När 80 miljoner flyktingar i bästa fall befinner sig i trånga väderutsatta tält jobbar majoriteten av våra politiker med hur strömmen av hungrande, krigsskadade, frustrerade människor på väg hit ska kunna begränsas till ett minimum.
Nu duger det förstås inte att tydligt uttala att vi faktiskt har slutat vara solidariska eller att vi helt enkelt tycker att vårt välstånd är viktigare än små barns överlevnad på annat håll. Vi tycker att vårt välstånd är viktigare än sjukvård värd namnet för ”dem där borta”
Det finns inga tydliga belägg för att hitkomna flyktingar i längden begränsar vårt välstånd, däremot gott om tecken på att vi alltmer är beroende av de hitkomnas arbetskraft. Men den diskussionen lämnar jag därhän i denna krönika och går frivilligt in i fällan att ta de främlingsfientligas argument på allvar. Fast socialdemokrater, liberaler, knappt ens moderater skulle acceptera att bli kallade främlingsfientliga.
Därför har de två paradnummer i sin argumentation – jag hånler först åt tanken att det inte finns plats i Sverige. Först och främst kräver de att faktiskt främlingsfientliga stater som Ungern och Polen ska ta sin beskärda del av ansvaret. Så nu sitter folk under tältduken i 40 graders hetta när det inte snöar och väntar på att Orbán och kompani ska skärpa sig. Suck!
Men det finns ytterligare ett paradargument. Vi vill inte att ”den svenska modellen” ska äventyras. Eller? En modell som medger explosionen av nyanskaffade husbilar, fritidsbåtar, fyrhjulingar och så vidare. Ja, naturligtvis inte för alla, men för en stor del av befolkningen. En modell som länge har garanterat fredliga förhandlingar på arbetsmarknaden.
Citat ur Wikipedia: ”Den svenska modellen eller den nordiska modellen är en politisk idé som i dess moderna tappning växte fram under 1930-talet som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen av ekonomisk tillväxt och lönsamhet och av socialdemokrater och socialliberaler drivna socialpolitiska utjämningssträvanden, idén om folkhemmet, som resulterade i ett slags oskrivet samhällskontrakt.”
En kompromiss mellan kapitalisternas tillväxtdrömmar och solidaritet. En kompromiss som tydligen inte innefattar de mest utsatta i Sverige och absolut inte folk födda på fel plats. Ja, och naturligtvis var miljön och klimatet inte parter i kompromissförhandlingarna. Även om det har skett en hel del sedan dess, så ser jag fortfarande inte Naturskyddsföreningens förhandlare vid bordet då de årliga kollektivavtalen fastställs. Ja, inte heller Läkare utan gränsers dito.
Men nu till saken. Det finns inget hot mot ”den svenska modellen” från flyktingar. Med avsevärt mindre att fördela på 1940-talet kunde själva modellen ändå användas. Nej, det som hotas heter lyxkonsumtion, en orimligt hög materiell standard (återigen är det detta som egentligen trumpetas ut under falsk flagg).
Så ja, solidaritet kräver att vi kan avstå från materiellt utrymme: ”Finns det hjärterum finns det stjärterum”. Men det kan också gå som för en familj jag kände. Till dem kom en fattig konstnärsstudent och krängde tavlor för småpengar och en kopp kaffe. Familjen tog sig an grabben utan någon övertygelse gällande tavlornas värde. ”År 1954 hade Bengt Lindström” – så hette konstnären – ”sin första separatutställning i Sverige. Det internationella genombrottet kom efter en utställning i Paris 1958” skriver Wikipedia.
Jo, det kan vara bra för både hjärta och välfärd att avstå lite.
Jag kan skönja ett slut på karantäneländet.
Polackerna var tvungna att välja mellan sociala välfärdssatsningar och liberala mänskliga rättigheter.
