Glöd · Ledare

Öppna upp och rädda demokratin

Sommaren mest tröttsamma debatt har varit den om munskyddens vara eller icke vara. Både populisthögern och populistvänstern var lite vilsna och visste inte riktigt vart de skulle ta vägen under början av pandemin: framställa hela pandemin som en konspiration eller som något som inte är värre än en vanlig influensa, eller skrika om att för lite görs och att människor offras för ekonomin. Men nu har de kunnat samlas under parollen #wearthedamnmask

Trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamson, han som var snabb på att dra ner på antalet bussar när folk började stanna hemma i mars, så det blev minst lika trångt som innan pandemin, poserade i munskydd och krävde att folk skulle ha munskydd i kollektivtrafiken. Jimmie Åkesson, som väl knappt satt sin fot i kollektivtrafiken det senaste decenniet, krävde förstås samma sak, dock utan att själv bära munskydd. Och i mitt eget sociala medie-flöde ser jag folk ena stunden argt och högljutt kräva krav på munskydd för att nästa stund tränga in sig i ett trångt plan till södra Europa.

Tamson, Åkesson och flygresenärer, #wearthedamnmaskifyouwant, ingen hindrar er, men tvinga inte på det på andra för att ni ska kunna skapa och bidra till trängsel eller sabba vår framtid.

En minst lika tröttsam diskussion har hetsen, med Jonas Gardell i spetsen, mot Amanda Lind varit. Tröttsam för att det blir så typiskt att attackerna riktar sig mot en kvinna från det lilla partiet i regeringen när regeringen har ett kollektivt ansvar och den avgörande frågan, ordningslagstiftningen, ligger på en man från det stora partiet. En manlig sosseminister som mer eller mindre kommer undan all kritik.

Däremot är det riktigt att lyfta det absurda i att vi efter ett snart halvår fortfarande har de regler och lagar som vi har när det gäller möten och sammankomster. Att det fortfarande är okej att trängas utan begränsningar i köplador och på flygplan men att inte fler än 50 personer får starta i samma motionslopp, även om de gör det med långt mellanrum. Att några hundra kan samlas på en restaurang och äta, men om en trubadur ställer sig på scenen är det stopp vid 50. Folkhälsomyndigheten har också varit tydliga med att detta inte handlar om smittspridningsbegränsning utan hur ordningslagstiftningen ser ut.

Det går att förstå att det blir lite snett när stora åtgärder måste till extremt snabbt vid en pandemis utbrott. Men att sedan inte lyckas rätta till dom under månader, ja snart ett halvår, är verkligen illa. Varför gick det att få fram miljarder till flygbranschen på några dagar men inte smittskyddspengar till riskgrupper på månader? Varför lever vi fortsatt under de lagar som tillåter att vi trängs i trånga butiker men inte får vara utspridda på gigantiska sport- och kulturarenor? Varför har reglerna inte tagit hänsyn till vilket avstånd som kan hållas på olika event?

Nu kanske det senare är på väg att åtgärdas, kanske blir det i oktober möjligt att gå 500 på en konsert eller en match om alla har numrerade sittplatser och sitter med minst en meters mellanrum. Det är i alla fall det förslag Folkhälsomyndigheten gett till regeringen. Men även den gränsen är väldigt låg för de stora arenorna, så låg att det inte finns några ekonomiska möjligheter att börja ha de event som brukar vara på dom.

Och vilka kulturscener kommer ha råd att köra med betydligt mindre än halvfulla hus? Troligen bara de stora skattefinansierade institutionerna. De där skatten betalar nästan hela biljetten. De som behöver en betalande publik för att kunna köra kommer troligen inte kunna öppna för att några släpps in. För motionslopp och liknande kommer det inte heller spela någon roll hur många kilometer deltagarna sprider ut sig på, gränsen är ändå fortsatt 50.

Runt kulturen och sporten finns i alla fall en debatt, men när det gäller grunden för det samhälle vi lever i, demokratin, är det helt tyst. Fortfarande finns ingen diskussion om hur mötes- och demonstrationsfriheten, en grundpelare i demokratin, ska kunna återinföras. Inget tyder på lättnader eller undantag på det området. Det är förstås också extremt praktiskt för en regering och statsmakt att låta en sådan begränsning ligga kvar. Att slippa de massdemonstrationer som pågick för klimatet året innan pandemin. Att slippa nya protester mot permanentandet av den rasistiska migrationspolitiken som råder. Den som bara skulle vara en tillfällig andningspaus. Den som redan innan corona under fyra år hade begränsat så många människors möjligheter att just andas.

När BLM-rörelsen innan sommaren utmanade 50-gränsen pratades det stort om att det skulle leda till ökad smittspridning, något som aldrig skedde. Och självklart går det även att ordna demonstrationer och andra protester på ett smittsäkert sätt, med avstånd och allt som behövs.

Sedan snart ett halvår tillbaka är demokratins grunder, utan någon debatt att tala om, kraftigt begränsade. Näringslivet har med hjälp av kapitalet sett till att konsumtionssamhället fått hålla öppet. Kulturen och idrotten har kändisarna som nu sakta håller på att öppna upp scenerna och arenorna. Men vem driver på för att öppna demokratin när politikerna mest verkar vara nöjda med att inte bli störda?

XR ordnar massaktioner i Stockholm.

Sossarnas vurmande för SD:s politik.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV