Vi befinner oss i en tid av stora omvälvningar. Konflikten mellan liv och lönsamhet har ställts på sin spets. Före pandemin tänkte de styrande i alla länder i första hand på näringslivets tillväxt och det offentligas finanser. Nu tänker de i första hand på att rädda liv. Arbetslinjen är avskaffad, utan diskussion. Vi hoppas att den aldrig återinförs.
Ingen tror längre att förmågan att försörja sig genom förvärvsarbete beror på den enskilda individens flit eller begåvning. Arbetslinjen har lett till ett system där sjuka människor trots läkarintyg utförsäkras enligt godtyckliga bedömningar hos Försäkringskassan. När Socialdemokraterna kom till makten 2014 hade de utlovat en mänskligare sjukförsäkring. Stupstocken, att sjukförsäkringen hade ett bestämt slutdatum, skulle bort.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll genomförde 2015 en reform som enligt henne gjorde ”att 30 000 fler personer slipper bli sjuka i år än tidigare år”. Vad som egentligen hände är nu kartlagt av forskaren Niklas Altermark, statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Hans bok Avslagsmaskinen (Verbal) visar en annan verklighet: ”Stupstocken ersätts av en fallucka som kan finnas lite var som helst under sjukperioden. I synnerhet ökar avslagen efter 180 dagar, då den enskilde ska prövas mot ’ett sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.’ ”
Lagen ändrades inte, en byråkratisk revolution började inom Försäkringskassan. Den nya generaldirektören Ann-Marie Begler genomförde en unikt effektiv omorganisation. I stället för individanpassat stöd infördes skrivbordsbedömningar med objektiva fynd som nyckelbegrepp. Läkarintyg började underkännas på löpande band.
För att en person ska godkännas som sjuk måste sjukdomen synas på röntgen eller i prover, annars blir det avslag. Inga objektiva fynd syns vid psykisk ohälsa, inte heller i den nya tidens stressrelaterade utmattningsdepressioner eller det gamla industrisamhällets diffusa smärttillstånd.
En stor del av den snabbt växande ohälsan föll nu utanför sjukförsäkringen. Avslagen för sjukpenningsansökningar i samband med psykisk ohälsa har enligt Altermark nittondubblats sedan 2018. Men sjukdomarna försvinner inte. De sjuka får betala, i värsta fall med sina liv.
Försäkringskassan sätter sig över både läkarintyg och domstolar. När Högsta förvaltningsdomstolen 2018 gav en sängliggande ME-sjuk kvinna rätt höll Försäkringskassan fast vid sin linje: inga pengar! Varken prejudicerande domar eller lagtexters förarbeten påverkar praxis. I förarbetena sägs att ”ett vanligt arbete” är just det, inte något specialanpassat som kan klaras utan fungerande kropp eller hjärna.
Efter domen från Högsta förvaltningsdomstolen fick handläggarna höra: ”Det här påverkar egentligen ingenting… Kör på som vanligt.” Niklas Altermark skriver: ”Avslag ges utan rättsligt stöd och i den officiella retoriken heter det att färre blir sjuka.”
Handläggarnas uppgift blir, som en av dem formulerar saken, att ”slå hål på det här”, det vill säga läkarintygen. Försäkringskassan har infört en egen syn på verkligheten, med begreppet ”på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten” som oslagbart sorteringsinstrument. Det räcker med handläggarens fantasi om ett enda sådant arbete på hela arbetsmarknaden för att neka sjukpeng. I den föreställningen ingår arbeten som kan utföras liggande, och att psykiskt sjuka kan arbeta i parker, på lager eller i en kassa: ”Det är slående och genomgående att handläggarna tänker sig att lågstatusarbeten ställer låga krav.”
Systemet ändrades inte, men Ann-Marie Begler sparkades när kritiken blev politiskt besvärande, trots tidigare lovord från Annika Strandhäll för ”målmedvetet arbete för en rättssäkerhet i verksamheten med ordning och reda.”
De utförsäkrade sjuka blir ekonomiskt beroende av sina närmaste eller kommunalt försörjningsstöd. För att få del av det måste en människa först sälja allt den äger, inklusive bostad och bil. Det är en process som garanterat förvärrar alla hälsoproblem och fördyrar sjukvården. Men utgifterna uppstår hos regioner och kommuner, inte staten. Kostnaderna för minskad arbetsförmåga och förlorade människoliv har ingen räknat på.
Ett av kraven i det nya reformprogrammet ”Ingen ska falla mellan stolarna” som antagits av Riksförbundet för social och mental hälsa, är: ”Basinkomst och meningsfull sysselsättning”. En succesiv övergång till basinkomst pågår redan, i och med alla de olika ersättningssystem till företag och individer som införts i pandemin. Garantipension och barnbidrag är också exempel på basinkomst. För hundra år sedan var sådant utopiska drömmar.
De få försök som gjorts med basinkomst pekar på goda effekter på folkhälsan. Det viktiga är inte att inkomsten ska gå att leva på, en sådan nivå har samhället aldrig kunnat garantera. Det viktiga är att den inte sänks om en person börjar arbeta. Det handlar inte om höga nivåer, i försöket i Finland 560 euro, cirka 6 000 kronor, i månaden. Ett svenskt försök i Blekinge (Alain Topor med flera 2015) har visat att ett så litet tillskott som 500 kronor i månaden under nio månader hade avgörande betydelse i psykiskt sjukas vardag. Bland annat minskade behovet av sjukvård.
Vi kräver:
• Svenska försök med basinkomst på lokal nivå.
• Ett slut på Försäkringskassans fantasier om en arbetsmarknad som inte existerar och en återgång till respekt för läkares yrkeskunskap.
• En upprättelsekommission för att granska hur många sjuka som berövats sjukpenning.
• Sjuka som blivit utan den ersättning som de enligt lagen har rätt till bör kompenseras. Om de dött bör ersättning utgå till deras efterlevande.
Den psykiska ohälsan har länge utgjort en lika allvarlig pandemi som coronaviruset. Varje år sker 1 500 suicid enbart i Sverige. Det blir 6 000 döda på fyra år, ungefär lika många som hittills dött i covid-19.
