Titel: PANDEMIC!: COVID-19 Shakes the World
Författare: Slavoj Zizek
Förlag: Polity Press
Språk: Engelska
Marxistiska tänkare växer inte på träd nuförtiden. Den socialistiska och kommunistiska rörelsen har i mångt och mycket stagnerat, delats upp i tre rörelser som sysslar rätt lite med marxism i egentlig mening. Socialdemokratin kämpar sedan många decennier med sin identitet och ägnar sig åt en krampaktig socialliberalism.
Den mer klassiskt socialistiska, postkommunistiska rörelsen som representeras av Vänsterpartiet i Sverige, har aldrig riktigt hämtat sig från öststatskommunismens fall och är otydlig med den socialistiska delen av sin identitet.
De mer hårdföra bolsjevikerna har blivit allt mer reaktionära och beter sig på ett sätt som liknar utvecklingen innan andra världskriget då grupper från den kommunistiska vänstern långsamt gled över till nazismen. Samma utveckling sker i dag. Individer från den auktoritära vänster har gått över till extremhögern.
Då är det skönt att läsa en ny bok av den slovenske tänkaren Slavoj Zizek, en vänstertänkare som varken har backat in i ett rödbrunt mörker eller tappat udden i sin kritik av det kapitalistiska samhället. Zizek är filosof, sociolog och kulturkritiker, professor vid European Graduate School (Europäische Universität für Interdisziplinäre Studien) i Schweiz. Han är dessutom verksam vid ett flertal andra universitet och högskolor.
Hegel, Marx och Lacan
Född 1949 tillhör han en generation som var ung under sextiotalet, men till skillnad från många av 68-vänstern har han varken stagnerat eller låtit sitt tänkande lakas ut. Med grunden i hegeliansk kulturkritik, marxism och psykoanalys har han fört delar av vänsterns tänkande in i modern tid med hjälp av postmodernistiskt tänkande, framförallt med hjälp av Jaques Lacan.
Zizek har också lyckats skapa sig ett rejält utrymme digitalt. Hans föreläsningar och intervjuer med honom finns i massor på Youtube och liknande plattformar. Samtidigt är han konstant verksam som författare. Sedan 1989 har han skrivit ett 60-tal böcker.
Ärligt talat är det inte det lättaste att begripa sig på Zizek. Han skriver och talar i ett ständigt flöde och sysslar snarare med att kritisera det som är än med att säga hur det borde vara. Han kallar sig ”communist in a qualified sense”, vilket går att översätta med ”kommunist i egentlig mening”. Skriver den typ av texter man tycker sig nästan begripa medan man läser dem, men sen har rätt svårt att förklara i efterhand. Men han kommer ständigt tillbaka till idén om det gemensamma, om betydelsen av en stat som en sammanhållande enhet i samhället.
Zizek hånar gärna anarkister, nyliberaler och andra frihetliga, ser dem som naiva romantiker. Någon måste bygga vägar och se till att sopor tas om hand, brukar han resonera. Hela världens ekonomi kan inte heller bygga på servicejobb.
Han menar att den samtida politikens anspråk på att handla om medborgardeltagande och demokrati är en lögn, att den istället handlar om att administrera kapitalismen, se till att de som äger skyddas från de som inte äger. Han kommer ofta tillbaka till begreppet prekariat. De som aldrig får ett fast jobb, som ständigt går mellan vikariat, arbetslöshet och tillfälliga påhäng.
Pandemin som en global kris
När Zizek nu skriver om coronakrisen blir det med nödvändighet som att stiga ner i hans ständiga flöde, men nu med den senaste globala krisen i fokus. På många sätt är pandemin händelsen som han har väntat på, som han förberett sig för under alla decenniers tänkande och skrivande. Det hegelianska tänkandet fungerar som bäst när konflikten blir knivskarp och när starka krafter står emot varandra.
Den humor och slängighet som annars kännetecknar Zizeks skrivande får stå till sidan för en ovanligt tungsint text. Vi sitter alla i samma båt nu heter inledningskapitlet och den starka staten har plötsligt kommit i ropet igen konstaterar han. Oavsett styressätt och ideologisk inriktning har politiken reducerats till ett fåtal, på ytan enkla uppgifter. Att ta reda på vilka som är sjuka, ge dem vård och se till att det arbetas fram ett vaccin. Vilket visat sig vara betydligt svårare än det kanske borde vara.
Världen har delats upp i två grupper under pandemin. De som har alldeles för mycket att göra, som riskerar sina liv med att ta hand om alla som är sjuka och med att försöka få samhället att fungera när den enklaste av uppgift kan innebära att man drar på sig en sjukdom som kan leda till svårt lidande eller till och med döden. Och de som sitter hemma, isolerade, sysslolösa i väntan på en lösning. Den globala, neoliberala ekonomiska världsordningen har lett till en arbetsfördelning mellan länder som gör att inlåsningen leder till onödiga påfrestningar för vissa delar av världen och att andra delar hamnat i ett frustrerande limbo.
Zizeks svar på eländet blir hans vanliga svar, men här och nu blir han plötsligt mycket, mycket mer begriplig än han någonsin har varit. Det är som om pusslet till den handfull pusselbitar han sitter med har framträtt i all sin kaotiska motsägelsefullhet.
Kommunism som gemensam organisering
Den kommunism han talar om är inte kinesiskt förtryck eller romantiserat hippieflum, det är idén om en global organsiering av ekonomin, om att begränsa marknadens makt och att se till att olika nationalstater håller sig inom sina gränser. Internationell solidaritet utan invasiva ryck från rika stater med en sysslolös militär. Och det är tydligt att det är det som händer i världen just nu även om det inte identifieras som kommunism.
I många av de folkrika länder där pandemin rasar har politiker tvingats ta till socialistiska lösningar för att få samhället att fungera någorlunda. Man nationaliserar infrastruktur, begränsar marknadens makt, delar ut nödpengar till befolkningen och gör sjukvården till en gemensam angelägenhet.
Det är en lockande tanke, att vägen ut ur coronakaoset skulle kunna gå via att vi skapar en ny form av gemenskap, en kollektivism som är formad efter dagens behov. Jag gillar idén, samtidigt har Zizeks tänkande en tendens att begränsa sig till villkor som vi lever under i väst. Jag ser rätt lite av de grupper som nu börjar drabbas av viruset i hans värld. Ursprungsbefolkningen i Sydamerika som nu drabbas allt hårdare. De stora grupper på södra halvklotet som har lika lite tillgång till digital teknik och respiratorer som de har till politisk makt och modernitetens bekvämligheter.
Ingen text om virusets härjningar borde bortse från den värsta tragedin. Att en stor del av världen befolkning lever i en värld som inte är mer förberedd för en pandemi än vår del av världen var 1918. Men känner jag Zizek rätt kommer han dit för eller senare. Om än via krokiga vägar.
