Krönikor

Sluta aldrig ifrågasätta

Jag har funderat en hel del på det där med yttrandefrihet och debattklimat på sista tiden. Coronadiskussionen skiljer sig från tidigare kriser, som flyktingströmmarna 2015 eller finanskrisen 2009, genom att åsikterna om hur vi bör agera går på tvären genom partierna. Det finns inget höger–vänster i vår syn på lämplig respons, så vänsterpartister, sverigedemokrater, miljöpartister och moderater kan hamna på samma sida.

I dessa tider när vi sällan lämnar våra hem är vi nog mer aktiva på sociala medier än någonsin, och debatten om vilken väg som är rätt drivs på Facebook och Twitter i allt hårdare ordalag.

Det finns i huvudsak två linjer. ”Rekommendationslinjen”, som anser att Sverige gör ungefär rätt, och ”tvångslinjen”, som tycker vi borde stänga ner helt, som de flesta andra västländer gör eller gjort. Liksom en majoritet av folket står jag bakom rekommendationslinjen, i alla fall i dag, men jag anser att de som vill se lagstiftad nedstängning gör helt rätt i att propagera för det. Vi är ute på helt okänt vatten. Ingen har facit. Jag är hela tiden beredd att ompröva min uppfattning, och jag läser, lyssnar, letar efter fakta, reflekterar, ifrågasätter tidigare ståndpunkter och landar i nya insikter varje dag.

Det jag förvånas över är hätskheten i debatten. Tvångslinjefolket anklagar oss andra för att inte bry oss om att folk dör, och rekommendationslinjeförespråkarna anser ibland att alla som inte håller med FHM förstör för experterna genom att inte tiga och böja huvudet. Enbart den som är epidemiolog har rätt att uttala sig, menar de, och motståndare till FHM:s linje anklagas för illojalitet mot samhället bara genom att de uttrycker sig.

Men epidemiologer världen över är inte alls överens, och man måste inte vara expert på virus för att kunna ta till sig information och dra slutsatser. 

Vi kan jämföra med hastighetsbegränsningar. Om vi vill att ingen ska dö i trafiken bör vi hålla 30 km i timmen på alla vägar. Varje höjning innebär att vi accepterar dödsfall. Vår respektive uppfattning om vilken hastighet som är bäst på en viss vägsträcka sitter ihop med hur vi ser på livet och döden. Men vi ser aldrig dem som förespråkar en högre hastighet anklaga dem som vill sänka den för att inte ”lyssna på experterna”, ”uppvigla” eller ”undergräva förtroendet för myndigheter”. Det är självklart att alla har rätt att ha en åsikt, och den som inte håller med får argumentera emot i sak. 

Det är viktigt att ifrågasätta spridandet av desinformation och konspirationsteorier. Men det som skrämmer mig är viljan att tysta andra åsikter än de egna. Vi kan jämföra med andra debatter, som utförsäkringarna, fria skolval, rut-avdrag och asylinvandring. Motståndare anklagar visserligen varandra för att drivas av egoism, rasism eller dumhet, men vi har sällan sett argumentet ”sluta uttrycka din åsikt, för den är farlig”.

Jag är alltmer orolig för de långsiktiga konsekvenserna av dagens debattklimat på vår demokrati. Vi behöver komma upp ur skyttegravarna, lyssna på varandra, uppmuntra meningsmotståndare, läsa på och aldrig sluta ifrågasätta.

Klart vatten i Venedig och blå skyar över Delhi. Molnets silverkant.

Vart tog värmen vägen?