Glöd · Ledare

Det är inte pengar som saknas för en systemförändring

Den 16 mars i år, dagen som på många sätt markerar början på den svenska coronakrisen, gick regeringen ut och presenterade ett stödpaket till svenskt näringsliv på 300 miljarder kronor. I denna summa ingick bland annat korttidspermitteringar, sjuklönekostnader och anstånd på skatt. Finansminister Magdalena Andersson intygade flera gånger att brist på pengar inte var ett problem, det viktigaste var att förhindra uppsägningar och konkurser.

Pengarna kommer inte ta slut, oroa er inte, var också budskapet från Tillväxtverket till alla företag när de desperat försökte vara först med sina ansökningar om korttidsstöd. Ni behöver inte skynda er, pengarna kommer räcka.

I skrivande stund (25 augusti 2020) har 27,7 miljarder kronor betalats ut i korttidsstöd för perioden 16 mars till 31 augusti. Sammanlagt är det 572 803 personer som blivit korttidspermitterade. I snitt innebär det 8 792 kronor per person och månad under den här perioden.

I samma skrivande stund har bara 1,1 av de 39 miljarder som avsatts till så kallat omställningsstöd betalats ut. Omställningsstödet, som enbart ska täcka fasta utgifter och inga lönekostnader, är för krångligt och dessutom dyrt att söka, eftersom det kräver stora arbetsinsatser från revisorer för att ansökan ska vara giltig (och jag tänker inte ens börja prata om vilka det är som fått miljonbelopp utbetalade i omställningsstöd, för Expressen har redan gjort det väldigt tydligt. Hint: de redan rika så klart). Drygt 38 miljarder ligger alltså outnyttjade och skvalpar, samtidigt som inte ett enda ekonomiskt stöd till egenföretagare lagts fram.

Från februari 2020 till juni 2020 ökade antalet arbetslösa inskrivna på arbetsförmedlingen med lite mer än 100 000 personer. Hur många av dessa som varit tvungna att lägga ner sina enskilda firmor för att få ta del av a-kassan är dock okänt eftersom sådan statistik tydligen inte förs. Bland de nyligen arbetslösa går många fortfarande runt och inväntar besked kring huruvida de ens kommer få någon a-kassa, flera månader senare.

Det är alltså ungefär 700 000 personer som antingen förlorat sina jobb eller blivit korttidspermitterade under coronaperioden. Korttidsstödet har hittills uppgått till 27 miljarder. Omställningsstödet har ungefär 38 miljarder kvar som ingen verkar vilja nyttja. Tillsammans blir det 65 miljarder.

Fördelat på 700 000 personer hade 65 miljarder räckt till att betala ut 15 576 kronor i månaden direkt i handen till alla dem som drabbats av hel- eller deltidsarbetslöshet under coronaperioden. Alltså, jag menar inte att det är en bra idé, mer som en illustration: vi hade kunnat göra så för samma summa.

En annan sak vi hade kunnat göra för de där 300 miljarderna som nu gick till näringslivet var att införa en akut basinkomstgaranti (BIG), det vill säga en garanterad grundinkomst direkt in på ditt konto – om dina övriga intäkter sjunker.

Om alla som nu blev korttidspermitterade med eller mot sin vilja istället hade haft en basinkomstgaranti att förlita sig på hade de kunnat förhandla ner sin arbetstid eller arbetslön med arbetsköparen själva. Speciellt i små företag, där alla anställda är starkt engagerade i företagets överlevnad, hade människor sluppit bli avskedade för att få ersättning från a-kassan, och hade istället kunnat arbeta ett tag utan lön, med det kollektiva målet att klara företaget igenom krisen.

Jag vet att det låter galet, men faktum är att de flesta känner stor lojalitet för sina arbetsplatser och kollegor. För att inte tala om alla enskilda företag som hade kunnat få fortsätta finnas.

Vi hade så klart kunnat börja med att bestämma att BIG bara skulle gälla dem som fick förändrad arbetssituation sedan den 16 mars, och låta dem som redan innan dess var inskrivna på arbetsförmedlingen eller redan var studerande med CSN eller redan hade a-kassa eller försörjningsstöd stanna kvar i dessa system, i alla fall till en början.

Men vi hade också kunnat säga att BIG skulle börja gälla alla, omedelbart. Besparingarna som automatiskt skulle ske när människor inte längre behövde få olika sorters bidrag för att de hade basinkomst istället skulle givetvis kunna gå direkt in i finansieringen av sagda garanterade utbetalningar.

Vi hade faktiskt kunnat bestämma nästan vad som helst som varit bättre för människorna och därmed för företagen. Kanske inte bättre för de redan stenrika storföretagsägarna men för nästan alla andra. Vi kan ändra samhällssystemet hur mycket vi vill – om vi bara vill. Det är uppenbarligen inte pengar som saknas.

Christian Engströms räknande på finansiering av BIG.

Ur & Penns ägare som kammar in statligt stöd för miljoner samtidigt som de köper lyxbilar.