Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken går som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
En annan huvudsaklig programpunkt i manifestet Språnget är vad som kallas för »energidemokrati«: tanken att förnybar energi närhelst det är möjligt ska ägas och stå under kontroll av det offentliga eller de lokala gemenskaperna. Detta i syfte att de nya kraftverkens ekonomiska och materiella vinster koncentreras i mycket mindre utsträckning än i fossilbränsleindustrin. Här inspirerades vi av energiomställningen i Tyskland, där hundratals städer och samhällen har återtagit kontrollen över energiförsörjningen från privata företag.
Det har även lett till att en mängd gröna kooperativ har uppstått, där elproduktionens vinster bevaras i den lokala gemenskapen och betalar för allmännyttiga tjänster. Men vi bestämde att vi behöver mer än energidemokrati. Vi behöver också energirättvisa och till och med energigottgörelse. Ty de senaste tvåhundra årens utveckling av energiproduktionen och andra smutsiga industrier har tvingat de fattigaste gemenskaperna att bära en fruktansvärt oproportionerlig del av de miljörelaterade bördorna, samtidigt som de i alltför liten utsträckning fått del av de ekonomiska vinsterna.
Detta är skälet till att Språnget fastslår att »ursprungsfolk och andra som stått i skottlinjen för förorenande industrier bör vara de första att få offentligt stöd för sina egna rena energiprojekt.«
Vissa finner dessa kopplingar skrämmande. Vi får höra att det är svårt nog att minska utsläppen – varför lägga ytterligare sten på börda genom att försöka lösa så mycket annat på samma gång? Men vi menar att om tanken är att vi ska skapa ett hälsosammare förhållande till jorden genom att sluta uttömma dess tillgångar som om de var oändliga, så kan det knappast skada om vi samtidigt försöker skapa ett hälsosammare förhållande till varandra. Under mycket lång tid har vi erbjudits åtgärder som isolerar de miljörelaterade kriserna från de ekonomiska och sociala system som driver dem. Det är exakt den modellen som inte har lett till några resultat. Däremot har en holistisk omvandling aldrig prövats på nationell skala.
Ett annat exempel. Språnget erkänner uttryckligen den roll som vår utrikespolitik har spelat (och fortfarande spelar) i att driva människor från sina hem och söka asyl i andra länder. Vissa drivs till detta av de svåra ekonomiska konsekvenserna av handelsavtal som vår regering har stöttat, andra av de gruvanläggningar som våra företag har byggt. Åter andra drivs till detta av krig som vår regering har bidragit till eller finansierat.
Allt detta – handelsavtalen, krigen, gruvorna – har i hög utsträckning bidragit till den globala ökningen av växthusgasutsläpp, och därmed är det nu också själva klimatförändringarna som tvingar människor att lämna sina hem. Därför bestämde vi oss för att omformulera migrationsrätten som en klimaträttvisefråga. Vi uttryckte tydligt att vi måste öppna våra gränser för många fler migranter och flyktingar, och att alla arbetare, oavsett immigrationsstatus, måste ha fulla anställningsrättigheter och arbetarskydd.
Vi ska inte göra detta av barmhärtighet eller som ett uttryck för vårt goda hjärta, utan för att klimatförändringarna i sin globala komplexitet lär oss att våra öden är och alltid har varit sammanlänkade. I grund och botten handlar allt det här om vad för slags människor vi vill vara när det inte längre går att förneka konsekvenserna av våra gemensamma handlingar. Frågan är moralisk och andlig i lika hög grad som den är ekonomisk och politisk.
Vi visste att ett av de största hinder som vårt valprogram skulle stöta på var den mäktiga föreställningen om att vi lever i en tid då allt hänger på åtstramningar: vi har i decennier fått höra att staten alltid är pank, med den logiska följden att det ter sig fåfängt att ens drömma om ett genuint jämlikt samhälle. Därför tog vi i nära samarbete med ett lag ekonomer fram ett parallellt dokument som visade exakt hur vi skulle ha råd att genomföra vår plan.
Innan vi offentliggjorde programmet kontaktade vi en mängd organisationer och kända personer. Om och om igen fick vi höra: Ja. Det är det här vi vill stå för. Låt oss sätta press på våra politiker. Åt skogen med kanadensisk försiktighet.
Nationalikoner ställde sig utan att tveka på vår sida: Neil Young. Leonard Cohen. Författaren Yann Martel skrev tillbaka att detta borde »ropas ut från taken«. Detta var ett sällsynt dokument som undertecknades av Greenpeace, Canadian Labour Congress’ (kanadensisk paraplyorganisation för fackföreningar) ordförande och ursprungsfolkens äldste, som den berömde talespersonen för Haidafolket och tillika mästerbildhuggaren Guujaaw. Allt som allt över tvåhundra organisationer.
Med tanke på den här ursprungliga entusiasmen blev vi uppriktigt sagt lite överraskade av vad som hände när vi lanserade programmet i den större världen. »Ett jäkla liv« vore en underdrift.
Till att börja med återuppstod vår tidigare premiärminister Brian Mulroney från pensionärstillvaron för att dubba Språnget till »en ny ekonominihilistisk filosofi« som »måste motarbetas och besegras«. Efter att NDP (Nya demokratiska partiet) röstade för att stödja programmets inriktning och debattera kring dess mer specifika innehåll tillkännagav tre sittande »premiers« (motsvarande provinsernas premiärministrar), som representerade tre olika politiska partier, att de fördömde det. »Hundratals städer skulle suddas bort från kartan. I morgon. Och förvandlas till spökstäder«, sade den ene. »Ett existentiellt hot«, sade den andre. Och slutligen, från (den nu före detta) NDP-premiärministern för Alberta: »Ett förräderi«.
Intressant nog tycks inget av detta ha fått särskilt stor genklang på gräsrotsnivå. Folk fortsätter att skriva på programmet. De fortsätter att starta lokala Språnget-filialer. Och enligt en opinionsundersökning som gjordes vid bakslagets kulmen stödde en majoritet av Green Party- NDP- och Liberal-väljare huvuddragen i manifestet Språnget. Till och med tjugo procent av Conservatives. Jag menar att detta avslöjar en ganska intressant splittring: En mängd människor med olika politiska hemvister läste Språnget och tyckte att det lät riktigt vettigt, till och med inspirerande. Men eliterna var, oavsett partitillhörighet, ense om att det lät som världens ände.
Vad kan vi då dra för slutsatser av en sådan klyfta? Det var i själva verket bara en enda mening i Språnget som förorsakade allt detta rabalder: den som påpekade att vi inte kan bygga mer fossilbaserad »infrastruktur som innebär ökad utvinning under flera decennier in i framtiden«. Det var meningen som handlade om »inga pipelines«.
Låt oss analysera det en smula. Från ett vetenskapligt perspektiv är detta inte alls kontroversiellt. I Paris förhandlade regeringarna fram ett klimatavtal enligt vilket uppvärmningen skulle hållas under 2 grader samtidigt som man skulle »anstränga sig för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader«. (Det var Justin Trudeaus delegation som kämpade för att få med den mer ambitiösa formuleringen.)
För att sätta det i perspektiv har vi redan värmt upp planeten med cirka 1 grad från där vi befann oss innan människan började elda upp kol i industriell skala. Så om målet ligger på 1,5–2 grader innebär det att vår kolbudget är mycket begränsad. För att hålla den – och forskarna har varit mycket tydliga med detta – måste vi låta större delen av vår nuvarande kolreserv ligga kvar under jord. Vad gäller särskilt smutsiga fossilbränslen, som Albertas bitumen, innebär det att mellan åttiofem och nittio procent måste stanna kvar under jord. Dessa siffror härrör från referentgranskad forskning som har publicerats bland annat i tidskriften Nature, och den är inte ifrågasatt.
Samma sak gäller för att öppna upp nya fossilbränslegränser genom teknik som fracking. Och det är inget som våra politiker bestrider. De erkänner att deras nuvarande mål för utsläppsminskning – och detta gäller inte bara Kanada – kommer resultera i långt högre temperaturer än vad de kom överens om i Paris. De landar inte i en kolbudget som ger 1,5–2 grader. De landar i en uppvärmning på 3–4 grader – om vi ens lyckas uppnå de målen. Ett stort om.
Vi kan debattera om huruvida det är värt att vidta de mycket tunga åtgärder som krävs för att inte låta jordens uppvärmning uppgå till mellan 3 och 4 grader (vilket klimatforskare för övrigt menar är oförenligt med något som skulle kunna beskrivas som en organiserad civilisation). Det skulle vara en intressant debatt. Men det är inte den debatten vi har. De som argumenterar för vetenskapligt grundade åtgärder som stämmer överens med vår egen regerings högst offentligt uttalade mål, blir i stället tillsagda att hålla mun och sluta vara så destruktiva.
Ordfront förlag 2020
