Dora Wester och zonen – kapitel fyrtiofyra: Bluffen

Dora förvånades av att det inte kändes särskilt konstigt att prata till representanter för stora delen av den civiliserade delen av universum. Och kwonerna. Hon hade nästan väntat sig att få höra sin ord eka ut i tomheten, men insåg sitt misstag.

Durradurrafelsväng hade inte haft några problem att hitta bilder från jorden att visa kwonerna i hopp om att de var det minsta empatiska. Kanske skulle bilder av lekande barn, av idyllisk natur och vackra bilder från jorden alla hörn påverka dem? Få dem att mjukna? Uppkopplingen till kommunikatorn som Jonatan skyddade med sitt liv hade hållit sig stabil och hon hade kunnat få kontakt med ett av mobilnäten i närheten av honom och väl inne var nätet fullt av av filen. Nu låg den laddad bredvid filmen från Urbitskra i skeppsdatorn.

Hon gav signal till Dora att börja prata. Dora svalde ner skräcken och öppnade munnen.

– Hej, sa hon. Allihopa. Jag heter Dora och kommer från jorden. Det ställe som  ni är på väg att utplåna. Där finns miljarder människor. Vanliga människor som borde vara på jobbet, barn som borde vara i skolan. Älskade som borde sitta på någon restaurang och äta en romantiskt middag. Inte gömma sig i skyddsrum, inte  köra i panik ut från städerna för att rädda sig själva och dem de älskar.

Ett hånskratt från kwonernas ledare följdes av svavelosande eder och försäkringar om att hon skulle få en synnerligen hård behandling när de fick tag på henne. Och de skulle de.

– Lita på mig, skränade kwonen.

– Nej, det är det jag inte gör, sa Dora och gav ett tecken till Durradurrafelsväng som vevade runt i sin kajak några sekunder.

Kwonledarens röst tystnade tvärt.

– Jag lyckades fimpa deras kommunikation. Deras teknologi är svår att förstå, så jag kommer nog bara att blockera dem i några minuter.

Federationens virtuella talesperson hade också tystnat. Dora undrade om de också var blockerade eller om de helt enkelt bara väntade på vad hon hade att säga.

– Jag vet att ni hungrar, kwoner. Jag vet att ni är desperata. Men det ger er inte rätten att utplåna en hel planet. Det ger er ingen rätt alls. Och jag vet att ni i federationen hatar kwoner. Ni skulle helst se dem utplånas. Men jag vill att ni ska se en sak. Jag vill att ni ska tänka efter hur mycket er prestige är värd, hur mycket era egna barn är värda.

Hon svalde och pausade.

– Alla säger att kwoner inte har några barn. Att ni alla är soldater. Krigare. Jag har inte varit särskilt länge i er värld, men jag har träffat tillräckligt många olika folk för att vara rätt säker på att barn är barn på alla ställen, i alla tider, i alla kulturer. Det är det som är civilisation. Att låta barnen växa upp i fred, till trygga vuxna. Och trygga vuxna startar inga krig. De har inte ihjäl folk, de skövlar inte andras hem.

Dora såg i ögonvrån att Durradurrafelsväng vinkade ivrigt åt henne. Hon var redo att sätta igång den modifierade holografen. Dora hade väntat sig ett tjut från henne eller åtminstone någon form av självgott utrop, men hon var tydligen lika märkt av stundens allvar som alla andra.

– Tro mig, ekade Dora kwonledarens ord. Ni vill inte göra någonting de närmaste minuterna. Om någon inleder några som helst fientligheter skiter jag i det här. Och en sak är säker. Jag är just nu det enda hopp ni har.

Delvis var det en bluff. Om det visade sig att kwonerna, federationen eller ledarna på jorden inte var intresserade av fred så var hon ingen varelses hopp. Bara en naiv liten flicka som hamnat i en situation hon inte kunde ta sig ur eller lösa.

– Jävlar i arslet, hörde hon Durradurrafelsväng muttra.

– Vad är det?

– Jag får inte igång holografen. Jag har inte kraft nog.

Ondolun hostade diskret. Hur han nu kunde vara det som situationen var. Dora försökte få ögonkontakt med honom, men fick nöja sig med att lyssna på honom.

– Om vi kopplar samman oss kan du ta kraft från oss. Vi kommer ändå säkert inte ha någon nytta av våra vapen och det behövs inte mycket för att ta oss tillbaka till basen på månen.

– Visst. Att jag inte tänkte på de, sa Durradurrafelsväng imponerat. Du har njurar, du.

– Hjärna, sa Ondolun.

– Humor, Ondolun, resten av universum har det. Men kom igen, docka järnet.

Kajakerna var konstruerade för att kunna kopplas ihop för att kunna ta hand om skepp som av någon anledning behövde hjälp. För att hålla igång de livsuppehållande systemen i kajaken kopplades det hjälplösa skeppets strömförsörjningssystem. Genom att koppla sig samman i en kedja kunde de koncentrera energin till Durradurrafelsvängs skepp. I teorin.

Dora kände att hon inte kunde vara tyst längre. Både federationens styrkor och kwonernas verkade vänta. Antagligen hade de, precis som på jorden, insett att de åtminstone måste stanna upp en stund och analysera läget. Ingen ville lämna strupen bar för fienden, men situationen var svår att förstå.

– Jag ska strax visa er ett par filmer. Bilder av barn. Barn som borde få leka fritt, sitta i en sandlåda, en lerpöl eller vad det nu kan vara, men som nu är skräckslagna. Barn ska inte behöva känna dödsångest.

Independence Day, tänkte hon. Men hon gillade den. Hon gillade stora tal, trots att det var pinsamt. Antagligen gjorde hon sig till åtlöje inför hela jorden. Kanske på fler ställen, men det sket hon i. Hon var ingen krigare, ingen soldat. Hon hade inget intresse av att ha ihjäl någon. Det enda hon kunde göra var att snacka. Det var hon ju bra på.

– Dockningen är klar, sa Ondolun. Vi kan börja att överföra energi. Jag försöker seriekoppla våra elektromagnetiska sköldar. Så länge som vi har energi kommer inget skepp att kunna komma närmre oss än vi vill. Inget tjafs nu är grejen, va?

Dora log. Att höra Ondolun använda slang var som att höra sin mormor prata om punkrock.

– Trettio procent, sa Durradurrafelsväng. Du kanske kan jiddra lite till? Underhålla dem?

– Jiddra, sa Dora. Visst.

– När jag var barn, sa hon, var livet magiskt. Allt var nytt och spännande och jag hade ännu inte lärt mig att allt var omöjligt, farligt eller omoraliskt. Jag hade vuxna som tog hand om sånt åt mig. Det spelar ingen roll om fem kön eller ett är iblandade. Det spelar ingen roll om du är en intelligent svamp eller ett halvgalet träd. Det ett barn på jorden ser genom sina ögon är samma sak som barn ser överallt. Jonatan, min lärare, brukar säga att medvetandet är odelbart. Med det tror jag att han menar att att vara medveten är samma sak för alla. Upplevelsen av att finnas till är den samma.

Hon stannade upp. Hon insåg att hon aldrig haft en plan. Det lilla hon hade att säga var slut nu. Hon hoppades innerligt att Durradurrafelsväng skulle vara klar snart.

– 86 procent, fick hon i svar när hon frågade henne.

– Sjung en sång eller nåt. Berätta något roligt, föreslog Ant som hade varit förvånansvärt tyst.

Dora förstod att han retade henne, att han ville få henne lite arg. Lagom arg. Hon var väl ingen jävla nattradiopratare? Hon sjöng gärna, men inte för arméer. Hon drog långsamt efter andan och tänkte intensivt. En grupp skepp med tecknet för flottans ledning kom snabbt emot dem. Dora hoppades innerligt att Ondoluns modifierade kraftfält skulle hålla emot dem.

Till sin förvåning hörde Dora att någon började sjunga. En barnvisa på pidjin. Hon hade hört den många gånger. Den handlade om ett barn som satt vid elden i sitt hem och väntade på sin mor och far som var ute i krig medan barnets mormor tog hand om henne.

”Det är så svårt att kriga, det är så lätt att låta bli
och stryka tåren från den andras kind.”

Rösten var spöklikt vacker. Ihålig och hypnotiserande vacker.

Gruppen av stabsskepp flög allt långsammare. Deras långsamma rörelser såg koreograferade ut, som en märklig balett till utomjordisk musik. Dora såg mer än en hög potentat banka på rutan framför dem i vrede. Dora valde att inte säga något till dem. Hon hade kontroll nu. Trots att tårarna trillade. Rösten var så vacker och sången så sorglig.

– Om du inte sjunger så måste jag, sa Ondolun när han hade sjungit alla sex verserna.

Dora torkade en tår från sin kind. Tårar kan inte ha ihjäl någon. Tårar gör inte ont. Det är inte farligt att vara ledsen. Hennes pappas ord ekade i hennes huvud. Pappa, mumlade hon. Det är ju det det handlar om. Och mamma la hon till i tanken. Hon också.

– Nu!, ropade Durradurrafelsväng och det väldiga utrymmet mellan federationen och kwonerna lystes upp av ett starkt, blått ljus.

– Jag kör bara några frekvenser. Så det syns, men inte drar för mycket energi.

Dora hade trott att hon inte längre gick att imponera. Att hon redan hade sett så mycket märkliga saker att hon var försäkrad emot att bli chockerad. Men att se det djupa mörkret runt henne lysas upp av bilder av barn som lekte på en badstrand, som badade och skrattade, åt glass och kramade sina föräldrar. Och Annas röst som verkade eka ut i världsrymden.

Det Anna sa var inga konstigheter. Hon lät som om hon levererade kvällens nyheter eller undervisade skolbarn. Hon redogjorde för läget på jorden och försökte förklara att kwonerna aldrig skulle kunna få någon nytta av jorden. Människorna skulle slåss till sista blodsdroppe och hellre utplåna sig själv än att kapitulera. Dora visste inte hur mycket kwonerna visste om jorden, men hon hoppades att de sett att männsikorna var galna nog att göra något sånt. En hel planet full med självmordspiloter.

Durradurrafelsväng började få problem med att upprätthålla blockeringen av kwonernas och federationens kommunikation. All energi i skeppet och all hennes koncentration krävdes för att få holografen att fungera. Redan nu började den ryka illavarslande och hon kunde bara hoppas att den skulle hålla tillräckligt länge, men hon sa inget för att inte oroa Dora.

– Upphör genast med ditt trams, jordmask! Ju mer du ställer till med desto värre blir det för dig.

Dora tyckte att det lät som om det var en annan kwon som pratade, men det var svårt att höra skillnad på dem.

– Tyst, sa hon bara. Jag tittar på film.

Hon tog av sig hjälmen och vinklade mikrofonen i den mot munnen för att kunna tala utan att lyssna. Ingenting skulle få hindra henne nu.

Annas röst klingade ut efter en stund. Hennes sista ord gick ut på att kwonerna skulle titta och lyssna särskilt noga på nästa film. Det kunde hända att de kände igen någon i den.

Bilderna från Urbitskra fick Doras ögon att tåras igen. Döda arbetskwoner låg överallt, andra var sårade eller ihopsamlade i stora fållor omgivna av stängsel byggda av de taggiga och giftiga kookibärträdens grenar. Ingen kunde ta sig ut från fållorna utan att skada sig eller i värsta fall dö.. De såg ut som boskap i sin skam. Några försökte ta sin egna liv, men alla hade avväpnats noga och federationens soldater sköt helt enkelt de som visade suicidala tendenser med pilar med ett ämne som fick dem att tuppa av.

Kameran visade återigen hur Ilam bollade med en av pupporna och panorerade sedan över den väldiga slätt som bredde ut sig nedanför höjden där Ilam befann sig. När han zoomade in kunde Dora se hur grupper av federationssoldater höll kwonbarn i tiotusental i schack med hjälp av enkla, men effektiva vapen ingenjörstruppen de hade med sig hade byggt ihop på plats.