I lågor del 44 – Rädslan för en spartansk framtid

Som Guardians George Monbiot uttrycker det kan planetens tillgångar förse oss med »tillräckligt för det privata och lyx för det gemensamma« i form av »fantastiska parker och lekparker, offentliga idrottsanläggningar och simhallar, gallerier, koloniträdgårdar och kollektivtrafik.« Emellertid håller jorden inte för den omöjliga drömmen om privat lyx för alla. Detta är samma sak som ekonomen Kate Raworth efterfrågar i sin bok Donutekonomi: »att möta allas behov inom ramen för planetens möjligheter« genom ekonomier som »får oss att blomstra oavsett om de växer eller inte.«

I det här avseendet finns det mycket att lära av rörelser ledda av ursprungsfolk i Bolivia och Ecuador som sätter begreppet buen vivir (att leva gott) i centrum för sina krav på en förändrad miljöpolitik: här ligger fokus på rätten till ett gott liv, i motsats till ett liv som kräver mer och mer genom ständigt eskalerande konsumtion och planerat åldrande av varor.

Vi kan räkna med att motståndarna till Green New Deal kommer att fortsätta att sprida rädsla för att det som föreslås är en spartansk framtid, med ständig försakelse och statlig kontroll. Det går förvisso inte att förneka att de rikaste tio till tjugo procenten av mänskligheten kommer att behöva förändra sina liv. Förändringar kommer att ske, det kommer att finnas områden inom vilka de av oss som tillhör den här kategorin kommer att behöva göra inskränkningar – vad gäller flygresor, köttkonsumtion och slöseri på energi – men det kommer också att uppstå nya nöjen och nya utrymmen för att skapa överflöd.

När vi debatterar dessa svåra frågor måste vi också komma ihåg att planetens hälsa är den enskilt största avgörande faktorn för allas vår livskvalitet. Jag har vadat igenom mer än min beskärda del av förödelse till följd av orkaner och superstormar, från Katrina och Sandy till Maria, och andats in allt för mycket luft fylld av partiklar från alltför många självantända skogsbränder. Det gör att jag med visshet kan säga att en framtid präglad av klimatstörningar är en dyster och kärv framtid, en framtid där samtliga våra materiella ägodelar kan gå upp i rök och förvandlas till aska förfärande fort. Vi kan låtsas som om ett av de alternativ som står oss till buds är att förlänga status quo in i framtiden.

Men det är en fantasi. Förändringen kommer ske, på ett eller annat sätt. Valet handlar om huruvida vi försöker forma den förändringen till allas maximala bästa, eller passivt väntar medan andra krafter de som alstras ur klimatkatastrofer, knapphet och rädslan inför »den andre« – gör oss till något annat än vi är.

Allt detta gör att en Green New Deal måste inbegripa stränga kontrollsystem i alla länder – inklusive regelbundna mätningar av utsläppen – för att vi ska kunna vara säkra på att faktiskt uppnå de rigorösa utsläppsminskningar som vetenskapen förordar. Om vi tror att det kommer att ske av sig självt bara för att vi övergår till förnybara energikällor och bygger energieffektiva hus är risken att vi hamnar i den mest ironiska av situationer, nämligen att Green New Deal utmynnar i ökade utsläpp.

Green New Deal måste kort sagt utgöra »a work in progress«, ett pågående arbete, som bara kommer att vara lika kraftfullt som de sociala rörelser, fackföreningar, forskare och lokala gemenskaper som verkar för att den ska leva upp till sitt löfte. Just nu är civilsamhället inte ens i närheten av att vara lika starkt eller organiserat som det var på 1930-talet då New Deal-erans enorma reformer drevs igenom. Ändå finns tecken på styrka, från rörelser mot massinspärrning och deportering till metoo, vågen av lärarstrejker, ursprungsfolkledda oljeledningsblockader, utfasning av fossilbränslen, kvinnodemonstrationer, skolstrejker för klimatet, Sunrise-rörelsen, uppsvinget av stödet för allmän sjukvård (Medicare), och mycket mer.

Men vägen är fortfarande lång till det slags oberoende makt som krävs för att få igenom och skydda en verkligt nydanande Green New Deal, och det är därför som det är så viktigt att vi utnyttjar det existerande ramverket som ett kraftfullt verktyg för att skapa den makten – en vision för att förena rörelser som i nuläget inte kommunicerar med varandra, och för att göra dem avsevärt mycket större.

Detta projekt som förlöjligas som en vänstervriden »katalog« eller »önskelista« måste förvandlas till en oemotståndlig berättelse om framtiden, som kopplar ihop de många olika saker i vardagslivet som måste omvandlas eller försvaras: sjukvård och sysselsättning, barnomsorg och fängelsemiljöer, ren luft och fritid.

Just nu utmålas Green New Deal som en räcka krav utan koppling sinsemellan, eftersom de flesta bland oss har fostrats till att undvika en systematisk och historisk analys av kapitalismen. På samma sätt har vi fostrats till att betrakta nästan alla de kriser som produceras av vårt system (ekonomisk ojämlikhet, våld mot kvinnor, vit makt-rörelsen, oupphörliga krig, ekologiska sammanbrott) som sinsemellan åtskilda. Inifrån detta rigida tankesätt är det lätt att avfärda en övergripande och intersektionell vision som Green New Deal som en grönfärgad »katalog« över allt som vänstern någonsin har velat.

Det är just därför som en av de mest angelägna uppgifterna framför oss ligger i att använda alla verktyg som står till buds för att visa hur dessa överlappande kriser i själva verket är ofrånkomligt sammankopplade – och kan övervinnas endast genom en holistisk vision för social och ekonomisk förvandling. Vi kan exempelvis påpeka att hur snabbt vi än agerar för att minska utsläppen kommer det att bli varmare, och stormarna kommer bli svårare. När de stormarna krockar med sjukvårdssystem som har utarmats genom decennier av nedskärningar kommer tusentals att betala med sina liv, precis som så tragiskt skedde i Puerto Rico i efterdyningarna av Maria. Det är därför som fokus på allmän sjukvård i Green New Deal inte utgör ett opportunistiskt tillägg – utan en väsentlig del av hur vi ska kunna bibehålla vår mänsklighet i den stormande framtid som är vår.

Och många fler kopplingar måste göras. De som klagar på att klimatåtgärderna tyngs av förment ovidkommande krav på barnomsorg och avgiftsfri eftergymnasial utbildning bör med fördel påminna sig om att vårdyrken (som i stor utsträckning är kvinnodominerade) är ganska klimatsmarta och kan bli det ännu mer med effektiv planering. Med andra ord förtjänar de att betraktas som »gröna jobb«, med samma förmåner, samma investeringar och samma löner som går att leva på som de mansdominerade professionerna inom sektorn för förnybar energi, effektivitet och kollektivtrafik.

Samtidigt måste föräldraledighet och jämlika löner införas för att göra dessa branscher mindre mansdominerade, vilket är skälet till att båda dessa reformer ingår i Green New Deal-resolutionen. Vi har fostrats till att betrakta våra frågor som skilda från varandra. Det har de aldrig varit.

För att dessa kopplingar ska bli synliga på ett sätt som gör dem relevanta i det allmänna medvetandet krävs en massiv deltagardemokrati. Det första steget för anställda i alla branscher (sjukhus, skolor, universitet, teknik, tillverkning, media med mera) är att göra upp egna planer för en snabb utfasning av fossilbränslen samtidigt som man medverkar till Green New Deals målsättning att göra slut på fattigdomen, skapa bra jobb och överbrygga ras- och könsrelaterade välståndsklyftor. Green New Deal-resolutionen efterlyser uttryckligen den här formen av demokratiskt decentraliserat ledarskap, och dess förverkligande skulle betyda mycket för att skapa brett stöd för denna plattform: ett stöd som är nödvändigt om de mäktiga elitistiska krafter som redan mobiliserar mot den ska kunna besegras.

Och det finns ännu fler kopplingar som kan göras. En jobbgaranti är en väsentlig del av en snabb och rättvis omställning snarare än ett socialistiskt tillägg som inte har med saken att göra. En sådan garanti skulle omedelbart minska trycket på arbetare att ta de slags jobb som är destruktiva för planeten, eftersom alla kommer kunna ta den tid som krävs för att skola om sig och hitta arbete i någon av de många branscher som kommer expandera på ett spektakulärt sätt.

Alla dessa grundläggande försörjningsfrågor (om anställningstrygghet, sjukvård, barnomsorg, utbildning och bostäder) handlar i själva verket om att skapa ett sammanhang där vår tids stegrande ekonomiska otrygghet angrips vid dess källa. Och det har ett direkt samband med förmågan att hantera klimatrubbingarna: ju tryggare man känner sig över att ens familj inte kommer att lida brist på mat, medicin och tak över huvudet, desto mindre sårbar är man för de rasistiska demagogiska krafter som kommer att spela på de rädslor som ofrånkomligen uppstår i perioder av stora förändringar. Med andra ord: det är på det här sättet som vi kommer att hantera den bristande empati som följer på en allt varmare värld.

En sista koppling som jag vill nämna har att göra med begreppet »gottgörelse« eller »reparation«. Resolutionen efterlyser skapandet av välbetalda jobb, »sanering och skydd av hotade, utrotningshotade och bräckliga ekosystem«, och »sanering av befintliga dumpningsplatser för miljöfarligt avfall i syfte att säkerställa ekonomisk utveckling och hållbarhet för dessa platser.«

Sådana platser finns det gott om över hela USA: hela landskap som lämnats att ruttna när de inte längre kan utnyttjas för fracking, gruvdrift och borrning. Det påminner om hur den här kulturen behandlar människor. Det är precis så vi har fostrats att handskas med våra prylar – använd dem en gång, eller tills de går sönder. Släng dem sedan och köp nya. Samma sak har gjorts mot så många arbetare i den nyliberala eran: de förbrukas och lämnas över till missbruk och hopplöshet. Det är vad hela fängelseindustrin handlar om: att låsa in gigantiska delar av befolkningen som har större ekonomiskt värde som fängelsearbetare och siffror på privatägda fängelsers excel-ark än vad de har som fria arbetare.

Det finns väldigt mycket att säga om plikten att gottgöra och reparera – reparera vårt förhållande till jorden och till varandra. Förvisso utgör klimatförändringarna en kris som skapats av alltför mycket växthusgasutsläpp i atmosfären. Men på ett djupare plan utgör de samtidigt en kris för ett tänkesätt som sätter utvinning i fokus: ett sätt att betrakta såväl naturen som merparten av dess befolkning som tillgångar att förbruka och slänga bort. Det är en slit- och släng-ekonomi, eller, som jag kallar det, en uppdrags- och gräv-ekonomi. Och jag är djupt övertygad om att vi inte kommer att klara oss ur den här krisen utan ett skifte i vår livsåskådning på alla nivåer, ett skifte till en etik som grundar sig i omsorg och reparation. Vi måste reparera marken. Vi måste reparera våra grejer. Och utan att rädas, reparera förhållandena inom våra länder och mellan dem.

Vi får aldrig glömma att fossilbränsleeran grundades av en våldsam kleptokrati med två fundamentala stölder – av människor och mark – som blev upptakten till en förment oändlig expansion. Vägen till förnyelse går via vidräkning och reparation: en vidräkning med vårt förflutna och en reparation av förhållandet till de människor som betalade det högsta priset för den första industriella revolutionen.

Oförmågan att konfrontera dessa bistra sanningar har länge gjort att alla föreställningar om ett kollektivt »vi« framstår som ett hån. Det är först när vi tar sanningarna på allvar som våra samhällen kan befrias så att vi kan söka vårt gemensamma mål. I själva verket kanske det största löfte som Green New Deal kommer med ligger i den känslan av gemensamma mål. Ty det är inte bara jordens livsuppehållande system som rasar samman rakt framför oss. Det är även vår sociala väv, på så många sätt och på samma gång.

Tecknen på sprickbildningarna finns överallt – från de falska nyheternas och de galna konspirationsteoriernas frammarsch till vårt åderförkalkade politiska system. Det är här som en Green New Deal – tack vare just sin omfattning, ambition och angelägenhet – skulle kunna utgöra det kollektiva mål som äntligen tilllåter oss att överbrygga alla dessa skiljelinjer.
Green New Deal utgör inte ett magiskt botemedel mot rasism, kvinnofientlighet, homofobi eller transfobi – det är missförhållanden som vi fortfarande kommer att behöva konfrontera. Men om den går igenom som lag, trots alla de krafter som gör motstånd, skulle den hos väldigt många ingjuta en känsla av ett gemensamt arbete för något som är större än vi själva. Något som alla tar del i att skapa. Och det skulle ge oss ett gemensamt mål, en betydligt bättre situation än den vi befinner oss i. Ett mål som vår sentida kapitalistiska kultur är i synnerligen stort behov av just nu.

Om den här typen av djupare relationer mellan splittrade människor och en allt varmare planet ligger långt bortom policymakarnas område, så kan det vara värt att påminna sig om den helt centrala roll som konstnärerna spelade under New Deal-eran. Manusförfattare, fotografer, muralmålare och romanförfattare bidrog alla till att berätta historien om vad som var möjligt. Om en Green New Deal ska lyckas kommer även vi att behöva en mängd historieberättares färdigheter och kunskaper: konstnärer, psykologer, andliga ledare, historiker och många fler.

Det återstår mycket innan plattformen Green New Deal är något som alla kan se sin framtid i. Misstag har redan gjorts, och fler kommer att göras. Men inget av det har tillnärmelsevis lika stor betydelse som det som detta snabbväxande politiska projekt faktiskt har förstått.

Green New Deal kommer att behöva ständigt övervakas och manas på av sakkunniga med gedigen kunskap om vad som fordras för att utsläppen ska minska i den takt som vetenskapen kräver, liksom av sociala rörelser som har decenniers erfarenhet av både miljöförstöring och falska klimatlösningar. Men samtidigt som vi förblir på vår vakt måste vi se till att inte förlora den övergripande bilden ur sikte: att detta utgör den potentiella livlina som vi alla har en helig och moralisk skyldighet att anstränga oss för att gripa tag i.

Sunrise-rörelsens unga ledare, som så starkt har verkat för den ökande entusiasmen för en Green New Deal, talar om vårt kollektiva ögonblick i termer av något som är både »löftesrikt och farligt«. Det stämmer precis. Och allt som händer från och med nu måste ske med förståelse av båda sakerna.

Ordfront förlag 2020