Övervakning i arbetslivet ökar: “De visste alltid vad man höll på med”

I och med coronapandemin och fler i distansarbete har efterfrågan på program som registrerar personalens digitala aktivitet ökat lavinartat. Erika, som vi kan kalla henne, är en av de som har upplevt ständig övervakning, i ett arbete där endast prestation räknades. Det ledde till att hon ofta tvingades arbeta 16 timmar för att få ihop 8 timmars effektiv arbetstid. Vi ska återkomma till Erika, men låt oss först konstatera att övervakning på arbetsplatsen är långt ifrån ett nytt fenomen, det har endast bytt skepnad; om den förr bestod i den handfasta stämpelklockan sker kontrollen nu mer lömskt i form av en screenshot när du minst anar det.

Metoder som ansetts förlegade och onödigt hierarkiska, som att arbetsgivaren ska veta på minuten när du börjar och slutar jobba, har alltså kommit smygande tillbaka. De flesta har blivit så vana vid appar och platstjänster som registrerar våra rörelsemönster – eller gjort det till vana att förtränga det – att man kanske inte riktigt orkar komma med invändningar när arbetsgivaren ber en ladda ned ett nytt ”säkerhetsprogram”, trots att integritetens varningsklockor pinglar.

Tjänstemännens tur att övervakas

Med väldigt enkla tekniska medel kan chefen nu samla in data rörande allt från vilka webbsidor du besöker till hur frekvent du trycker på datorns tangenter samt registrera närvaron framför skärmen med hjälp av webbkameran. Kontrollens omfattning och karaktär beror förstås på syftet – är det för att säkerställa produktivitet (eller föreställd produktivitet) utanför den fysiska arbetsplatsen, eller handlar det om att använda den värdefulla datan till att träna artificiell intelligens i att utföra nya arbetsuppgifter?

Efterfrågan på den här sortens digitala verktyg har hur som helst ökat de senaste åren på grund av den tekniska utvecklingen med till exempel molntjänster, och fått en extra skjuts av att coronaviruset gjort hemmet till arbetsplats för miljontals människor. Den stora ökningen gäller en grupp som historiskt sett inte varit föremål för minutiös kontroll från arbetsgivaren – om kameror sedan länge varit ett väletablerat inslag på fabriksgolv har den tekniska utvecklingen nu hunnit ifatt den medelklass som har datorn som arbetsredskap.

– Inom industrin är man van vid att vara övervakad – stämpelklockan, förmannens blick, tidsstudiemannen, det är ett århundrade av övervakning. Men nu får tjänstemännen smaka lite på det och det är digitaliseringen som möjliggör det, och då uppkommer nya frågor, säger Mattias Beijmo, it-expert, föreläsare och författare.

Det är ett skifte som kan få genomgripande konsekvenser.

– Stora förändringar i samhället uppstår antingen när arbetarklassen gör revolution eller när problemet når medelklassen. Jag tror vi kommer se direkta skandaler i samband med det här, säger Mattias Beijmo.

Det kan finnas fullt legitima skäl för övervakning, som att hindra att företagshemligheter läcker, men det vi ser nu är en ändamålsglidning, menar han, och den digitala övervakningen av anställda är redan en integrerad del av svenska arbetsplatser. När vi jobbar hemma kanske vi slappnar av mer vilket föranleder chefen att vilja skaffa sig en känsla av kontroll. Företag som exempelvis Lepide har till med tagit fram ett speciellt covid-19-erbjudande med tjänster som ska se till att den anställda håller sig arbetsuppgifterna och inte slösurfar under karantänen, och det är framför allt multinationella företag som använder modellen.

– Vi ser att flera amerikanska och kinesiska bolag inför övervakningssystem. Många jobbar redan i bolag som ägs av Kina och USA och styrs därifrån. Då blir det en företagspolicy, sa Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd på Institutet för näringslivsforskning, till SVT i september.

– Sedan tenderar sådana här saker att smyga sig på så sakteliga. Det kommer säljas in som något bra för den anställda. När det väl har institutionaliserats går det inte att reversera.

Drömjobb blev mardröm

Studier visar att det finns en rättviseaspekt av fenomenet som anställda kan se som något positivt. Man kanske tycker att en kollega alltid tar för lång lunch och att sådana beteenden nu ”avslöjas”. Det kan också finnas en förståelse för att man måste analysera arbetsprocessen för att stå sig i konkurrensen. Men att registrera antal tangentnedslag eller musklickningar säger förstås inte nödvändigtvis något om den faktiska produktiviteten eller resultatet. I värsta fall används tekniken för att vinstmaximera på arbetstagarens bekostnad, något som blir än svårare att påverka vid olika former av osäkra anställningar och så kallade frilansuppdrag.

Låt oss återvända till Erika. Det var när hon bodde utomlands för ett antal år sedan som hon efter en ansökningsprocess som varade i månader fick ett uppdrag för Google via frilansplattformen Upwork. Jobbet var välbetalt och såldes in som mycket attraktivt, man kunde lägga upp sin arbetstid efter behag och utföra det var man ville rent geografiskt. Ett bemanningsföretag betalade ut lönen och all kontakt med uppdragsgivaren skedde online. Varje arbetsdag fick Erika en lista på 150 namn som skulle hon skulle samla in information om och sammanställa till Googles databas. Jobbet var på heltid vilket innebar åtta timmars aktivt arbete varje dag, något som konstant kontrollerades.

– Det skulle vara aktivt arbete varje sekund. Det fanns ingen tid tänka eller titta ut genom fönstret eller gå på toaletten. Det kontrollerades genom att de tog screenshots från ens skärm varannan till var femte minut, man visste aldrig när. De visste alltid vad man höll på med, webkameran skulle alltid vara på och den tog en bild nästan varje minut. Man fick strikta instruktioner om att sitta med solen mot ansiktet och att sitta rak i ryggen så att de skulle se att det var jag.

Mätning missar målet

En mätare visade i tiominutersblock hur aktivt man arbetade, det vill säga rörde musen eller tryckte på tangenterna. Den tid där denna aktivitet inte uppmättes räknades bort.

– Det låg sex sådana block per timme och i varje block fick max en minut räknas bort. Om det hade gått åtta timmar och man såklart inte hade nått upp till åtta timmars aktivt arbete gick mätarna tillbaka. Och jag satt inte och latade mig vid datorn, poängterar Erika.

När det gått minst en ”aktiv” timme kunde man stänga av mätaren för en obetald paus och till exempel gå på toaletten. Erika upplevde dessutom att arbetsledningen medvetet pendlade mellan hot och beröm för att sätta press och framkalla skuldkänslor hos henne och efter ett halvår sa hon upp sig.

I Tankesmedjan Futurions pod Datadriven uttrycker nätforskaren Marcin de Kaminksi oro för att när många nu ställer om tänker de inte på att det är otroligt krävande att sitta fokuserad framför skärmen nio timmar, och om man ska få minuspoäng för varje sekund man tittat någon annanstans skapas inte en sund digital arbetskultur, utan vi landar i misstro, leda och utbrändhet.

– Det kan vara hjälpsamma verktyg för att mäta produktivitet, men den som läser av måste köpa att mina anställda inte har hundra procent fokus på dataskärmen hela tiden, för det kan finnas andra kvalitéer.

Vaga begrepp

Enligt Mattias Beijmo drivs den kulturella arbetsmarknadsrelaterade utvecklingen väldigt mycket på av den tekniska utvecklingen, medan etik, integritet och juridik släpar efter. Förloppet var detsamma vid den industriella revolutionen. I grunden är det lagligt att övervaka anställda som arbetar hemifrån så länge det sker med nätverk eller utrustning som arbetsgivaren äger, och om det finns ett legitimt intresse för övervakningen. Men tekniken gör det möjligt att begå extrema övergrepp på människors integritet, menar Mattias Beijmo.

–  Att den anställde fullt ut känner till och förstår hur övervakningen går till och används är mycket sällsynt. I anställningskontrakt och andra överenskommelser kan det förekomma skrivningar där man säger att dataanvändning eller korrespondens sparas eller behandlas, precis som det står ”behandlas” i till exempel Googles eller Facebooks användarvillkor. Det är ingen som har koll på hur det används heller, eller att man ens kan förstå vad det betyder. Det vanligaste scenariot som jag har stött på är att arbetsgivaren medvetet är vag genom att bara skriva ”behandla” för att få carte blanche att göra som den vill.

Det är denna obalans som är pudelns kärna, och vad som också gör det till ”vår tids absolut viktigaste fackliga fråga”.

– Hur lite den anställde vet kring hur man är övervakad – och rimligen kan ta reda på – ställd mot den enorma kraft och möjlighet till övervakning på detaljnivå som arbetsgivaren har tillgång till, det är det mest allvarliga, säger Mattias Beijmo.

Johanna Green, pressekreterare på Unionen, skriver i ett mailsvar att det är ”en oroväckande utveckling” och ett ämne som de just nu tittar på. De har dock inga rapporter om det från fackliga kollegor i Sverige ännu.

Ska man generellt anta att man är övervakad på ett eller annat sätt?

– Det svaret är mycket enkelt: Ja, säger Mattias Beijmo utan att tveka en sekund.