Resan ingen borde tvingas göra

Historien väver samman Faiaz berättelse med hans systers i en trots ämnet lätt berättad histora som aldrig blir tårdrypande eller sentimental. Den är faktisk. På ett mycket sympatiskt sätt. Och sympati är vad jag känner inför Faiaz. En bra kille som vill andra människor väl hamnar i en situation som ingen människa ska behöva hamna i, fängslad för att försöka ta sig över en gräns, ritad av människor, upprätthållen av människor för att hålla andra människor ute.

Romanen får mig snart att tänka på arbetarlitteratur. På den våg av böcker om vanliga människors vardag som växte sig större under förra seklets mitt, men som klingat av. Den tuffa miljön i fabrikerna, människor som slets ned för någon annans vinnings skull men som stod solidariska med varandra. Livshistorier som fick läsaren att tänka: Tänk om det var jag? Tänk om det var mina barn?

Det skär i mig av smärta när Faiaz tvingas se på när hans medfångar blir misshandlade. Jag ser någon av mina tre söner framför mig. Starka, smart killar som kan ta sig fram i livet. Men inlåsta utan att ha begått något brott mot en annan människa? Utan rent dricksvatten i ett nedslitet fängelse i Grekland? Utan ordentlig mat. Kvinnan vars mens övergått i en konstant blödning sedan tre veckor. Den förvirrade äldre mannen som irrar runt som ett spöke och knappt vet var han är längre.

Kropp och själ förtvinar när människor tvingas leva under sådana förhållanden. Det vet vi redan. Författare, konstnärer och vetenskapsmän har berättat om det för oss. Från nazistiska fångläger, från ideoligisk terror och från krigszoner. Vad är det som gör att vi accepterar att andra människor behandlas så?

De där andra

Svaret ligger, tror jag, i det där med ”andra”. I hur vårt tänkande och vår kultur fungerar. Människan kategoriserar allt. Det är så vårt tänkande och vårt språk fungerar. Ljus och mörker. Kallt och varmt. Färger, former, smaker, allt ordnar vi i relation till varandra och vårt sociala liv är inte annorlunda.

Ett barn får tidigt lära sig att vara på sin vakt mot främlingar. Mot dem som inte ser ut som vi. Mot dem som talar ett annat språk, bär andra kläder, äter annan mat. Men precis som så många andra saker vi lär oss är det inte så enkelt, med tiden är tanken att individen själv ska kunna lära sig att bedöma vilka människor hon kan lita på. Mänsklig utveckling handlar om att lämna de där grova kategoriseringarna bakom sig för att kunna ta emot världen och de som bor i den i sin helhet.

Det handlar om intellektuell utveckling lika mycket som känslomässig. Om att förstå den andra, fatta att hon är både är som jag helt och hållet och som sig själv helt och hållet. Det finns inget unikt i en människas upplevelse, samtidigt är allt unikt, nytt, oprövat. Det är en paradox som gör oss människor till ett stort äventyr. I grunden finns medvetandet. Vi vet att vi finns. Vi registrerar det som finns omkring oss och skapar en inre verklighet som påverkar oss lika mycket oavsett vilka vi är.

Det är en svindlande tanke att var och en av alla miljarder människor bär på en sån inre verklighet, har samma känslor som jag och samma behov. Jag tror att den som verkligen har försökt förstå det har svårt att hålla ifrån sig berättelser som Dowlatzais. Faiaz försiktighet, hans storögdhet inför det som vi här i Europa ser som självklart, är begriplig, nödvändig till och med. Under läsningen funderar jag alltmer på de mekanismer som gör att vi accepterar att människor tvingas leva under sådana förhållanden.

Miljoner på flykt

Enligt UNHCR var 70,8 miljoner människor på flykt år 2018. 41,9 av dem var internflyktingar, på flykt i sitt hemland. 25,9 miljoner hade flytt över en gräns. Alla av dem hade inte flytt det året, utan hade varit på flykt sedan tidigare.

En liten, liten bråkdel av dessa människor hittar hit, till välfärdslandet Sverige. Här hoppas de få en fristad från förtryck och förföljelse. En fristad som med tiden blivit allt mer svår att finna. I världen. I Sverige.

Fyra av fem flyktingar söker skydd i ett grannland. I Turkiet finns omkring 4 miljoner flyktingar från Syrien. I Pakistan finns runt 1,5 miljoner från Afghanistan. Samlade i läger där tillvaron är hårdare än människor egentligen klarar. Hälften av dem är barn.

De ses inte som fullvärdiga medborgare eller ens människor i sina hemland. De tillhör fel grupp, har fel språk, fel religion och kultur. När de kommer till oss här i Sverige, som har rätten till asyl inskriven i lagen ses de som en börda, en fara mot vår kultur och vårt samhälle.

När jag var barn bodde det 8 miljoner människor i Sverige. Nu bor här 10 miljoner. Det är ingen dramatisk ökning på ett halvt sekel. Sverige är ett stort land. Åtminstone i relation till befolkningstätheten. Om vi var lika trångbodda som i Monaco skulle det bo över sex miljarder människor här. Ungefär lika mycket människor som det bor på jorden i dag.

Hjärnan räcker inte

Jag försöker tänka mig alla de där människorna. Var och en med en berättelse som i Dowlatzais bok. Vuxna och barn, kvinnor och män. En, tio, hundra, tusen. Men det är omöjligt. Vår hjärna är skapt för en annan tid, ett annat samhälle där människor levde ett mindre liv, med betydligt färre kontakter. Det är den hjärnan som måste förfinas, förädlas. Förses med insikter som kan jaga bort oro och rädsla och ge tydliga moraliska principer för hur vi ska förhålla oss till de där andra. Det finns plats för mer folk här. Om ett barn håller på att drunkna hoppar vi i vattnet och räddar det.

Allt är så självklart i sin enkelhet. Det är självklart att Faiaz och hans syster förtjänar ett liv i fred. Jag tror att de flesta som skulle läsa om hans resa skulle konstatera det. Det är inte frågan. Frågan är hur vi bygger ett samhälle där de båda syskonen självklart är välkomna. Eller ännu hellre hur vi bygger en värld där de aldrig skulle ha behövt fly från första början?