Coronapandemin har skrämt slag på en hel värld. Viruset skördar liv i framför allt storstadsområdena i de industrialiserade delarna av världen. Hittills i alla fall. I en globaliserad värld där många människor reser långa sträckor i sin vardag sprider sig sjukdomar snabbare än någonsin och de som först drabbas verkar vara människor som befinner sig nära olika ekonomiska centrum.
Den som följer nyhetsrapporteringen får lätt för sig att det är överallt som i Sverige, att problemet är överfulla sjukhus och bristen på sjukhusmateriel i ett samhälle som nyligen fungerade alldeles utmärkt. Men majoriteten av världens befolkning bor inte i välordnade välfärdssamhällen. Mer än 736 miljoner av alla människor på jorden levde 2015 i det FN kallar extrem fattigdom, på mindre än 1,9 dollar om dagen. Det var en sänkning från 1,9 miljarder 1990. Nu hotar den siffran att öka snabbt igen i coronans spår.
En stor grupp av dessa människor lever i slumområden i storstäder på södra halvklotet, men de finns också i relativt rika länder i vår del av världen. Migranter, daglönare, papperslösa – människor som inte har tillgång till sjukvård på grund av sin juridiska status eller på grund av att de helt enkelt inte har råd.
Brasilien stiger sakta i den sorgliga topplistan över länder som drabbats värst. I Sao Paolos slumområden, favelas, lever hundratusentals människor på liten yta och de flesta av dem, så många som 72 procent av dem som bor där, har inte pengar som räcker längre än en vecka framåt enligt en undersökning av den brasilianska organisationen ISA.
Många fattiga lever så generation efter generation, men det sker också en snabb rekrytering av nya fattiga när befolkningen på landsbygden trängs bort från sina byar och gårdar. Skogsskövlingen ökade i Amazonas med 64 procent i april enligt den brasilianska regeringens egna uppgifter, och människor som redan lever på mycket små resurser tvingas på flykt i sitt eget land.
Att flytta till något av slumområdena är oftast den enda utvägen för dessa människor, även om den vägen knappast leder till ett bättre liv. Redan nu är bostadsbristen skriande i Brasilien, enligt beräkningar saknas det 6,3 miljoner bostäder i landet och läget förvärras snabbt när stora befolkningsgrupper tvingas lämna landsbygden.
Svälten ligger inte långt borta för miljontals hushåll i landet. Många av dem är beroende av kvinnan i familjen och när nu pandemin sätter stopp för delar av den serviceindustri som 40 procent av landets befolkning arbetar inom riskerar många barn att svälta. Så många som 90 procent av dessa familjer lever med det hotet.
Men det mest sorgliga är ändå den inverkan som pandemin och skövlingen av landsbygden innebär tillsammans på ursprungsbefolkningen i Sydamerika. I den brasilianska delen av Amazonas lever uppåt en miljon människor utanför det industrialiserade samhället. Kulturer som har valt att hålla sig utanför det ”moderna” samhället. Människor som saknar motståndskraft mot många av de sjukdomar som vi ser som relativt oförargliga. Nu hotas deras livsstil på flera fronter.
Hotet består bland annat av tiotusentals illegala gruvbrytare som söker lyckan i de områden där dessa grupper grupper lever. Landets president Bolsonaro har inte visat något större intresse för att göra något åt hotet. Dels förnekar han konsekvent faran med pandemin, dels har han inte mycket till övers för dessa befolkningsgrupper som han mest ser som ett hinder för gruv- och skogsbolagens expansion.
Många av dem lever redan mellan två världar. Deras livsstil är anpassad till att man bor i mindre grupper på stora avstånd till varandra. Sjukdomar har inte kunnat spridas särskilt snabbt mellan dem och de har inte behövt bygga upp immunitet mot dem, men med tiden har industrisamhället kommit allt närmare dem, utan att de fått ta del av den välfärd som i alla fall existerar i teorin i städerna.
Enligt beräkningar av organisationen Articulation of indigenous peoples of Brazil (APIB) har den genomsnittliga byn där det bor ursprungsbefolkning 315 kilometer till närmaste intensivvårdsavdelning, i en del av världen där det är mödosamt att resa innebär det minst fyra till fem timmars resa. En tiondel av denna befolkning har minst dubbelt så långt till kvalificerad vård.
Detta visar sig också i statistiken. Allt fler av dessa byar och nomadiserande grupper drabbas allt hårdare. Dödligheten bland ursprungsbefolkningen i Brasilien är dubbelt så stor som bland den övriga befolkningen. Articulation of indigenous peoples of Brazil (APIB), som kämpar för över 900 000 människor som lever i stammar och byar, har registrerat 980 fall bland dessa. Av dem har över 12 procent dött. Vilket kan jämföras med ett nationellt snitt på 6,4 procent. Och allt eftersom viruset sprider sig lär dessa människor få det ännu värre. Helt i onödan.
Vi som lever i den rika delen av världen må vara i ett tillstånd av chock, men det gäller att vi minns att vårt välstånd bygger på att människor på andra platser är fattiga. Det är inte ett tillstånd som de flesta av oss har valt eller gillar, men det är en verklighet. När katastrofen står utanför dörren är det lätt att glömma att andra kan ha det ännu värre än vi. I det totala mörkret finns det oftast inga nyanser, men kanske kan det växa fram en insikt om att min lycka och frihet inte ska behöva bygga på att någon annan lider. Kanske kan det växa fram en insikt om att livet inte alls är ett nollsummespel. Och kanske kan vi få dem som har makten över våra samhällen att lyfta blicken från kortsiktig vinst och girighet och börja tänka på hela mänskligheten.
Jag kanske är naiv. Men hellre det än uppgiven.
Tumme upp:
När det blir som tuffast visar mänskligheten upp sina bästa sidor.
Tumme ned:
När det blir som tuffast visar vissa människor upp sina sämsta sida.
