Gui Congyou heter Kinas ambassadör i Sverige. I en intervju med SVT i januari förklarade han sin syn på begreppet pressfrihet i samband med att svenska medier har rapporterat om hur Kina behandlar den svenskkinesiske förläggaren Gui Minhai.
Han jämför de två länderna med två boxare – en tungviktare och en lättviktare, en stor och en liten. Lättviktaren kommer fram och muckar med tungviktaren, som ”av vänlighet och god vilja” uppmanar den lille att sköta sig själv. Men lättviktaren vägrar lyssna utan insisterar på att ”bryta sig in i tungviktsboxarens hem”. Sen frågar han retoriskt vad den store har för val. Svaret är att de kommer att ”fortsätta rådgivningen”.
Det stora landet ska alltså diktera vad medierna i det lilla ska göra. Just för att de är stora. De kan väl hålla på med sin rådgivning bäst de vill – de kan ju inte gärna starta krig med Sverige. Och det finns ingen minister att hota, för regeringen får ju inte lägga sig i vad medierna gör. Inte public service heller.
Däremot kan Kina hota med handelskrig, och det gör de också. När kultur- och demokratiminister Amanda Lind hade varit med vid Svenska Pen:s utdelning av Tucholskypriset till Gui Minhai var Gui Congyou snart framme och talade om att ingen minsann ska kunna ”skada Kinas intressen” och samtidigt göra stora vinster i Kina. ”Självklart” skulle det här påverka handel och ekonomi.
Ja, kanske det, men frågan är om det bara är negativt. Enligt Kinakännarna Torbjörn Lodén, professor emeritus vid Stockholms universitet, och Karl Hallding, forskningsledare på Stockholm Environment institute, finns det ingen anledning att tro att kinesiska företag respekterar avtal om sekretess utomlands – de har inte den friheten. Tänk Huawei och integritet, till exempel.
Om mediernas situation i Kina säger förresten Gui Congyou att journalistikens roll är att ”bygga en bro bestående av kommunikation, ömsesidig förståelse och samarbete mellan folk, mellan samhällen och mellan länder och spela en positiv roll.” Att kineser som har ens de mest diskreta kontakter med varsamt kritiska journalister utomlands ibland bara försvinner säger han inte.
Amanda Lind kom till prisutdelningen, men kommentarerna angående hotelserna är sparsmakade, om det ens finns några. Vad det beror på är svårt att säga. Men låt Kina hota med handelskrig – vi kan ju själva låta bli att köpa deras telefoner, handla från deras postorderföretag eller skriva några som helst avtal med företag i ett totalitärt land som försöker styra även andra länders medier.
En bojkott av Kina utifrån pressfrihetsfrågan, eller en debatt om en bojkott, skulle dessutom kunna sätta fokus på vad pressfrihet innebär här. Att den till exempel inte ger utrymme för att ett parti kallar in medierna till riksdagen för uppläxning när de känner sig illa behandlade.
I dag, tisdagen den 25 februari, har Gui Minhai dömts till tio års fängelse i Kina för att ”olagligt ha tillhandahållit information” till Sverige. Han har varit fängslad nästan hela tiden sedan 2015, och fyra av hans kolleger försvann vid det tillfället. Utrikesminister Ann Linde kräver att Gui Minhai släpps fri och att svenska myndigheter ska få möjlighet att ge honom stöd. Det är väl ett lämpligt tillfälle att börja en bojkott.
Semmeldagen!
Rättslöshet.
