Aldrig har väl de ekonomiska klyftorna tydliggjorts som när Ann Linde meddelade det sorgesamma beskedet att svenskarnas kommande utlandssemestrar är inställda.
– Jag skulle inte boka en utlandsresa, var Ann Lindes råd till befolkningen.
Regeringens besked att sommarens solresor borde ställas låg i linje med deras tidigare beslut att landets skidanläggningar skulle stänga ner under påsken.
Föga kunde regeringen ana den motreaktion som följde på besluten om inställda resor. Bättre bemedlade stockholmare hotade att med att besöka sina fritidshus och därmed belasta landsbygdens sjukvård.
När regeringen låter bilden av inställda after ski representera pandemins skadeverkningar konstrueras ett narrativ där lidandet likställs med inställd konsumtion. Ju mer pengar som inte kan spenderas, desto mer lidande och därmed anses personen bli desto mer skyddsvärd.
När en grupp pekas ut som särskilt lidande är det inte långt till att de även ges tolkningsföreträde i debatten. Tolkningsföreträdet innebär att gruppen sätter agendan för diskussionen. Plötsligt har debatten om inställda resor blivit en ”snackis” och det låter som om det vore en inskränkning av de mänskliga rättigheterna.
För att kunna sätta agendan behöver de kapitalstarka grupperna agera i symbios med myndigheternas beslut. Ett av de första beslut som regeringen fattade i samband med pandemins utbrott var att ge miljardstöd till landets flygföretag och SAS i synnerhet.
Som skäl för stödet angav regeringen flygbranschens samhällsviktiga funktioner, exempelvis brandflyg. Men det underliggande skälet var att förändra folkets resvanor, till att åter använda flyget vid semesterresor.
Det kan tyckas märkligt att storföretag som SAS, med kapitalstarka ägare, får stöd i miljardklassen. Snarare ska beslutet ses som en del av den agenda som är grunden till narrativet om de mest skyddsvärda. Att kapitalstarka grupper är de mest skyddsvärda bekräftas i de nya reglerna för socialförsäkringarna.
Personer med hög inkomst och trygga anställningsvillkor har fått se att ”taket” i ersättningsnivåerna har höjts betydligt. Motsatsen återfinns hos arbetstagare med osäkra villkor, som har att se fram emot en fortsatt låg ersättningsnivå.
Förändringarna inom socialförsäkringarna efter pandemins utbrott har tydliggjort skiktningen av befolkningen och i förlängningen de olika skiktens skyddsvärde.
Myndigheternas agerande under coronakrisen kan tolkas enligt maktteorier. En hegemoni skapas kring de mest skyddsvärda, i detta fall kapitalstarka grupper. Återstoden av befolkningen, de mindre privilegierade grupperna, blir ”undanskuffade”, enligt rättssociologen Thomas Mathiesen.
Undanträngningsmekanismen innebär att utvalda gruppers åsikter tillmäts ett högre värde och därmed anses mer skyddsvärda. Åt de underprivilegierade återstår endast ”handklappningar” och gratis pizza.
Thomas Mathiesens maktteorier går att applicera på debatten om inställda utlandsresor. Ett narrativ skapas. Svenskarna framställs som ett semestrande folk i fjärran länder och enligt narrativets spelregler blir vinnaren den som förlorar mest pengar.
Att svenskar är ett solsemestrande folk stämmer dåligt med verkligheten. Avsaknad av semester eller fritidshus har blivit en fattigdomsmarkör. 16 procent av landets befolkning lever kring fattigdomsstrecket och bland den gruppen är det fem gånger vanligare att inte ha råd med semester. Var tionde invånare i landet saknar möjlighet till den ens enklaste resa, exempelvis till besök hos släktingar.
När det gäller utlandsresor eller fritidshus blir klassreproduktionen än tydligare. En tredjedel av arbetarna har inte möjlighet att resa till solen. I den gruppen återfinns personer med låg inkomst och ensamstående föräldrar som tvingas till deltidsarbete. Just deltidsarbete är en faktor som ger både lägre inkomst och försvårar tillgång till socialförsäkringarna.
Narrativet att alla har åkt på solsemester skiktar skoleleverna direkt vid terminsstarten. Berättelser från exotiska resmål blir en tydlig statusmarkör, men samtidigt en smärtsam påminnelse för de barn som tvingats tillbringa sommaren hemmavid.
Men narrativet går att bryta. Skolan har ett socioekonomiskt uppdrag som utjämnande faktor och som lärare kan jag använda den progressiva pedagogiken. Istället för statusmarkörer låter jag elevens berättelser präglas av emotionella känslor. Känslorna omvandlas till långa meningar med målande beskrivningar av exempelvis naturfenomen som solnedgången.
Vad kan jag göra för att bryta hegemonin och skapa ett inkluderande samhälle? Svaret finns i Agenda 2030, FN:s dokument över de globala målen. De globala målen är omställningen till ett fredligt och hållbart samhälle. Genomförandet av målen sker med ett rättviseperspektiv mot de, sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekterna av omställningen. Det unika med Agenda 2030 är att inkludera även marginaliserade grupper i den politiska processen.
Utbildning ses som väsentlig i kampen mot fattigdom. Skolan får en särskild roll att lära eleven det kritiska förhållningssättet genom att ifrågasätta sina handlingsmönster.
En åtgärd som alla kan göra är att upphöra med flygcharter och all inclusive. Välj istället tågluffning genom dina grannländer och ät på lokala restauranger, uppmanar Agenda 2030.
Plötsligt händer det … Det förändrade resmönster som förordas i Agenda 2030 har redan spritt sig bland den svenska befolkningen. Antalet människor som åker på semester med tåg har ökat lavinartat, samtidigt som Thailandsresorna med flyg har halverats. Den senaste trenden att semestra i Sverige, svemestra, har gått om utlandsresorna. Orsaken till det förändrade resmönstret beror framförallt på uppmärksamheten i klimatfrågan. Människor upplever en flygskam och ser samtidigt en möjlighet till att kunna deltaga i klimatomställningen.
Hur ska samhället te sig efter coronakrisen? Återgång till status quo eller omställning mot ett hållbart samhälle? Vill vi ha omställning till ett hållbart och rättvist samhälle, har Agenda 2030 de bästa förutsättningarna. Agendan ser människan som ett subjekt enligt naturrätten och låter därmed samtliga medborgare delta i den politiska processen, oavsett förmögenhet.
Ett exempel på implementeringen av Agenda 2030 kan vara de regioner i landet som erbjudit gratis sommarkort på kollektivtrafiken. Syftet med sommarkorten är främst att de ska vara en utjämnande faktor men även ökad frihet för ungdomar att upptäcka nya platser, oavsett ekonomisk bakgrund.
