I går skrev Malin Bergendal en ledare om migrationskommitténs negativa vägval. Knappt hann den publiceras innan Expressen gick ut med nyheten att S överväger att gå M till mötes i flera viktiga frågor, såsom att vi ska ha ett övergripande mål för hur många flyktingar vi ska ta emot, i linje med genomsnittet i EU. Man kan alltså tänka sig gå vidare trots att Miljöpartiet stretar emot. Enligt Expressen är då man beredd att ta smällen att regeringen faller.

Det är nu fem år sedan nyheterna kom om att Ungern skulle sätta upp murar för att skydda sig mot flyktingarna som kom in i Europa. De flesta av oss förfärades och förfasade oss över hur en demokrati kunnat sjunka så lågt. Mina ungerska släktingar invände att vi skulle bete oss likadant om förutsättningarna var detsamma.

Fortsättningen vet vi alla. Regeringen vacklade och det parti som uttalat att man aldrig skulle göra det svårare för flyktingar att komma in lät den “tillfälliga” lagen passera regeringens bord.

Man talade från början om att det var dags för andra länder att ta ett steg fram, visa sig och ta över stafettpinnen. Det blev aldrig så. EU:s migrationspolitik har reducerats till att handla om hur man ska skydda EU:s gräns från dem som behöver skydd.

Hur det går såg vi med all önskvärd tydlighet i våras, när barn, ungdomar, mammor och pappor stängdes in mellan grekiska gränspolisen och turkiska armen utan möjlighet att ta sig vare sig in i europa, eller ta sig tillbaka till flyktinglägren.

Det var med största sannolikhet svårigheten att komma in i Europa som minskade flyktingtrycket hos oss. Men exakt hur många barn som avvisats utanför vår gräns och därmed berövats rätten att få sin sak prövad, för att de inte fick med sig något pass när de flydde för sina liv, det kommer vi nog aldrig få veta. 

Förändringarna i opinionen i Sverige blev dramatiska. Från historiskt hög positiv inställning till ökat flyktingmottagande, till historiskt låg. I Som-institutets mätningar 2015 var det ca 40 procent som tyckte att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, lägre än någonsin. I samma mätningar i år var det 58 procent som tyckte detsamma, bara tre år har registrerat värre siffror. Det trots att migrationspolitiken nu är mycket striktare än då. Förändringen i opinion var ögonblicklig, sågs i mätningen några veckor före regeringsbeslutet till direkt efter och den har visat sig vara bestående. 

I kärnan av allt har Miljöpartiet hamnat. Efter förra mandatperioden, där många ansåg att de svek både i migrationsfrågan och i frågan om brunkolet och Vattenfall, står de här med två snarlika frågor. 

Migrationskommitténs förslag är värre än det vi talade om under hösten 2015 och de är långsiktiga. Istället för frågan om Vattenfall står nu regeringen med frågan om Preemraff, på sitt sätt lika avgörande i Sverige som Vattenfalls brunkol hade kunnat vara för Tyskland. Även om frågorna är likadana så har det politiska klimatet skiftat helt. MP som var fjärde störst i valet 2014 har i efter de här händelserna mest dansat desperat kring 4 procent. 

Vi vet inte vad som hade hänt om Miljöpartiet hade sagt nej i regeringen då. Reserverat sig mot beslutet och låtit S fälla regeringen. Men vi vet att de nu givits en andra chans. Den här gången måste de stå upp hela vägen.

Om det behövs, låt S fälla regeringen, ta ett omval. En av de viktigaste delarna av politiken är att driva opinion, och frågan om en human människosyn och flyktingars liv, den får inte förloras.