I spoken word, jojk, gatukonst och målningar på traditionella utställningsarenor använder samer konsten för motstånd mot vad de kallar koloniseringen av Sápmi. Syre pratar med Moa Sandström, som skrivit en avhandling om samisk ”artivism”.
Vad tycker egentligen lokalbefolkningen om planerna på exploatering av Gállok/Kallak? Gruvbolaget Beowulf minings brittiska vd Clive Sinclair Poulton återger hur han brukar besvara frågan. Inför ett foto på en stenig ödemark slår han ut med handen och förklarar: ”I show them this picture and say: What local people?”. Under år 2013 sprids klippet på sociala medier och eldar på konflikten mellan bolaget och lokalbor, vars försörjning innefattar renbete på marken.
På en stödgala samma år inleder spoken word-artisten Timimie Märak sin protesttext What local people med följande ord: ”Vi påpekar alla kalhyggen men ni vänder oss ryggen / För varje by ni dränker skänker ni en slant / en ointressant engångssumma för att utåt sett inte försumma / Tror ni vi är dumma
Kolonialismen pågår ännu
Motståndet mot gruvplanerna i Jokkmokks kommun är ett av många exempel på hur samer använder konsten som ett vapen mot vad de kallar koloniseringen av Sápmi. Forskaren Moa Sandström har just disputerat i samiska studier vid Umeå universitet, med avhandlingen Dekoloniseringskonst. Artivism i 2010-talets Sápmi. Hon undersöker samisk artivism, alltså att använda konst för att förändra samhället – på gatan, i sociala medier och på klassiska konstarenor.
– Man har verkligen tagit plats i offentliga miljöer med symbolspråk och på sätt som ibland närmast tvingat folk att se. Det tyckte jag var väldigt intressant. Och att man så tydligt använder konsten i dekoloniserande syften, säger Moa Sandström.
Dekolonisering betyder motstånd mot vad som uppfattas som kolonialt. I avhandlingen undersöker hon både hur konstnärerna i projektet kritiserar det som uppfattas som kolonialt, och hur de tillhandahåller och tillämpar icke-koloniala alternativ. Ett centralt tema i den samiska artivismen är att koloniala aspekter av relationen mellan Sverige och Sápmi har osynliggjorts.
– Kolonialism ses ofta i Sverige som nåt som hör till andra europeiska stater långt borta för längesen, som något som Sverige inte är särskilt berört av eller delaktigt i. Svensk historieskrivning innefattar sällan vare sig relationen till kolonialism eller Sápmi. Det medför ett återskapande av ett osynliggörande, förklarar Moa Sandström.
Genom att beskriva exempelvis gruvbolags planer som ”kolonialism” synliggör forskningsdeltagarna att maktrelationen pågår än i dag. Konstnärerna drar även paralleller till andra länders kolonialism, till exempel i artivistkollektivet Suohpanterrors version av det klassiska brädspelet Den försvunna diamanten, Sámeetnama Diamánta (Samelands diamant).
– En viktig grej med artivismen är att man har formulerat den här kritiken som just anti-kolonial. Att belysa ett successivt, pågående, fråntagande av land, och göra det till en fråga om kolonialism kolliderar ganska fundamentalt med den generella berättelsen om Sverige.
Konstnärerna erbjuder en annan historieskrivning.
– Man använder konsten inte bara för att skapa uppmärksamhet kring frågorna, utan lyckas även framställa dem från samiska perspektiv. Diskussionen tar sin utgångspunkt i att Sápmi är samiskt land, och inte självklart Norrland eller svenskt territorium. Det ställer saker på ända. Vad händer då med till exempel makten om hur markerna ska förvaltas, vilka språk och berättelser som är centrala och hur intäkter från eventuella exploateringar ska fördelas.
Ifrågasätter sin egen roll
Själv är Moa Sandström inte same, och hon ställer sig i avhandlingen frågan: ”Varför är detta relevant ur vit, svensk, norrländsk, medelklass, högutbildad, någorlunda kvinnas etc. perspektiv och position?”.
– Kolonisering sker ju i en relation. Någon eller något koloniserar och någon eller något blir koloniserat. Så motståndet berör båda parter, och relationen dem emellan. I dekoloniseringen av Sápmi och Sverige krävs båda parters medverkan, även om respektives processer behöver se olika ut, förklarar hon.
Samtidigt som hon anser att koloniseringen rör alla har forskaren ifrågasatt sin roll under resans gång.
– Att som svensk befinna sig i samiska sammanhang där ”det samiska” är fokus för arbetet, och att som forskare befinna sig i aktivistiska sammanhang – båda de positionerna kan vara komplicerade och kräver ett stort mått av självreflektion.
Moa Sandström har medvetet valt att inte delta i eller skriva om vissa delar av det artivistiska dekoloniseringsarbetet.
– Jag tror på betydelsen av separatistiska rum i dekoloniseringsarbeten. Att delar av processen behöver tryggade utrymmen där kittet är vissa gemensamma erfarenheter som alla i rummet delar, och som arbetet där inom sedan kan utgå från.
Det senaste decenniets artivism till trots – kunskapsunderskottet kring samiska frågor är fortfarande stort, enligt Moa Sandström.
– När jag berättar vad jag forskar om säger folk antingen ”Wow så spännande, det händer så mycket just nu”, eller ett smått skamset ”Jag kan ingenting om samer”. Ja, och så västerbottniska gubbmän som ska förklara ”hur det egentligen ligger till”…
Vad som skulle krävas för att höja medvetandet om Sveriges relation till Sápmi och samer är bland annat utbildning, enligt Moa Sandström.
– Det är jätteviktigt. Inte bara i den svenska läroplanen utan även på lärarutbildningen. Samisk kultur, historia, samiska rättigheter och relationen Sverige-Sápmi är inte ett obligatoriskt moment. Det är ett jätteglapp, säger hon, och menar att det är ytterligare ett exempel på hur osynliggörande upprätthålls.
Men det finns skäl till hoppfullhet. Moa Sandström lyfter svenska kyrkans vitbok från 2016 som ett exempel på vilja till självrannsakan. I oktober i år tillkännagav kyrkan en vilja att be om ursäkt för historiska övergrepp som skett mot Sveriges samer, så som tvångsdop och medhjälp till till rasbiologiska skallmätningar under 1900-talet.
– Det rör på sig! Vi får otroligt mycket förfrågningar från studenter, journalister och kulturinstitutioner som vill inkludera och lyfta samiska perspektiv i sina verksamheter. Och jag är övertygad om att samiska konstnärer och kulturarbetare som arbetat så mycket med att synliggöra de här frågorna är en betydelsefull del i det.
Fotnot: I skrivande stund väntar Beowulf mining på beslut från regeringen rörande järnmalmsbrytningen i Gállok/Kallak.
