- och relationslinje istället för på arbetslinje.
Allt detta verkade främmande för finansministern. Som bara tycktes se hängmattan framför sig. Nu är det så att få, om ens någon, ligger i hängmattan ett helt år. Vi människor gör saker.
Införa och avveckla friår
Trots motstånd beslöts att ett försök i tolv kommuner skulle genomföras – från Lund i söder till Gällivare i norr. Kommuner som Åmål, Strömsund, Botkyrka och Göteborg ingick. Innan dess hade Trelleborg infört en egen variant. Försöket utvärderades och 2005 infördes äntligen friår i hela landet. Jag träffar fortfarande människor som berättar hur mycket detta år betytt för dem.
När Fredrik Reinfeldt bildat borgerlig regering efter valet 2006 avvecklades friåret. Istället etablerades begrepp som ”utanförskap” och “arbetslinje”. Den som var arbetslös eller sjukskriven sades leva i utanförskap Och skulle enligt arbetslinjen fortast möjligt ”komma i arbete”. Friåret sågs utifrån detta perspektiv som något bisarrt.
Tyvärr flöt Miljöpartiets ledning med i detta synsätt. Språkröret Peter Eriksson meddelade inför valet 2010 att ”friårsdebatten skymmer sikten för Miljöpartiet”. Han hävdade vidare, i tidningen Från riksdag och departement, att friår ”väcker för starka känslor” och att det var ”ett ämne svårt att tala om”.
Friår var således inte längre en viktig fråga för Miljöpartiet. Ingen fråga alls för partiets ledning, den sågs som ett hinder för regeringsmedverkan.
Även om partiets ledning tappat intresset levde det kvar bland medlemmar, vilket inte minst tog sig uttryck på kongresser. Många såg det fortfarande som en ideologisk hjärtefråga och krävde att den skulle lyftas också i eventuella regeringsförhandlingar. Och minsann: en offentlig utredning tillsattes av den rödgröna regering som bildades efter valet 2014.
Underställs arbetslinjen
Enmansutredare blev Miljöpartiets tidigare partisekreterare Anders Wallner. Titeln på utredningen, som presenterades våren 2018, blev Tid för utveckling. Med utveckling menas i denna tappning sådant som a) staten godkänner och som b) syftar till ekonomisk tillväxt. Friårets grundidé var således helt borta. Det nya byggde på att arbetsförmedlingen skulle godkänna en utvecklingsplan för ”ledigheten” där det skulle framgå vilket syftet med denna är. Den ”lediga tiden” skulle användas till kompetensutveckling, karriärväxling, formella studier, att starta företag eller validera kunskaper.
Trots att detta inte hade mycket med friår att göra, vilket också utredaren påpekade, lanserades idén internt som ”det nya friåret”. Förmodligen för att att tillgodose partimedlemmar.
I januariöverenskommelsen 2019 mellan S, L, C och MP ingick detta så kallade utvecklingsår som en del. Det lanserades inom Miljöpartiet som en framgång, något att lägga i den positiva vågskålen som motiverade varför partiet accepterat mycket som gick på tvärs mot partiprogram och värderingar.
Den 22 januari i år hade körsbärsträden i Kungsträdgården redan gått i blom. Vintern hade inte kommit, meteorologerna meddelade att den kanske inte ens skulle komma. Några hundra meter från körsbärsblommen hade V, M, KD och SD pressmöten där de berättade att att de var överens om att utvecklingsåret inte alls skulle få blomma. Det ska tas bort ur budgeten för att mer pengar istället ska kunna gå till kommuner och regioner. Miljöpartiet må känna att det är en stor förlust. Men som grön finns ingen anledning att gråta tunga tårar.
Sörj inte ...
Friår var en frihetsreform för att öka livskvaliteten för såväl den som fick friåret som den som blev erbjuden jobbet som blev ledigt. Utvecklingsåret är däremot en modell i arbetslinjen där människans roll som människa underställs rollen som verktyg för en arbetsmarknad som ska leda till ekonomisk tillväxt.
Utvecklingsår bygger helt enkelt på att människan är en ekonomisk varelse vars tid i den civila obetalda sektorn saknar värde. Att få vara människa och själv bestämma om man vill bilda sig genom att läsa de stora ryska författarna, ge mer tid till barnen, leva ett år med ideell verksamhet, skriva en bok eller flytta till landet och skaffa höns godkänns inte. Fri ska man inte vara.
Tvärtom ska året underställas ekonomismens tankefigur – du ska vara nyttig för den formella ekonomin, du ska bidra till tillväxt, du är att betrakta som en ekonomisk varelse, inte som en biologisk, social och kulturell varelse.
Friåret gav möjlighet till en arbetslös att komma in på arbetsmarknaden, friåret gav en möjlighet för en annan att vara befriad från arbetsmarknaden, alla blev vinnare. Det passar inte in i den tankefigur – med det tankeschema – som är norm i ett samhälle där vi alla betraktas som ekonomiska varelser. Som grön rycker jag på axlarna när utvecklingsåret försvinner, men känner sorg över att friåret försvann.
