Krönikor

När alla budskap ska dåna som nyårsraketer hörs ingen

Jag och min vän tjafsar så att kafébordet vickar. Vi diskuterar amerikansk politik och landets ”färgstarke” president. Som vanligt är jag mest högljudd, men minst kunnig, av oss två.

– Jag tycker din jämförelse haltar! Reagan hade en politisk identitet och drev en linje som återfanns i faktisk politik. Visst, han var skådespelare i ungdomen och hade ett fördelaktigt yttre. Men du kan omöjligt jämföra honom och Trump på samma dag.

Vännen har tröttnat på mitt malande och rycker på axlarna. Han menar att tiderna alltid förändras och gränserna likaså. Sen säger han något om ”entertainer som entertainer”, innan vårt samtal ebbar ut. Att vännen studerat statskunskap och internationella relationer på prestigeuniversitet är han väluppfostrad nog att inte påminna mig om.

Min vän är ofta klok, men på denna punkt förblir vi oeniga. Att tiderna förändras och gränserna flyttas fram må så vara. Men allt ryms inte under samma paraply. Den pågående omstöpningen av politisk opinionsbildning och vår offentlighet är inte utan konsekvenser.

De finns nämligen överallt numera. Personer som slår på stortrumman för att få fram sitt politiska budskap. Ändamålsenligt eller inte – budskapet ska dåna som nyårsraketer. Rekommendationen att nyårsraketer vanligtvis skjuts upp en gång per år – är just bara en rekommendation.

Vi har fått en ny botten i offentligheten: politiska utspel, okvädingsord på Twitter och koranbränning. Allt i en enda röra. Det sistnämnda nyttjar yttrandefriheten aningslöst och till dess gräns, vilket drar frågan till sin spets. Det innebär också att en av demokratins vackraste principer riskerar att undergrävas från insidan. Ansvarig för koranbränning är den danska politikern Rasmus Paludan, grundare till partiet Stram kurs.

Vid torgmöten hånar Paludan islam och personer med utländsk bakgrund som närvarar, samtidigt som han förmedlar sitt politiska budskap. Paludan är i samband med detta dömd för Danmarks motsvarighet till hets mot folkgrupp. Festlig jipporasism, men likväl rasism.

Innan Paludan fann sin nuvarande roll, var han verksam som advokat. Paludan är en i raden av intelligenta personer, väl förtrogna med vårt politiska system, som målmedvetet sprider högerextrem propaganda. Det hela är inget harmlöst jippo utan politiska efterverkningar. Stram kurs ställde 2019 upp i folketingsvalet och var nära att komma in i Danmarks riksdag.

Det lättaste sättet att avancera i vår politiska offentlighet har blivit att kränka och hetsa mot redan utsatta grupper. Fenomenet kallas sensation och publikfrieri. Att formulera belagd religions- och migrationskritik i syfte att driva frågan sakpolitiskt är ointressant, eftersom det inte väcker samma uppmärksamhet. När sakpolitik utformas måste man dessutom belägga det man önskar förmedla.

Att retoriskt förmedla eller förenkla ett budskap är ofta nödvändigt och inget konstigt. I politisk kommunikation ska svängrummet vara generöst. Att politiker i valkampanjer eldar pengar eller lockar med nakenbilder, kan anses vara sensation och stötande. Men handlingarna pekar inte ut en specifik grupp människor och surfar inte politiskt på rasism.

Det har skett en återuppståndelse av åsikter och utspel jag trodde var övergivna sedan länge. Med skickliga kommunikatörer och ett nytt medielandskap har gränsen mellan roller och till den politiska makten blivit mer diffus.

Vem är högerextrem propagandist? Vem är ironisk Twitterhumorist? Och vem är partipolitiker? Allt i en enda röra.

På demokratins torg vill nämligen alla få sitt budskap sålt. Några har spännande demonstrationer och syns väl. Spektaklet drar till sig kunder, men vad som säljs är oklart. Andra står undanskymt och förlitar sig på stamkunderna som alltid handlar. De är stolta över sina kvalitetsprodukter, men sneglar avundsjukt på uppståndelse – plötsligt osäkra över val av försäljningsmetod.

Alla har rätt till sin plats på torget. Men i bruset av budskap och åsikter från olika sidor, uppstår en median, som påverkar utgångspunkter i samhällsdebatten. För när ytterkanten tangerar eller till och med överskrider lagen, förflyttas skalan och därmed fönstret för partipolitiskt möjliga utspel.

Omfattas en handling eller åsikt av yttrandefriheten är det demokratiskt avgörande att rätten till den upprätthålls. Att inom lagen osakligt kränka religiösa grupper, eller elda upp Koranen, är tillåtet att göra dag in och dag ut på demokratins torg.

För yttrandefriheten är en rättighet gentemot staten och en absolut sådan. Den styr de juridiska ramarna för åsiktsyttringar i vårt samhälle, vilket gör den till en maxgräns. Men maxgräns är inte synonymt med rekommenderad gräns eller kutym.

Vilka ramar som ska gälla på torget bestämmer säljarna, men faktiskt också kunderna. Yttrandefriheten är absolut, men reglerar som bekant bara de juridiska ramarna. Resten är upp till oss andra att besvara på demokratins torg.

Vegetarisk mat överlag. Gott, nyttigt och bättre för miljön. Normen med dagligt köttätande framstår som märklig, när man har varit utan en period.

Många små butiker, kaféer och frisörsalonger har tvingats lägga ner i samband med covid-19. Kedjor i all ära – men en stadsmiljö där köpcentrum och kedjor tar över känns inte kul alls.