Den 2 september kritiserade Ottilia Thorsson i en debattartikel i Syre Göteborgs-Postens sätt att skildra djurrättsrörelsen. GP:s chefredaktör Christofer Ahlqvist reagerade på kritiken i en krönika och angrep Syre för att vi alls tog in hennes artikel. Syres chefredaktör Lennart Fernström kommenterade saken i sin ledare den 23 september, och det här är Ottilia Thorssons replik.
DEBATT Jag brukar inte besvara den här typen av obefogad kritik, men när Ahlqvist menar att ”när varje person försöker bedriva opinion på internet behövs starka medier som kan stå emot nätmobben” kan jag inte se vad han syftar på.
Ett grävreportage som i sin helhet tar ställning för bönderna är för mig ett ohållbart argument, då aktivisterna kommer i skymundan i artikelserien Terrorn mot bönderna. Frågan är om journalisten bakom granskningen själv ens har tagit del av det klipp på Youtube som existerar? Tydligen har man bortsett från de hot och påhopp som aktivisterna själva har utsatts för under en lång tid. Inte heller visste jag att chefredaktörer på en till synes liberal tidning var för ”starka medier” som av allt att döma ska krossa yttrandefriheten.
Att påstå att jag som journalist skulle vara något slags företrädare för Djurfront genom att ge en fördjupning i aktivisternas syn på en journalistisk granskning är för mig helt befängt, då jag i detta fallet personligen fått bekräftat av medlemmar i Djurfront att deras utrymme i media har förminskats och suddats ut.
Vi börjar med Center mot våldsbejakande extremism, CVE; Christofer Ahlqvist, precis som Verdicchio, använder CVE som ett slagträ i debatten, och trots att han själv till och med säger att de använt GP:s granskningar som källa, verkar han helt förbise det problematiska i den källhänvisning som blir ett resultat av denna bokstavligt talat onda cirkel. GP hänvisar till CVE för att styrka sina påståenden och CVE i sin tur bygger mer eller mindre all sin research på just GP:s artiklar. Man kan tro att den som jobbar på GP har koll på grundläggande källkritik, men tydligen inte.
Ahlqvist vill så klart också flika in att GP minsann blivit nominerad till två platser aktuella för att vinna Guldspaden, och vid det här laget vet vi också att just Terrorn mot bönderna tog hem det välkända priset. Men säger detta inte ganska mycket om svensk journalistik i dag när ett konstaterande att det finns en konflikt mellan bönder och djurrättsaktivister vinner ett av de större priserna för detta? Är det vad vi journalister ska vinna pris för i dag, att vi bekräftar en konflikt? I så fall undrar jag vart den granskande journalistiken är på väg.
Jag vill avslutningsvis förklara hur besviken jag är över hur den här granskningen har blivit en reklampelare för böndernas sak och även personer bakom deras organisationer som själva många gånger använt sig av fysiska som psykiska hot mot aktivisterna. Det blir korrupt då man i det här fallet gång på gång väljer att bortse från detta, som också borde innefatta den här granskningen. Är det på det här sättet vi ska bedriva journalistik? När jag gick ut journalistlinjen var det viktigaste jag tog med mig att man alltid ska låta båda sidorna få komma till tals, något som GP helt verkar missat.
