Ett slutdatum för pandemin kan vi inte bestämma

Det finns i allmänhet ingen som helst anledning att jämföra Jonas Gardell med Donald Trump. Om man ändå försöker kan man komma fram till att den ena har hjärta och hjärna och den andra tycks sakna båda. Den ena har humor medan den andra på sin höjd är tragikomisk.

Som till exempel i våras, när coronapandemin slog till. När Trump till slut hade insett att pandemin var på riktigt och att vissa åtgärder behövdes sa han att det ändå måste finnas ett slutdatum. Senast efter påsk, annars skulle ekonomin ta för mycket skada. Som om man kunde teckna avtal med ett virus!

Nästan ett halvår senare skriver Jonas Gardell i Expressen att vi behöver ett slutdatum. Ett datum när folkmassor och trängsel blir okej igen. För kulturens skull. Vi måste bestämma oss för att fortsätta, skriver han. ”Länder som plågats av krig och terrorism har alltid strävat efter det. Att fortsätta. En buss sprängs, ett köpcentrum utsätts för en självmordsattack. Man upprörs, man sörjer, man skriker ut sin vrede. Men nästa dag går bussarna som vanligt. Nästa dag öppnar åter köpcentret.”

Ja, så är det, nästa dag går bussarna. Man reser sig efter katastrofen och sedan går man vidare. Och köpcentret öppnar. Men det är vad som händer efteråt. Det här är inte efteråt, det är under tiden.

Vi vill kunna planera livet. Skolstart, studenten, en begravning. En tågsemester i Europa, en fotbollsmatch, en fest eller en föreställning. Eller ett besök hos någon som bor på ett äldreboende och på sin höjd har fått vinka genom en plastskärm till familj och vänner det senaste halvåret. Men hur skulle vi kunna göra det?

För en artist som uppträder inför publik är det förstås ytterst enerverande, för om man inte kan boka in föreställningar, hur ska man då kunna planera sin ekonomi? Och det är där skon klämmer. Det handlar i det stora hela inte om vårt behov av kulturen, för kulturen finns alltid. Den hittar sina vägar, oberoende av hur många man får vara i lokalen. Kultur är inte nödvändigtvis det man kan köpa biljetter till. Kvällen när Jonas Gardells föreställning inte blir av ägnar någon åt att skriva en novell eller spela in en låt med sitt band.  

Men det hjälper inte artisterna och de andra som har till yrke att stå på scen inför en stor publik. Så klart inte. Det är klart att Jonas Gardell är frustrerad och förbannad.

I fredags meddelade regeringen att de har beslutat om ett stödpaket till idrott och kultur och att de ska se över reglerna för teater- och underhållningsindustrin. Det är två av de tre saker som Jonas Gardell krävde i Expressen för ett par veckor sedan, konstaterar han. Den tredje är ett datum när allt kan dra igång som vanligt igen. Ett slutdatum för pandemin.

Men ett slutdatum för pandemin kan vi inte bestämma. Det är inte en politisk fråga. Tänk om det här bara är en i en lång rad av pandemier framöver? Om ”som vanligt” inte kan bli ”som vanligt” igen utan bara ”som förr”? De frågor som uppstår då är däremot definitivt politiska: Hur ser en långtidslösning ut, eller en lösning som kan användas i flera situationer, utan att begränsa kulturen, demokratin och våra liv tillsammans? Utan att lämna fältet fritt för auktoritära krafter? Det är det vi behöver planera, inte vilket datum man kan börja sälja biljetter.