Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora smugit sig ner i bagageutrymmet på sin pappas bil för att följa med till zonen, den plats där pappan studerar ett märkligt fenomen i en damm. Vi har också träffat de blodtörstiga kwonerna och Jonatan som bor på planeten Espia där han arbetar som lärare både för planetens ursprungsbefolkning och nya simmare.
Det gick snabbt. Blixtsnabbt. I samma sekund som vattnet slöt sig över henne drogs hon nedåt. Det var som om vattnet inte bjöd något motstånd, som om det snarare tryckte henne nedåt än uppåt som hon var van vid när hon dykte i en sjö eller bassäng. Det krävdes ju kraft för att dyka bara några meter ner, men nu var det som om vattenytan var där nere snarare än ovanför henne. Hon kände Sonya greppa hennes högra fot, men inte heller hon kunde motstå det kraftiga suget från dammens botten.
Dora hade dragit ett så djupt andetag som möjligt när hon dök i, och gjorde allt hon kunde för att inte få panik och andas in vatten. Botten av dammen såg ut som en tratt, som om det fanns en öppning i botten av den, där ett vitaktigt ljus läckte in från en underjordisk flod eller kanske sjö. På några sekunder hade hon och Sonya dragits ner genom hålet i botten och befann sig i något som såg ut som en enorm grotta som verkade sträcka sig miltals åt alla håll, med små öppningar av grönt ljus mot det vita ljuset. Men hon såg inga väggar. Grottan verkade bara bestå av det vita ljuset och de gröna prickarna.
Sonya verkade relativt lugn. De rörde sig inte längre utan svävade tyngdlösa i det gränslösa milda ljuset. Ingen av dem vågade andas in. Det kändes inte riktigt om om de befann sig i vatten längre. Vatten bjöd på större motstånd och på det djupet de befann sig skulle trycket vara enormt. Men det var inte heller luft omkring dem. Vad det än var så fick de lov att hålla andan så länge de kunde.
Paniken vrålade i Dora. Hur länge kunde hon ha befunnit sig under ytan? En minut. Det var mer än hon trodde att hon kunde hålla andan. Hennes medvetande började svika henne. Hon såg stjärnor och ville intensivt öppna munnen och dra in vad det nu var för slags ämne hon befann sig i. Sonya såg hennes panik och skakade vildsint på huvudet och tryckte sin hand över hennes mun. Dora blev vansinnig av ilska, men gav upp och lät medvetandet rinna ifrån sig.
Genom diset hörde hon en märklig melodi som verkade spelas på en harpa av glas. Det sista hon förnam innan medvetandet rann ifrån henne var att en kraftig hand grep tag i hennes högra arm. Är det döden, tänkte hon och svimmade.
Growin hade räknat sekunderna medan han simmade genom Kaskelottunneln. Ingen visste varför Jonatan hade döpt den till det. Få visste vad en kaskelot var och Jonatans förklaringar hade inte hjälpt. Det var inte heller en tunnel i egentlig mening, utan bestod av tolv dammöppningar på tätt avstånd, ingen av dem ledde till någon beboelig plats. Trots att massor av andra simmare hade försökt övertala Jonatan om det livsfarliga i hans lust att undersöka dammarna närmare hade han envisats med att dubbelkolla, som han uttryckte det. Ordet var inte ens översättbart till killano, det pidginspråk som användes som lingua franca mellan simmare som kommunicerade med ordliknande ljud. Som om någon sa att någon var lite död. Antingar kollar man eller så kollar man inte.
Trots riskerna hade Jonatan ägnat närmare ett år åt att försiktigt undersöka dammarna. Hälften av dem visade sig vara precis så livsfarliga som alla redan visste att de var. Av resten var fyra bara tomma stenvärldar där ingenting inte kunde leva och två var trevliga idyller. I en av dem växte inget annat än nötträd. Enorma skogar som bara befolkades av ett slags fåglar som levde av nötterna. En minimalistisk ekologisk idyll som Jonatan snabbt insåg skulle förstöras om han berättade om den. Han tillbringade några dagar på planeten och iakttog fåglarna, försökte kommunicera med dem, men de verkade inte särskilt intelligenta. Han beslutade sig för att bara säga att han hade fel. Kaskelottunneln bestod av skitplaneter, livfarliga ställen på rad.
Efter tunneln gjorde Growin som Jonatan hade sagt, vänster, sen vänster. Och visst. En ny öppning hade dykt upp bredvid ärret efter den gamla jorddammen. Och precis nedanför den svävade en kvinna som höll i en annan som verkade ha svimmat. Av någon anledning kunde många varelser hålla andan längre i ingenmansland än på andra ställen. Med nödvändighet kunde bara varelser som levde under hyggligt liknande förhållanden umgås. Kolbaserade, som andades syre. Det fanns liv som baserades på andra grundämnen än kol och vars energiomsättning byggde på förbränning med hjälp av andra ämnen än syre, men ingen hade riktigt ork, tid eller resurser att skapa förutsättningar för att umgås över dessa skillnader. Simmare från samma grupp varelser som de få jordbor som levde utanför hemplaneten träffade ofta på simmare från andra grupper, men ingen hade något särskilt intresse av att försöka kommunicera. Eftersom ingen hade något att vinna på att skada varandra heller så simmade man för det mesta bara förbi varandra.
Han hade inte hört Jonatans förslag om att ta kvinnorna till Krakaterna, men det var självklart för honom. När han fått tag på den avsvimmade yngre kvinnan greppade han efter den andra kvinnan. Hon försvarade sig först, men lugnade sig snabbt. Han släpade dem med sig den korta simturen till säkerhet. På Krakaterna fanns inga människor. Ingen sjukvård som passade människor eller ens ett enda plåster. Men där fanns syre, och som alla simmare hade han fått lära sig första hjälpen för en rad olika varelser. Om kvinnorna inte hade hunnit dö skulle han nog kunna rädda dem.
Det svåra var att ta sig tillräckligt långt upp i dammen för att undkomma suget. Det var svårt nog för en ensam simmare. En stor del av träningen inför jobbet var att lära sig att undkomma suget. Det krävdes kraft och teknik. Och att ta sig upp med två mer eller mindre livlösa kroppar på släp var en konst som få behärskade. men Growin var inte vem som helst. Han var ett fullkomligt muskelknippe. Strax över två meter lång och byggd som en kroppsbyggare. Han och hans syskon hade vuxit upp på Espia som hade en svagare gravitation än jorden, vilket hade lett till att de vuxit sig stora och starka utan att behöva anstränga sig särskilt mycket. Det var lite besvärligare att röra sig i ingenmansland och dammarna med så stora kroppar, men hans överlägsna kraft kompenserade mer än väl för det.
Precis innan jämviktsläget började han få slut på syre. Han funderade ett tag på om han skulle släppa en av kvinnorna, att rädda en var bättre än att misslyckas med att rädda båda, men precis innan han gav upp dök en välkänd siluett upp vid hans sida. Någon annan verkade ha hört de rop på hjälp som Jonatan hade uppfattat i sin nötdröm. Dilanter Kwor, medlem av det valrossliknande folk som bodde I det enorma havet på Krakaterna. De hade inget som helst intresse av att arbeta som simmare, men de gillade att hänga runt dammen som låg på den enda lilla ön i havet för att jiddra med folk och plocka upp nyheter från andra världar. Inga nötträd växte på planeter, nötterna hade ingen effekt på krakaterna, och de ville inte ha några flummare på sin kära ö, så de tillät inte någon att plantera några träd där. Men de hade en naturlig känsla för vad som hände åtminstone nära dem i ingenmansland.
Till skillnad från valrossar var deras främre extremiteter väl utvecklade med tre fingrar och en motstående tumme. Evolutionen arbetade på liknande sätt överallt. Dilanter greppade de båda kvinnorna och simmade snabbt upp till ytan. Growin kände hur han lättade och kunde ta sig upp de sista metrarna upp till den syrerika luften ovanför. Luften var så pass syrerik att orutinerade simmare kunde bli vimmelkantiga vid sina första besök. Det gällde att andas försiktigt, ta in den bedrägligt friska luften i korta andetag, andas grunt, trots att kroppen vrålade åt dem att andas girigt och häftigt.
Dammens strand sluttade mjukt upp mot marken runt den. Det var en av de största dammar Growin kände till, flera kilometer bred. De flesta andra var högst ett par hundra meter breda. Men krakaternas damm var mer som en stor sjö än en damm. Han bröt vattenytan ett par hundra meter från stranden, andades ett kort andetag och lät lungorna syresätta blodet innan han andades in igen. Han såg att Dilanter redan släpat upp kvinnorna på stranden och började simma mot honom.
En stor grupp krakater, nyfikna av naturen, hade samlats runt Dilanter och de båda kvinnorna. De hjälpte honom att släpa upp dem på torra land och började tafatt försöka få liv i dem. Den äldre av dem hostade rätt snart till och började försöka försvara sig mot de närgångna monstren. Growin visste vilken effekt krakaterna kunde ha på simmare som var oförberedda på upplevelsen. Att plötsligt befinna sig mitt i ett gäng av dem utan att ens veta vad de var för ena måste vara en chockerande upplevelse. När han närmade sig stranden ropade han på sin knaggliga engelska att hon inte skulle oroa sig. Hon var bland vänner, bedyrade hann.
Efter att ha beordrat krakaterna att backa med några snabba gester skyndade han sig fram till den andra, yngre kvinnan. Han lade henne på sidan för att försöka få ut vattnet ur hennes lungor. Han vågade inte börja ge henne konstgjord andning om lungorna var fyllda av vatten. Han tryckte tafatt på hennes bröstkorg och såg till sin lättnad några deciliter vatten rinna ur hennes mun. Han vände henne snabbt på rygg och satte sin mun till hennes och började andas.
Hennes läppar kändes iskalla, men bara efter ett par andetag kände han livsgnistan tändas i henne. Kanske var det bara en illusion, han visste att hon inte var död, att hon inte var förlorad, men han började bli yr i huvudet. Han vågade inte fortsätta. Han viftade till den vakna kvinnan.
– Luften. Full av syre. Andas försiktigt, sa han på engelska.
Hon verkade förstå och satte sig vid hans sida och tog över behandlingen. Efter bara ett par andetag hostade den yngre kvinnan till och började andas. Krakaterna börja nynna en sång av tacksamhet. Deras värld dominerades av en uråldrig religion som helgade allt liv. De var vegetarianer och vägrade konsekvent delta i någon som helst verksamhet som gick ut på att skada någon varelse. Ett slags jättelika veganer med väldigt livlig fantasi. Den yngre kvinnan långsamt kom till liv började några av dem närma sig dem igen, men Growin såg skräcken i hennes ögon och viftade bort dem. Han visste att åtminstone Dilanter fattade killon ? och bad dem snabbt att backa.
Dora hörde fortfarande den märkliga musiken när världen långsamt kom tillbaka till henne. Det var som i en film, tänkte hon. Hallucinerade hon? Var det syrebristen som fick hennes hjärna att börja fantisera ihop en räddning?
Den jättelika mannen som satt vid hennes sida pratade engelska hörde hon nu. En märklig stel engelska som lät lite som något från en gammal film. Men det han sa var fullt begripligt. Han sa något om luften igen. Mycket syre. Hon brydde sig inte om luft. Hon stirrade på monstren som verkade sugna på att äta upp henne. Growin såg hennes blick.
– De är inte farliga. Snälla. Fredliga. Ni har haft tur.
– Vem är du? undrade Sonya, som hade kommit mer till sans än Dora.
Jätten ryckte förvånat till som om han var förvånad över att hon kunde tala, blinkade snabbt ett par gånger och svarade.
– Growin. Simmare från Espia. Vän med Jonatan. Från jorden.
Han såg på kvinnans blick att hon inte begrep särskilt mycket. Han försökte igen.
– Mitt namn är Growin, jordmänniska, sa han. Det fick räcka.
– Jag heter Sonya, sa kvinnan. Och det här är Dora.
Den yngre kvinnan tittade på Growin och log svagt. Hon pekade på krakaterna.
– Krakater, sa han. Bra människor.
Han såg ögonen vidgas på båda kvinnorna och insåg att de inte var vana vid att kalla monsterliknande varelser från andra planeter för människor, men de få människor som talade engelska hade med åren börjat använda ordet människa för alla former av intelligent liv. Ord som ”being” och ”creature” kändes föraktfulla och ”alien” var rent dumt. De kallade sig själva jordmänniskor.
– Var är vi? frågade Dora. I Söderhavet? Finns det valrossar i Söderhavet?
Growin fattade inte riktigt vad hon menade, men förstod att hon ville veta var de var. Han kunde inte komma på något sätt att berätta det skonsamt.
– På en annan planet. Ni föll ner i dammen och höll på att drunkna.
Den unga flickan blev plötsligt piggare. Growin tecknade snabb åt henne att andas försiktigare. Men hon for upp på fötter som om hon inte alls nyss varit på gränsen till att dö drunkningsdöden.
– Jag hade rätt! Jag hade rätt! Jag hade rätt, ropade hon triumferande, men kände plötsligt benen vika sig.
Hon vinglade till, men innan hon ramlade hade Growin rest sig upp och tagit tag i henne.
– Andas försiktigt, sa han tålmodigt och hjälpte henne att sätta sig.
– Jag visste det, sa hon.
Sonya stirrade på henne.
– Vad visste du?
– Dammen är en port till en annan värld.
Sonya stirrade på Growin som leende skakade på huvudet.
– Nej.
Dora såg ut att vilja resa sig upp igen.
– Lugn, sa han. Den är inte en port till en annan värld. Till miljoner världar.
