När den kurdiske journalisten Behrouz Boochani flydde från regimen i Iran 2013, förvandlades resan mot frihet till sex år i ett illegalt flyktingläger. Och en flerfaldigt prisbelönad bok. För några dagar sedan fick han visum på Nya Zeeland.
I torsdags, den 23 juli, fick journalisten och filmaren Behrouz Boochani veta att han får visum på Nya Zeeland och flyktingstatus. Det ger honom en god möjlighet till att senare kunna få medborgarskap i landet. För honom är en väntan på totalt sju år över.
Under den här tiden har han hunnit bli flerfaldigt prisbelönad för sin bok No Friend but the mountains (Ingen annan vän än bergen) och uppmärksammad för en film: Chauka, please tell us the time (Chauka, var snäll och berätta vad klockan är, på svenska. Chauka är både ett namn på en fågel och ett högsäkerhets-klassat fängelse där Boochani har suttit).
Insmugglad mobiltelefon
Han har samtidigt skrivit ett antal reportage för bland annat The Guardian. Det mesta av hans skriv- och filmproduktion de senaste sju åren har kommit till på en insmugglad mobiltelefon.
Han har själv sagt i olika intervjuer att det var hans plikt att visa vad flyktingar utsattes för på ön Manus. Det är den största ön av Amiralitetsöarna i Bismarckarkipelagen och tillhör Papua Nya Guinea i västra Stilla havet.
Den tidigare australiska marinbasen på Manus omvandlade Australiens regering till internerings- och flyktingläger 2001. Senare har det blivit klassat som illegalt i en rättsprocess och officiellt förklarat som stängt för några år sedan.
Behrouz Boochani är en av de tusentals flyktingar som har suttit där, efter att ha sökt asyl i Australien. Med hjälp av en insmugglad mobil har han kunnat dokumentera och berätta om sin och andras tid i lägret.
Kurd i Iran
Boochani kommer ursprungligen från den tredje största kurdiska staden på iransk mark, Ilam, som ligger nära gränsen till Irak.
Han är kurd och skrev för tidningen Werya i landet (stavas också Varia) som fokuserar på kurdernas utsatta situation och kultur. Något som den iranska regimen inte tillät.
2011 blev han arresterad av den islamska revolutionens väktare och armé, Sepah, för sitt politiska ställningstagande i kurdfrågan, om det kurdiska folkets rätt till sin kultur och existens. Han blev då uppmanad att upphöra med sin journalistik i ämnet. Men det gjorde han inte.
Ett år senare blev flera av hans kollegor på tidningen arresterade när han själv inte befann sig på redaktionen. Han skrev om det på en webbsajt, Iranian reporters. Det gjorde hans situation värre i landet och våren 2013 lyckades han att fly därifrån.
”Jag sov inte på två månader men sedan lämnade jag Iran. Det var så farligt för mig. Jag tänkte att om jag kan publicera mina idéer i ett fritt land kan jag hjälpa mitt folk. Jag trodde att Australien var ett fritt land”, berättar han i en tidningsintervju med The Guardian.
Flyktingar torterades
Han reste genom sydöstra Asien och sökte asyl på australiska Christmas Island (Julöarna), på sin födelsedag den 23 juli samma år. I slutet av augusti blev han placerad i flyktinglägret på ön Manus.
I lägret bevittnade han hur flyktingar blev slagna, skjutna och mördade av vakter. Han såg hur människor dog för att de inte fick sjukvård när de behövde det. Och han fick se hur flera bröts ned mentalt och begick självmord.
Själv var han också utsatt, både av vakter och av sina egna destruktiva tankar. Men det som han uppger räddade honom, var hans journalistiska uppdrag:
Han dokumenterade det som hände i ord och bild med sin gömda mobitelefon.
I en intervju med The Guardian 2015, sa han:
“Jag är journalist. Jag är fortfarande en journalist på det här stället. Det här är mitt arbete och min plikt.”
Två gånger blev Boochani internerad, isolerad och torterad i det ökända högsäkerhetsfängelset Chauka på ön.
Vid ett av de här tillfällena blev han fängslad för att ha rapporterat om en hungerstrejk.
Medan Behrouz Boochani fortfarande var i förvar på Manus, fick han bland annat det australiensiska och prestigefyllda priset, The Victorian prize, för sin bok No friend but the mountains. Boken har han skrivit som textmeddelanden på en app och sedan fått hjälp med utifrån att redigera ihop den, efter egna anvisningar.
Boken
Han skriver i boken:
”…att styra fängelset är att vända fångarna mot varandra och att få till ännu djupare hat mellan människor. Fängelset behåller sin makt över tid; kraften att hålla människor i linje.”
” Vi är ett gäng vanliga människor som är inlåsta helt enkelt för att vi söker tillflykt. I det sammanhanget kan fängelsets största prestation vara att manipulera fram hatkänslor mellan oss.”
Vintern 2019 hölls han fortfarande kvar på Manus men då var flyktinglägret stängt. Det gjorde att han fick tillåtelse att delta på ett litteraturevent på Nya Zeeland med sin bok i fokus. Och då passade Behrouz Boochani på att söka asyl där.
Från staden Christchurch på Nya Zeelands Sydön säger han till The Guardian: ”Jag är mycket glad över att ha fått viss säkerhet när det gäller min framtid, jag känner mig lättad och säker, äntligen.”
”Men samtidigt kan jag inte fira det helt när så många människor som var fängslade med mig fortfarande kämpar för att bli fria. Och även om de släpps finns Australiens politik fortfarande kvar.”
Nu ifrågasätter politikern Judith Collins, ledare för The National party på Nya Zeeland, varför landets premiärminister har givit Behrouz Boochani flyktingstatus.
